Debattartikel
Dagens Nyheter Debatt 4 september 2007
Carl Bildt, Utrikesminister

"Vår diplomatiska närvaro i Bagdad bör uppgraderas"

Bland mycket annat i väskan inför min resa till Bagdad fanns också en rapport från 1925 från Nationernas Förbund.

Den kom från den kommission under ledning av den svenske diplomaten Einar af Wirsén som hade i uppgift att pröva om den gamla osmanska provinsen Mosul skulle fogas till den nya staten Irak som just formats av provinserna Basra och Bagdad. Deras rapport skildrar ett område präglad av den kulturella, religiösa och etniska mosaik som ofta fanns i det osmanska väldet. Men nu skulle en ny stat skapas. Kommissionens ledamöter var oroade för den nya statsbildningens framtid:

"Trots de goda intentionerna hos Iraks statsmän, vars politiska erfarenhet ofta är begränsad, finns det anledning att befara att allvarliga problem kommer att uppstå ur de olika politiska föreställningarna hos de sydligare områdenas shiamuslimer och de nordligas sunniter, rasskillnaden mellan araber och kurder samt behovet av att kontrollera ibland oroliga klaner och grupper."

Deras dystra slutsats var att dessa motsättningar var så starka att de "kunde bli ödesdigra för statens själva existens", och deras rekommendation var därför att området skulle förvaltas under ett mandat av NF "under cirka en generation".

Så blev det inte. I stället kom Irak att uppleva en serie av tilltagande auktoritära regimer, med tilltagande spänningar som en ofrånkomlig konsekvens.

Kulmen blev Saddamregimens brutala 24 år. En redan allvarlig situation blev än värre. Att få en uppfattning om hur många regimens offer var är inte lätt. Bedömningar av hur många som direkt dödades närmar sig de cirka två miljoner som Pol Pot-regimen i Kambodja mördade och ligger i alla händelser väl över de cirka 800.000 som mördades i folkmordet i Rwanda 1994. Även i ett längre och bredare historiskt perspektiv var detta en osedvanligt grym regim.

Till detta lidande skall läggas den grava ekonomiska vanskötseln av landet. I praktiken har Irak varit konkursmässigt sedan början av 1980-talet - och när vi bedömer dagens situation skall vi komma ihåg att befolkningen sedan dess växt med mer än 60 procent och att oljeinkomsterna i fasta priser i dag bara är cirka 40 procent av vad de var då.

Till dessa tragedier har nu lagts det våld som i olika former flammat upp sedan regimen störtades av invasionen i april 2003. Många tiotusentals människor har förlorat livet, och upp mot fyra miljoner människor har tvingats att lämna sina hem.

Inför detta kan ingen stå likgiltig. När därför utrikesminister Hoshair Zebari vid sitt besök i Stockholm inbjöd mig att komma till Bagdad tackade jag omedelbart ja.

Irak ligger nära. Mer än hälften av de irakier som i dag flyr till Europa kommer till Sverige. Banden, inte minst med de kurdiska områdena i norr, är starka. Granne till Irak är det Turkiet som vi en dag hoppas skall kunna bli medlem i Europeiska Unionen.

Tillsammans med Tobias Billström tog jag ett av Jordanian Airlines dagliga flygplan från Amman till Bagdad. Och sedan tillbringade vi två dagar i intensiva samtal med företrädare för alla avgörande politiska och kulturella grupperingar i landet - liksom olika internationella företrädare.

Mitt budskap var tydligt: det är hög tid för en genuin nationell dialog som resulterar i en genuin nationell kompromiss om landets framtid.

Och en förutsättning för denna är att den kompletteras och stöds av en regional dialog där samtliga Iraks grannar möts i en konstruktiv politik för landets stabilitet. Bägge dessa processer måste dessutom fogas in i en bredare ram av internationellt stöd - där jag tror att såväl FN som EU med fördel skulle kunna spela en större roll.

Bakgrunden är ju det enkla faktum att de motsättningar som NF-rapporten från 1925 beskrev i dag lever minst lika starka som då. Det kan till och med hävdas att den bitterhet som byggts upp under senare decennier gjort saken värre. Och till detta har så lagts såväl den fundamentalistiska al-Qaida-terrorismen som ett nationalistiskt motstånd mot stora främmande styrkor mitt i det egna landet.

Det är lätt för oss från andra länder att känna otålighet över att försoningsprocessen ännu är så stapplande och att det sekteristiska vålder fortsätter att dagligen skörda nya offer. I ett allt otåligare Washington staplas kriterier och krav som man vill snabbt skall levereras.

Den historiska erfarenheten från andra post-osmanska områden talar dock tyvärr för att processerna riskerar att bli utdragna. Och att det därför krävs ett strategiskt tålamod i arbetet med att hjälpa dem framåt.

Mina dagar i Bagdad lämnar tyvärr ett intryck av att det som återstår är mer än det som åstadkommits. Men samtidigt fick jag ett intryck av en tilltagande medvetenhet hos de olika politiska ledarna att dessa kompromisser förr eller senare måste komma. Den begränsade uppgörelsen för lite mer än en vecka sedan etablerade en mekanism för att gå vidare i dialogen.

Till detta kommer att det finns en stapplande början till en regional dialog inte bara om Iraks utan om regionens framtid. Att USA och Iran är redo att föra samtal med varandra i Bagdad är bra, men det krävs såväl ett större djup i den dialogen som en bredare ansats när det gäller området i dess helhet. Att försöka att samtidigt stabilisera Irak och destabilisera Iran kommer knappast att gå.

Mycket av uppmärksamheten i dag fokuseras på säkerhetssituationen i landet. Men ett är alldeles säkert: utan en genuin nationell kompromiss kommer säkerhetssituationen att förbli allvarlig under lång tid framöver.

Efter bästa förmåga har vi självfallet all anledning att försöka ge denna strävan efter en nationell kompromiss vårt stöd. FN:s säkerhetsråd har i resolution 1770 nyligen talat om en starkare roll för FN, och det finns all anledning att pröva olika möjligheter i det avseendet.

Också EU borde kunna vara mer än en mycket stor bidragsgivare. Den insats som sker för att hjälpa till att bygga ett fungerande rättsväsende är viktig, men också en mer politisk roll inte minst för att i samarbete med FN och andra ge den hjälp som kan behövas till den nationella dialogen, borde diskuteras.

Menar vi allvar med ett EU som kan vara en kraft för fred, frihet och försoning åtminstone i vår egen del av världen - och Bagdad ligger nära - kan vi inte bara blunda för Irak.

Att vi dessutom har all anledning att stärka våra bilaterala relationer är uppenbart. Tobias Billström fick svara på många frågor om vår flyktingpolitik, och gemensamt diskuterade vi såväl åtgärder för att hjälpa dem som faktiskt vill återvända - inte minst till arbetet att bygga upp de kurdiska områdena i norr - som behovet av en överenskommelse för att kunna hantera dem som vår i grunden generösa flyktingpolitik inte kan ta emot.

Det är i det sammanhanget också naturligt att diskutera möjligheten av en förstärkt svensk diplomatisk närvaro i Irak.

Tyvärr var det denna gång bara möjligt att besöka Bagdad. Men vi hoppas att ett besök i norra Irak och de autonoma kurdiska områdena kommer att kunna stå på programmet relativt snart. Här finns förutsättningarna för ett mycket bredare samarbete.

Jag hoppas ha möjlighet att komma tillbaka till Tigris stränder och fortsätta den dialogen.

CARL BILDT