Sveriges förbindelser med de palestinska områdena

De ockuperade palestinska områdena omfattar Västbanken, östra Jerusalem och Gaza. Det svenska generalkonsulatet i Jerusalem ansvarar för Sveriges officiella kontakter med den palestinska myndigheten. I Sverige företräds PLO och den den palestinska myndigheten av Palestinas representation. Sverige har ett stort engagemang för det palestinska statsbyggandearbetet, med målsättningen om att Palestina ska bli en oberoende, livskraftig och demokratisk stat som lever sida vid sida med Israel i fred och säkerhet. Sveriges totala stöd till palestinierna är omfattande och har de senare åren uppgått till ca 700 miljoner kronor per år. Detta inkluderar förutom det statsbyggande stödet även stöd till UNRWA (FN:s organ för de palestinska flyktingarna) och andra humanitära insatser.

Som en del i det omfattande svenska stödet för palestinskt statsbyggande verkar regeringen för ökade svenska investeringar i de palestinska områdena och även för att främja kontakter mellan palestinska och israeliska företag.

Sverige deltar sedan 1997 i en civil observatörsstyrka på Västbanken med uppgift att förbättra säkerheten för Hebrons invånare. TIPH (Temporary International Presence in Hebron) har inga militära eller polisiära funktioner, utan verkar som ett neutralt vittne med uppgift att övervaka efterlevnaden av internationell humanitär rätt.

De palestinska områdena idag

Den palestinska myndigheten leds av premiärminister Salam Fayyad, och president Mahmoud Abbas, som också är ordförande för PLO (Palestine Liberation Organization). Under premiärminister Fayyads ledning har ett omfattande arbete för att bygga upp de palestinska institutionerna genomförts.

Den palestinska myndighetens självstyre omfattar vissa delar av Västbanken, främst de palestinska städerna. Resten av Västbanken kontrolleras av Israel. Den ekonomiska situationen på Västbanken påverkas negativt av de begränsningar i rörelsefriheten som orsakas av Israels vägspärrar och den fortsatta utbyggnaden av separationsbarriären. Israel fortsätter att utvidga de israeliska bosättningarna på Västbanken och i östra Jerusalem, vilket står i strid med internationell humanitär rätt.

Premiärminister Fayyad lade i augusti 2009 fram Palestinian Reform and Development Plan, som syftade till att bygga statsbärande institutioner. Planen förutsåg bl.a. minskat ekonomiskt beroende av utländskt bistånd och nedskärningar i administrationen. Målet var att till 2011 skapa förutsättningar för en palestinsk stat på bas av 1967 års gränser. Planen fick internationellt stöd, både politiskt och finansiellt, och Världsbanken, IMF och FN:s särskilda samordnare för fredsprocessen i Mellanöstern (UNSCO) uppgav i april 2011 att institutionerna på Västbanken nu motsvarade de krav som kunde ställas på en självständig stat.

I Gaza styr Hamas sedan övertagandet i juni 2007. Israel har benämnt Gaza som "fientligt territorium" och isolerar Gaza från omvärlden. Levnadsstandarden var redan innan Hamas maktövertagande låg och har sedan dess ytterligare försämrats. Cirka 80 procent av befolkningen (som till nästan hälften består av barn under 15 år) lever på humanitär hjälp och rörelsefriheten är kraftigt begränsad. Miljö- och hälsosituationen i Gaza är undermålig, rapporter visar att enbart omkring en tiondel av grundvattnet är tjänligt som dricksvatten. Strider mellan Israel och Hamas under 2008 och 2012, med omfattande skador på byggnader och infrastruktur som följd, har ytterligare försvårat den humanitära situationen i Gaza.

EU har sedan 1997 ett interimistiskt associeringsavtal med de palestinska myndigheterna. Avtalet beviljar bland annat tullfrihet för ett antal palestinska varor som exporteras till den europeiska marknaden. Ockupationen av de palestinska områdena, och inte minst den begränsade rörelsefriheten, utgör dock fortsatt en begränsande faktor för handeln med palestinska varor. Situationen för de mänskliga rättigheterna i landet behandlas i UD:s rapport om efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna i de palestinska områdena, vilken kan konsulteras på Regeringens webbplats för mänskliga rättigheter.

Kort historisk bakgrund

1947 antogs en FN-resolution om delning av det dåvarande mandatområdet Palestina, och året därpå utropades staten Israel. Arabstaterna förkastade FN:s delningsplan. I det arabisk-israeliska krig som bröt ut 1948 erövrade Israel stora delar av det område som enligt FN:s plan skulle utgöra den palestinska staten.

I samband med sexdagarskriget 1967 ockuperade Israel Gaza (tidigare under egyptisk kontroll) och Västbanken inklusive östra Jerusalem (tidigare under jordansk kontroll). Bosättningar började upprättas i de ockuperade områdena. Cirka 725 000 palestinier flydde eller fördrevs från sina hem 1948, och ytterligare en flyktingvåg skedde i samband med sexdagarskriget 1967. I dag bor enligt UNRWA sammanlagt ca 4,7 miljoner palestinska flyktingar på de palestinska områdena och i grannländerna Libanon, Jordanien och Syrien.

1987 inleddes det första palestinska upproret, intifadan. 1993 ingicks Osloavtalet, som definierar ett antal grundläggande principer för en lösning på konflikten, och 1995 kom parterna överens om hur principerna skulle omsättas i praktiken, men flera viktiga frågor, de så kallade slutstatusfrågorna (gränser, säkerhet, Jerusalems status, flyktingar, vatten) lämnades för att diskuteras i senare fredsförhandlingar. I samband med Osloavtalet upprättades också den palestinska myndigheten. Mellan 2000 och 2005 genomfördes ytterligare ett palestinskt uppror, den andra intifadan.