Marocko

Sveriges förbindelser med Marocko

Sveriges formella förbindelser med Marocko inleddes redan 1763 då länderna ingick ett "Freds-, handels- och navigationstraktat". Med anledning av avtalet etablerade Sverige en konsulär närvaro i Marocko. En svensk ambassad upprättades 1958. Marocko har en ambassad i Stockholm.

Marockos före detta premiärminister Driss Jettou besökte Stockholm i april 2006 och dåvarande utrikesministern Benaïssa i augusti 2006 i samband med Libanon-konferensen. I juli 2006 besökte dåvarande migrationsminister Barbro Holmberg landet i samband med en internationell konferens om migration och utveckling. Riksdagsdirektören besökte tillsammans med fyra andra riksdagsledamöter Marocko i januari 2007. Ett besök av utrikesutskottets ordförande ägde rum i april 2008.

Ett antal större svenska företag, som Ericsson, ABB, Tetra Pak, Scania och Volvo, finns representerade i Marocko, numera dock sällan med svensk personal. Viktiga exportvaror från Sverige är telekommunikationsutrustning, trävaror och papper. Den svenska importen från Marocko består till stor del av livsmedelsprodukter som frukt och fisk samt av textilprodukter. Sedan i maj 2008 finns Exportrådet representerat i Casablanca.

Några svenska resebyråer arrangerar charterresor till turistmålet Agadir. Antalet svenska resenärer uppgår till ca. 12000 per säsong. Biståndssamarbetet sker främst genom EG och FN. Marocko är en av de största biståndstagarna av EU:s instrument för grannskapspolitik.

Marocko idag

Den marockanska ekonomin är främst beroende av jordbrukssektorn, av turism och av remitteringar (penningöverföringar från marockaner bosatta utomlands). Marocko har de senaste åren haft en i genomsnitt hög ekonomisk tillväxt. Vissa år har dock ekonomin gått sämre i samband med att landet drabbats av torka som drabbar det känsliga jordbruket. Trots förbättringar är en stor del av befolkningen fattig och inkomstklyftorna är stora. Arbetslösheten ligger på omkring 10 procent, enligt officiell statistik. På grund av sin geografiska position och sin historia, bland annat, har Marocko ett nära förhållande med Europa, främst Frankrike och Spanien. Dessa länder är även Marockos största handelspartners. Marockos förbindelser med Algeriet är däremot spända, bland annat på grund av konflikten om Västsahara. Landgränsen mellan de båda länderna är stängd.

I september 2007 hölls parlamentsval i Marocko, som av bland annat EU bedömdes som fria och rättvisa, men som också karakteriserades av ett lågt valdeltagande. Bland parlamentets 325 medlemmar finns representanter från många olika partier samt ett antal oberoende kandidater. Regeringen består av en koalition av fyra politiska partier, premiärminister Abbas El Fassi tillhör det vinnande Istiqlal-partiet. Prioriteringarna ligger på att förbättra tillväxt och sysselsättning och att minska fattigdom och marginalisering.

Tydliga ansträngningar har gjorts i Marocko för att förbättra respekten för de mänskliga rättigheterna och för att stärka demokratin. Kvinnornas status och rättigheter har förbättrats i samband med den senaste tidens förändringar. Marockos kvinnor har en starkare ställning än i något annat muslimskt land i regionen.

Kort historisk bakgrund

Marocko har varit en monarki sedan 700-talet. Det nuvarande kungahuset började regera över hela landet från 1660-talet. Från 1600- till 1800-talet var Marocko bland annat en bas för pirater som livnärde sig på handeln runt Medelhavet. Under 1800- och början av 1900-talet koloniserade Frankrike och Spanien delar av landet, som 1912 blev ett protektorat under de båda länderna. 1956 uppnådde Marocko självständighet från Frankrike. Friheten från Spanien, vars territorier var utspridda längst i norr och längst i söder, uppnåddes i omgångar; 1956 i de nordligaste delarna, med undantag för Ceuta och Melilla, 1958 i Tan-Tan och Tarfaya och 1969 i Sidi Ifni.

Sedan självständigheten har Marocko styrts av tre kungar, Mohamed V (1956-1961, sultan 1927-1953), Hassan II (1961-1999) och Mohamed VI (1999-). Konstitutionen ger kungen en ledande roll såväl politiskt som religiöst. Exempelvis är det kungen som tillsätter premiärministern och de viktigaste ministrarna i regeringen och han har också rätt att upplösa parlamentet.

Under 60-, 70- och 80-talen, delvis som en följd av olika försök till statskupper, pågick en omfattande repression mot oliktänkande. Från 1990-talet inleddes en period av öppnare samhällsklimat med ansträngningar mot demokrati och större pressfrihet. Detta har förstärkts efter det tronskifte som ägde rum i juli 1999, då Mohamed VI efterträdde sin far.