Sveriges förbindelser med Algeriet

Sverige var ett av de första länder som öppnade diplomatisk representation i Alger (1729). Tidigt visade Sverige också förståelse för de algeriska självständighetssträvandena. En delegation från FLN togs emot i Stockholm 1957 och Sverige gav stipendier till algerier under pågående konflikt.

Under oroligheterna på 1990-talet reducerades den svenska närvaron i Algeriet även om ambassaden förblev öppen. Utvecklingen har sedan dess vänt och relationerna har successivt förstärkts både genom officiellt besöksutbyte och från svenska företags sida.

Sveriges export till Algeriet, som domineras av verkstadsprodukter och trävaror, har under de senaste åren ökat markant. Däremot är importen från Algeriet relativt begränsad.

Sverige har ett begränsat utvecklingssamarbete med Algeriet inom ramen för den regionala samarbetsstrategi för Mellanöstern och Nordafrika regeringen antog i september 2010. Det regionala stödet syftar till att främja respekten för de mänskliga rättigheterna, ett hållbart nyttjande av gränsöverskridande vattenresurser och ekonomisk integration.

Algeriet i dag

Algeriets författning ger landets president en stark ställning och denne är statschef, överbefälhavare och försvarsminister. Presidenten väljs i direktval för en femårsperiod. Premiärminister och regering utses av presidenten. Parlamentet består av två kamrar, varav den undre kammaren väljs i direktval vart femte år. Det dominerande partiet sedan självständigheten är FLN (Front de libération nationale).

FLN:s kandidat Abdelaziz Bouteflika, stödd av militären, segrade i presidentvalet 1999 efter att övriga kandidater dragit sig tillbaka i protest. Bouteflika omvaldes 2004 och 2009, den senare gången efter en grundlagsförändring som gav honom rätt att ställa upp för en tredje femårig mandatperiod. De militanta islamistiska rörelserna har under senare år förlorat mycket av sitt inflytande och sin slagkraft. Den politiska situationen har blivit alltmer stabil under Bouteflika även om den algeriska regeringen inte helt har lyckats att få bukt med terrorismen.

EU är Algeriets viktigaste handelspartner och har ett associeringsavtal med EU sedan 2005. På basis av associeringsavtalet finns en vägkarta för att konkretisera samarbetet. Landet deltar också i Unionen för Medelhavet (UfM) där länderna runt Medelhavet inklusive EU:s samtliga medlemsstater ingår.

Efter nästan 30 år av planekonomi och ett decennium med terrorism har Algeriet återtagit sin roll som ekonomisk och politisk aktör i internationella sammanhang. I dag är landet den tredje största ekonomin på den afrikanska kontinenten efter Sydafrika och Nigeria. Sedan 1990-talet har en ekonomisk omvälvning skett och den algeriska ekonomin har expanderat mer under 2000-talet än under hela självständighetstiden. Denna tillväxt har bland annat resulterat i en omfattande upprustning av landets infrastruktur. Petroleumindustrin är den enskilt viktigaste näringen i landet och Algeriet har en av världens största reserver av naturgas och olja. Landet uppvisar flera positiva makroekonomiska indikationer såsom liten statsskuld och en signifikativ ackumulering av valutareserver, men brottas också med en hög arbetslöshet och en relativt låg levnadsstandard. Under de senaste åren har regeringen sökt att diversifiera ekonomin och utveckla jordbruket för att minska beroendet av energiexporten. Trots den ekonomiska liberaliseringen förblir dock den algeriska ekonomin till stor del statsstyrd.

Situationen för de mänskliga rättigheterna i landet behandlas i UD:s rapport om efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna i Algeriet, vilken kan konsulteras på Regeringens webbplats för mänskliga rättigheter.

Kort historisk bakgrund

Algeriet frigjordes från Frankrike efter ett blodigt inbördeskrig som rasade under åren 1954-62. Självständighetsdagen kom den 5 juli 1962 efter folkomröstningar i både Frankrike och Algeriet.

Landet omvandlades under FLN:s ledarskap, efter förebild av staterna inom östblocket, till en enpartistat med statskontrollerad press och planekonomi. Maktstrukturerna i samhället och även i viss mån i ekonomin byggdes kring det militära ledarskapet som deltagit i befrielsekriget och som behållit makten i landet efter frigörelsen. Internationellt orienterade man sig mot de panarabiska och alliansfria rörelserna. Politisk opposition och pluralism upphörde.

Under 25 år av militärstyre i östblockstappning och en stagnerande ekonomi hade mot slutet av 1980-talet ett uppdämt missnöje växt sig allt starkare och landet såg ut att gå mot en demokratisering. De val hölls 1991-92 indikerade en seger för det islamistiska partiet FIS (Front islamique du salut), vilket utlöste en politisk kris. Militären ingrep, valet avbröts och undantagstillstånd infördes (som fortfarande är i kraft). De följande åren drabbades Algeriet av en förödande intern konflikt där militanta islamistiska grupper angrep säkerhetsstyrkor och civilbefolkning. Regimens motåtgärder blev likaledes skoningslösa och man beräknar att mer än 100 000 personer fick sätta livet till. Tusentals människor är fortfarande försvunna.