Tunisien

UD:s reseinformation

Du hittar reseinformation om Tunisien under Externa länkar

Visum till Tunisien

UD svarar inte på frågor om visum till Tunisien. För information om visumregler kontakta Tunisiens ambassad.
Tel: 08-545 855 20, 08-678 33 66
E-post: at.stockholm@swipnet.se

Sveriges förbindelser med Tunisien

Sveriges förbindelser med Tunisien går tillbaka till 1736, då ett freds- och sjöfartstraktat ingicks mellan länderna. Sverige och Tunisien har haft diplomatiska förbindelser sedan Tunisiens självständighet 1956. Sveriges ambassadör för Tunisien är placerad i Stockholm och besöker landet regelbundet. Det finns även ett svenskt honorärt generalkonsulat i Tunis samt ett honorärkonsulat i Sousse. Tunisien har en ambassad i Stockholm.

Den svenska exporten till Tunisien uppgick 2013 till 742 miljoner kronor och består främst av verkstadsprodukter, trävaror och transportmedel. Den svenska importen från Tunisien består till störst del av verkstadsprodukter och uppgick år 2013 till 173 miljoner kronor. Business Swedens kontor i Casablanca, Marocko, ansvarar för den tunisiska marknaden.

Sverige har ett begränsat utvecklingssamarbete med Tunisien inom ramen för den regionala samarbetsstrategi för Mellanöstern och Nordafrika som regeringen antog i september 2010. Det regionala stödet syftar till att främja respekten för de mänskliga rättigheterna, stödja ett hållbart nyttjande av gränsöverskridande vattenresurser, samt verka för ekonomisk integration. Sverige stödjer också FN-insatser för demokratiutveckling genom UNDP.

Tunisien har sedan länge varit ett populärt resmål för svenska turister.

Tunisien i dag

Grönsakshandlaren Mohammed al-Bouazizis självbränning i december 2010 blev startskottet för det tunisiska folkuppror mot dåvarande president Zine El Abdine Ben Alis regim, som tillslut tvingade honom att avgå, efter 24 år vid makten. I oktober 2011 hölls val till en konstituerande församling, med uppgift att författa landets nya konstitution. Det islamistiska Ennahdapartiet segrade med 41 procent av rösterna och bildade tillsammans med de icke-religiösa center-vänsterpartierna CPR (Congrès pour la République) och Ettakol en övergångsregering. Ennahdas Hamadi Jebali valdes till premiärminister och den konstituerande församlingen valde Moncef Marzouki från CPR som interimspresident.

Efter politisk turbulens under 2013 samlades regeringspartierna och oppositionen i en nationell dialog, efter aktiva ansträngningar av landets fackföreningar, advokatsamfund, och MR-organsationer. I december 2013 enades de om att en interim samlingsregering skulle styra landet fram till dess att val kunde hållas. I januari 2014 tillsattes en teknokratregering under ledning av premiärminister Mehdi Jomaa. Samma månad antogs en ny författning. Den 26 oktober 2014 hölls parlamentsval i landet. Nida Tounes blev största parti med 85 mandat, följt av Ennadah med 69 mandat. Presidentval äger rum i november 2014.

Den tunisiska ekonomin bygger främst på turism, petroleum- och gruvindustrin, samt textilsektorn. Tunisien har haft svårigheter att hantera den ekonomiska situationen i sviterna av revolutionen och landet präglas fortfarande av hög inflation och låg tillväxt. Arbetslösheten har länge varit hög, framförallt bland akademiker och unga, och den höga andelen av arbetskraften som arbetar inom turistsektorn är tidvis undersysselsatta på grund av säsongsvariation. Trots att fattigdomen har minskat efter tidigare god tillväxt finns det stora regionala skillnader i välfärds- och utvecklingsnivåer.

EU är Tunisiens viktigaste handelspartner och landet deltar aktivt inom ramen för EU:s grannskapspolitik (ENP). 1998 ingick Tunisien, som första partnerland i regionen, ett associeringsavtal med EU som innefattar samarbete på det politiska, handelspolitiska, ekonomiska och kulturella området. På basis av associeringsavtalet finns en handlingsplan med Tunisien och landet har gjort stora framsteg i arbetet att fördjupa den ekonomiska integrationen med EU. Tunisien omfattas av det stöd som EU, inom ramen för grannskapspolitiken, erbjuder för övergången till demokrati. Tunisien är en engagerad medlem i Unionen för Medelhavet (UfM) där länderna runt Medelhavet inklusive EU:s samtliga medlemsstater ingår.

Tunisien har under åren fört en försiktig utrikespolitik präglad av en pragmatisk balans mellan de forna öst- och västblocken liksom mellan moderata och ortodoxa arabstater.

Situationen för mänskliga rättigheter behandlas i UD:s rapport om mänskliga rättigheter i Tunisien, vilken återfinns på regeringens webbplats för mänskliga rättigheter.

Kort historisk bakgrund

Flera stora makter har härskat i det område som idag är Tunisien. Ursprungligen befolkades landet av berber, men araber invaderade landet under 600-talet och islam infördes då som religion. Från 1200-talet styrdes Tunisien som en egen stat under den berbiska hafsiddynastin. I mitten av 1500-talet invaderades landet kortvarigt av det osmanska riket.

Frankrike ockuperade Tunisien 1881, och formellt kom landet att bli ett franskt protektorat. Tunisiens monark, beyen, fick behålla sitt ämbete men både beyen och regeringen var underordnade den franska statens representant i Tunis. En nationalistisk rörelse anförd av Habib Bourguiba lyckades leda Tunisien till självständighet från Frankrike 1956. Efter att ha avskaffat monarkin blev Bourguiba därefter Tunisiens första president 1957.

I början av 1960-talet lanserade Bourguiba en pragmatisk form av socialism med förstatliganden av vissa sektorer och kollektivisering av delar av jordbruket. I början av 1970-talet lades politiken om i liberal marknadsekonomisk riktning. Parallellt med de ekonomiska reformerna gjordes stora satsningar på utbildning samt sociala och juridiska reformer. En ny familjelag gav förutsättningar för ett mer jämställt samhälle. Den politiska och ekonomiska makten under Bourguiba var till stor del koncentrerad till statschefen och dennes närmaste krets.

1987 efterträddes Bourguiba som president av den då nyss tillsatta premiärministern Zine el-Abidine Ben Ali. Ben Ali sade sig eftersträva en snabb demokratisering av Tunisien, men de högt ställda förväntningarna infriades aldrig. Ben Ali fortsatte istället att värna politisk stabilitet och säkerhet på bekostnad av demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Ben Ali tvingades i januari 2011, efter 24 år vid makten, att avgå från sin post som president till följd av landsomfattande protester och demonstrationer.