Tal Kulturhuset, Stoockholm 15 december 2008
Ewa Björling, Handelsminister

Tal av Ewa Björling hos Muslimer för fred

Det talade ordet gäller

Kära fredsvänner!

Det finns de som säger att religion ger upphov till mer våld och lidande än vad som orsakas av fattigdom och naturkatastrofer. De hänvisar till krig i Guds namn, till extrema religiösa terroristgrupper, till motsättningar mellan anhängare av samma religion.

Men det finns andra, som istället hävdar att världens stora religiösa traditioner alla bär ett gemensamt budskap till mänskligheten: om rättvisa, fred och försoning. Med andra ord: rätt utövad, är varje religion en väg till fred.

Mohandas Gandhi, som med sin ickevåldsideologi ledde Indiens frigörelse från kolonialstyret, spetsade till det. Han sade: "Det finns ingen väg till fred - fred är vägen."

Efter Första Världskriget försökte Svenska kyrkans dåvarande ärkebiskop, Nathan Söderblom, samla människor från olika religioner till ett gemensamt möte för fred och återuppbyggnad av det krigshärjade Europa. Han inbjöd kristna ledare från hela världen men skickade också ett särskilt sändebud till Höga Porten, det vill säga: till sultanen i Istanbul, som då var den sunni-muslimska världens samlande symbolgestalt.

Sultanen visade sig intresserad av denna interreligiösa fredstanke. Men kort därefter föll det osmanska imperiet. Därmed upphörde det månghundraåriga kalifatet, och med det försvann grunden för sultanens auktoritet.

Det kom således ingen ledande muslim till det ekumeniska fredsmötet i Stockholm 1925. Men idag - efter ytterligare ett världskrig och många blodiga regionala konflikter - kan vi konstatera att människor från olika religioner byggt globala nätverk för fred såsom:
World Conference of Religions for Peace (WCRP) och International Fellowship of Reconciliation (IFOR), som båda har medlemsorganisationer i Sverige.

Man kan med fog betrakta också Förenta Nationerna som en internationell fredsrörelse, där frågor om nedrustning och gemensam säkerhet funnits med på agendan från allra första början. Det är därför logiskt, att religiösa grupper - Faith Based Organizations, som de kallas på FN-språk - alltmer kommit att engagera sig i olika grenar av världssamfundets verksamhet.

Som exempel kan nämnas det Interreligiösa Forum som i oktober i år lanserades av FN:s Fond för Befolkning och Utveckling, UNFPA. Det skedde i Istanbul, där representanter för alla stora religioner deltog: hinduer, buddister, judar, kristna, muslimer, sikher och bahaier.

Liknande samarbete, framför allt mellan kristna och muslimer, förekommer inom Unesco. Där försöker man riva ner fördomar och bygga upp förtroende genom gemensamma projekt i skolans värld. Det kan handla om att i läroböcker ge en rättvisande bild av den Andre - eller av varandra - till exempel bilden av islam och muslimer i svenska och tyska historieböcker.

Det är viktigt att politiska och religiösa ledare uppmärksammar och uppmuntrar det trägna arbete, som utförs på gräsrotsnivå. En uppskattad symbolhandling var den Interreligiösa Förbönsdagen för Fred, som Påven Johannes Paulus II årligen inbjöd till, med början i Assisi i oktober 1986.

Numera kommer nya initiativ till möten mellan människor av olika tro allt oftare inifrån den muslimska världen.

I juli i år anordnade World Muslim League en stor interreligiös konferens i Madrid, där inte bara de som brukar kallas "Abrahams Barn" träffades - det vill säga judar, kristna och muslimer - utan även buddister och hinduer var inbjudna.

För en månad sedan, den 12-13 november, ägnade FN:s generalförsamling (på begäran av Saudiarabien) två hela dagar åt diskussioner om hur religion och politik ska kunna samverka för att förverkliga FN:s syfte - fred och gemensam säkerhet för jordens alla folk.

Temat var "Culture of Peace" - som är en återkommande punkt på generalförsamlingens agenda - och de som talade denna gång var inte bara statschefer, politiker och diplomater, utan också religiösa ledare såsom Sheikh Tantawi från al-Azhar i Kairo och kardinal Tauran från Vatikanen.

