Sveriges förbindelser med Marocko

Sveriges förbindelser med Marocko inleddes 1763 då länderna ingick ett "Freds-, handels- och navigationstraktat". Med anledning av avtalet etablerade Sverige en konsulär närvaro i Marocko. En svensk ambassad upprättades 1958 i huvudstaden Rabat i det självständiga Marocko. Marocko har en ambassad i Stockholm.

Marocko är en viktig exportmarknad för Sverige. Ett antal större svenska företag finns etablerade i landet. Sverige exporterar framförallt verkstadsprodukter, trävaror och papper till Marocko. Den svenska importen från Marocko består till stor del av livsmedels- och textilprodukter. Sedan 2008 finns Exportrådet representerat i Casablanca.

Sverige har ett begränsat utvecklingssamarbete med Marocko inom ramen för den regionala samarbetsstrategi för Mellanöstern och Nordafrika som regeringen antog i september 2010. Det regionala stödet syftar till att främja respekten för de mänskliga rättigheterna, ett hållbart nyttjande av gränsöverskridande vattenresurser, samt ekonomisk integration.

Marocko har länge varit ett populärt resmål för svenska turister och flera svenska resebyråer arrangerar charterresor till turistmål i Marocko.

Marocko i dag

Marocko är en konstitutionell monarki där kungens maktställning är stark. Författningen ger kungen en ledande roll på såväl det politiska som religiösa planet. Landet har ett folkvalt parlament som består av två kammare, en senat och en deputeradekammare. Till följd av de politiska omvälvningar som skakat regionen sedan 2011 har den nuvarande regenten, Mohammed VI, visat prov på reformvilja. Sommaren 2011 genomfördes en folkomröstning gällande en ny konstitution som kom att antas av en bred majoritet. Kungens reformförslag är relativt långtgående och pekar i riktning mot ett mer parlamentariskt system om än kungen fortsatt behåller en nyckelroll. Reformförslagen har välkomnats av såväl EU som av Sverige. I november 2011 hölls parlamentsval i Marocko där PJD (Parti de la Justice et du Développement) fick flest röster varpå Abdelilah Benkirane (PJD) utsågs till premiärminister.

I Marocko finns två tredjedelar av världens kända fosfatfyndigheter och flera andra mineraler. Den marockanska ekonomin bygger på fosfatutvinning, turism, jordbruk, fiske samt penningöverföringar från marockaner bosatta utomlands. Sedan 1990-talet har ekonomiska reformer och satsningar på turism lett till förbättrade statsfinanser och Marocko har de senaste åren haft en i genomsnitt hög ekonomisk tillväxt. Trots förbättringar är en stor del av befolkningen fattig och inkomstklyftorna är stora. Problemen i den marockanska ekonomin är framför allt strukturella med hög arbetslöshet, låg investeringskvot och ständiga underskott i statsfinanserna.

EU är Marockos viktigaste handelspartner och inom ramen för EU:s grannskapspolitik (ENP) pågår ett omfattande samarbete och dialog. Marocko har sedan 2000 ett associeringsavtal med EU. På basis av associeringsavtalet finns en handlingsplan med Marocko sedan 2005. Marocko har gjort stora ansträngningar vad gäller reformer på de politiska och ekonomiska områdena. 2008 fattades därför beslut om att ytterligare fördjupa samarbetet inom ramen för en process som förutser en s.k. statut avancé för Marocko i sitt förhållande till EU. Marocko är en av de största biståndstagarna av EU:s instrument för grannskapspolitik. Marocko deltar även i Unionen för Medelhavet (UfM) där länderna runt Medelhavet inklusive EU:s samtliga medlemsstater ingår.

Marockos utrikespolitiska relationer med EU och USA är goda. Marockos förbindelser med Algeriet är däremot spända, bland annat på grund av konflikten om Västsahara, och 1963 utkämpades ett kort krig mellan de båda länderna. Landgränsen dem emellan förblir stängd.

Situationen för de mänskliga rättigheterna i landet behandlas i UD:s rapport om efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna i Marocko, vilken kan konsulteras på Regeringens webbplats för mänskliga rättigheter.

Kort historisk bakgrund

Marocko har varit en monarki sedan 700-talet. Det nuvarande kungahuset började regera över hela landet från 1660-talet. På 1800-talet började de koloniala stormakterna att intressera sig för Marocko vilket så småningom ledde till att Frankrike och Spanien koloniserade delar av landet. Genom ett avtal 1912 blev Marocko ett franskt protektorat. 1956 uppnådde Marocko självständighet från Frankrike. Friheten från Spanien, vars territorier var utspridda längst i norr och längst i söder, uppnåddes i omgångar; 1956 i de nordligaste delarna, med undantag för Ceuta och Melilla, 1958 i Tan-Tan och Tarfaya och 1969 i Sidi Ifni. Tanger som varit en internationell zon återlämnades redan 1956 till Marocko.

Sedan självständigheten har Marocko styrts av tre kungar, Mohamed V (1956-1961, sultan 1927-1953), Hassan II (1961-1999) och Mohamed VI (1999-). Kung Hassan II är den som främst format landet i kraft av ett styre som löpte över nästan fyra decennier efter självständigheten. Utrikespolitiskt kännetecknades regenttiden genom ockupationen av Västsahara, ett område som tidigare tillhörde Spanien. Inrikespolitiskt styrde Hassan II landet med hård hand och under 60-, 70- och 80-talen, delvis som en följd av olika försök till statskupper, pågick en omfattande repression mot oliktänkande och människorättskränkningar.

Från 1990-talet inleddes en period av politiska och ekonomiska reformer med ansträngningar mot demokrati och större pressfrihet. Detta förstärktes efter det tronskifte som ägde rum 1999 då Mohamed VI efterträdde sin far. Ansträngningar har även gjorts för att stärka respekten för mänskliga rättigheter, inte minst kvinnors rättigheter, samt för att bekämpa fattigdomen.