Grönområden och friluftsliv
Naturvård och friluftsliv som förebyggande folkhälsovård
Fysisk inaktivitet är i dag en av de enskilt största riskfaktorerna för ohälsa och för tidig död. En viktig uppgift för det hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande arbetet är att öka befolkningens fysiska aktivitetsnivå. Samtidigt är friluftsliv en av de vanligaste formerna för fysisk aktivitet i Sverige. Forskning visar att närmiljön har en avgörande betydelse för om man är fysiskt aktiv, vistas ute och bedriver friluftsliv.
En av naturvårdspolitikens uppgifter är därför att se till att det finns tillräckligt med tillgänglig attraktiv mark och vatten för friluftsaktiviteter, såväl i och nära tätorter och städer som i miljöer som fjäll och skärgårdar. Här har kommuner och länsstyrelser en nyckelroll, inte minst när det gäller fysisk planering. Tillgången till grönområden nära städer och tätorter liksom förutsättningar för friluftsliv generellt är alltså avgörande för att på sikt nå framgång och måluppfyllelse.
Problem och utmaningar
Erfarenheten visar att naturvården, friluftslivet och kulturmiljövården ibland har svårt att hävda sina intressen när trycket blir för starkt från andra, motstående intressen, till exempel infrastruktur, bostadsbyggande eller annan fysisk exploatering. Grönområden och grönstruktur naggas ofta i kanten. Inom i första hand storstadsregionerna har fragmenteringen av kvarvarande grönområden fortsatt. De tre storstadslänen Stockholm, Västra Götaland och Skåne län har därför ett särskilt uppdrag att skydda värdefull tätortsnära natur.
Statistik visar att andelen grönytor minskar mest i tätorter med fler än 10 000 invånare. Samtidigt bor 84 procent av landets befolkning i tätorter. Detta sammantaget medför att förutsättningarna för friluftsliv försämras och att friluftslivets bidrag till att nå folkhälsomålen riskerar att försvagas.
