Sveriges förbindelser med Marocko

Sveriges förbindelser med Marocko inleddes redan 1763 då länderna ingick ett "Freds-, handels- och navigationstraktat". Med anledning av avtalet etablerade Sverige en konsulär närvaro i Marocko. En svensk ambassad upprättades 1958 i det självständiga Marocko. Marocko har en ambassad i Stockholm. Kontakterna med Marocko sker med regelbundenhet

Marocko är en viktig exportmarknad för Sverige. Ett antal större svenska företag finns etablerade i Marocko, numera dock sällan med svensk personal. Viktiga exportvaror från Sverige är telekommunikationsutrustning, trävaror och papper. Den svenska importen från Marocko består till stor del av livsmedelsprodukter som frukt och fisk samt av textilprodukter. Sedan 2008 finns Exportrådet representerat i Casablanca.

Sverige har ett begränsat utvecklingssamarbete med Marocko inom ramen för den regionala samarbetsstrategi för Mellanöstern och Nordafrika som regeringen antog i september 2010. Det regionala stödet syftar till att främja respekten för de mänskliga rättigheterna, ett hållbart nyttjande av gränsöverskridande vattenresurser och ekonomisk integration.

Den svenska kolonin i Marocko uppgår till cirka 150 personer. I Sverige bor runt 5 000 personer av marockanskt ursprung, många i dag med dubbelt medborgarskap.

Flera svenska resebyråer arrangerar charterresor till turistmål i Marocko.

Marocko i dag

Marocko är en konstitutionell monarki där kungens maktställning är stark. Författningen ger kungen - "de troendes befälhavare" - en ledande roll på såväl det politiska som religiösa planet. Kungahuset har direkta anor till profeten Muhammed, något som skänker kungen en särskild status. Kungen tillsätter premiärministern och de viktigaste ministrarna och han har också rätt att upplösa parlamentet samt att styra via dekret. Landet har ett folkvalt parlament som består av två kamrar, en senat och en deputeradekammare. Det senaste valet till deputeradekammaren hölls 2007 där det största partiet blev det nationalistiska Istiqlal vars ledare Abbas El-Fassi utsågs till premiärminister.

I Marocko finns två tredjedelar av världens kända fosfatfyndigheter och flera andra mineraler. Den marockanska ekonomin bygger på fosfatutvinning, turism, jordbruk, fiske samt remitteringar (penningöverföringar från marockaner bosatta utomlands). Sedan 1990-talet har ekonomiska reformer och satsningar på turism lett till förbättrade statsfinanser och Marocko har de senaste åren haft en i genomsnitt hög ekonomisk tillväxt. Trots förbättringar är en stor del av befolkningen fattig och inkomstklyftorna är stora. Problemen i den marockanska ekonomin är framför allt strukturella med hög arbetslöshet, låg investeringskvot och ständiga underskott i statsfinanserna. De av kungen fastställda prioriteringarna för regeringens arbete ligger på de ekonomiska och sociala områdena.

EU är Marockos i särklass viktigaste handelspartner och inom ramen för EU:s grannskapspolitik (ENP) pågår ett omfattande samarbete och dialog. Marocko har sedan 2000 ett associeringsavtal med EU. På basis av associeringsavtalet finns en handlingsplan med Marocko sedan 2005. Marocko är ett av de länder i regionen som har gjort störst ansträngningar vad gäller reformer på de politiska och ekonomiska områdena. 2008 fattades därför beslut om att ytterligare fördjupa samarbetet inom ramen för en process som förutser en s.k. statut avancé för Marocko i sitt förhållande till EU. Marocko är en av de största biståndstagarna av EU:s instrument för grannskapspolitik. Marocko visar också stort intresse och engagemang i Unionen för Medelhavet (UfM) där länderna runt Medelhavet inklusive EU:s samtliga medlemsstater ingår.

På grund av sin geografiska position och sin historia har Marocko ett nära förhållande med Europa, främst Frankrike och Spanien även om man protesterar mot Spaniens kontroll över enklaverna Ceuta och Melilla samt några öar utanför kusten. De utrikespolitiska relationerna med USA är också goda. Marockos förbindelser med Algeriet är däremot spända, bland annat på grund av konflikten om Västsahara, och 1963 utkämpades ett kort krig mellan de båda länderna. Landgränsen dem emellan förblir stängd.

Samhällsklimatet i Marocko har förbättrats efter Mohammed VI:s trontillträde och blivit alltmer öppet. Tydliga ansträngningar har gjorts i Marocko för att för att bygga upp en rättsstat, förbättra respekten för de mänskliga rättigheterna och stärka demokratin. Situationen för de mänskliga rättigheterna i landet behandlas i UD:s rapport om efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna i Marocko, vilken kan konsulteras på Regeringens webbplats för mänskliga rättigheter.

Kort historisk bakgrund

Marocko har varit en monarki sedan 700-talet. Det nuvarande kungahuset började regera över hela landet från 1660-talet. Från 1600- till 1800-talet var Marocko bland annat en bas för pirater som livnärde sig på handeln runt Medelhavet. På 1800-talet började de koloniala stormakterna att intressera sig för Marocko och Frankrike och Spanien koloniserade delar av landet. Genom ett avtal 1912 blev Marocko ett franskt protektorat. 1956 uppnådde Marocko självständighet från Frankrike. Friheten från Spanien, vars territorier var utspridda längst i norr och längst i söder, uppnåddes i omgångar; 1956 i de nordligaste delarna, med undantag för Ceuta och Melilla, 1958 i Tan-Tan och Tarfaya och 1969 i Sidi Ifni. Tanger som varit en internationell zon återlämnades redan 1956 till Marocko.

Sedan självständigheten har Marocko styrts av tre kungar, Mohamed V (1956-1961, sultan 1927-1953), Hassan II (1961-1999) och Mohamed VI (1999-). Kung Hassan II är den som främst format landet i kraft av ett styre som löpte över nästan fyra decennier efter självständigheten. Utrikespolitiskt kännetecknades regenttiden genom ockupationen av Västsahara, ett område som tidigare tillhörde Spanien. Inrikespolitiskt styrde Hassan II landet med hård hand och under 60-, 70- och 80-talen, delvis som en följd av olika försök till statskupper, pågick en omfattande repression mot oliktänkande och människorättskränkningar.

Från 1990-talet inleddes en period av politiska och ekonomiska reformer med ansträngningar mot demokrati och större pressfrihet. Detta förstärktes efter det tronskifte som ägde rum 1999 då Mohamed VI efterträdde sin far.