Detta kan låta som avlägsna evenemang, långt borta från den svenska verkligheten. Men det är ju precis tvärtom. För den som tänker globalt, måste ändå alltid agera lokalt. Internationell solidaritet handlar om enskilda människors engagemang, uppoffringar och uthållighet i den egna vardagen.

I ert fall kanske det, bland annat, handlar om att gång på gång sätta upp en positiv motbild mot all den negativa publicitet, som media förmedlar om islam och muslimska länder.
Rentav våga ge er in i den offentliga debatten och stå för er fredsfrämjande islam-tolkning - även om det kan vara svårt att bli ifrågasatt av äldre auktoriteter.

Det är mot den bakgrunden jag ser den nybildade folkrörelsen Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa. Den är ett glädjande bevis, i vårt eget land, på er vilja att systematiskt och organiserat tackla stora och svåra utmaningar.

Dessutom är denna svenska, muslimska fredsrörelse ett föredöme för hela den muslimska världen, eftersom ni bland era medlemmar har både sunni- och shiamuslimer, både barn till invandrade föräldrar - från praktiskt taget hela världen! - och barn till infödda svenskar.

Jag vill också framhålla det samarbete ni har inlett med Kristna Fredsrörelsen här i Sverige. Det är en fin bekräftelse på att både muslimer och kristna är kallade att vara fredsstiftare - och att vara det tillsammans!

Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa är en folkrörelse enligt typisk svensk modell. Såvitt jag förstår, har den vuxit fram ur det unika folkbildningsprojekt som vi firar här idag - Muslimska Fredsagenter.

Det är ett gott betyg både åt er, unga Sverige-muslimer, och åt det kristna studieförbundet SENSUS att ni gemensamt lanserade detta djärva projekt, i juni 2006, mitt i en tid, då klyftan mellan västerländsk och islamisk kultur verkade djupare än någonsin. Det var bara några månader efter att Sveriges ambassad i Damaskus hade bränts ned - en av många våldsamma reaktioner bland muslimer på den så kallade karikatyrkrisen.

Som ledamot av Riksdagens utrikesutskott följde jag själv den här händelseutvecklingen på nära håll. Utskottet gjorde bland annat en studieresa till Turkiet och Egypten för att undersöka hur vi skulle kunna förbättra våra relationer med de muslimska länderna i EU:s grannskapsområde.

Som handelsminister har jag redan besökt flera muslimska länder. I början av december var jag i Saudiarabien, Kuwait och Oman, och kunde konstatera att nyckeln till en fredligt samexisterande värld ligger i dialogen mellan kulturer. Det är bara genom att prata med varandra som vi förstår varandra. En bra väg till dialog och ökad förståelse utgörs av internationell handel. Samtalet är en förutsättning för att genomföra affärer, och betydelsen av att varor, tjänster och människor passerar landsgränser ska inte underskattas.

Från den dramatiska våren, 2006, minns jag särskilt hur tre unga Sverige-muslimer med arabiskt påbrå försökte vara brobyggare mellan kulturerna, hur de försökte visa att man kan förena yttrandefrihet med religionsfrihet, att man kan finna en balans mellan frihet och respekt, en jämvikt mellan rättigheter och ansvar.

Jag vill gärna tro, att vi i Sverige har en samhällsmodell, där en sådan jämvikt råder. Och ni som sitter här idag har både ansvar och möjlighet att hjälpa oss beslutsfattare att behålla och stabilisera den balansen.

Jag är imponerad av det sätt på vilket ni, unga Sverige-muslimer, har gjutit nytt liv i det som vi ibland kallar "den svenska modellen". Ni har inte bara grundat en muslimsk fredsrörelse utan också ett muslimskt studieförbund, Ibn Rushd. Också Ibn Rushd är - om jag förstått det rätt - en frukt av projektet Muslimska Fredsagenter, som ju förkroppsligar det bästa i skandinavisk folkbildningstradition.

Kära fredsagenter! Ni får idag ett synligt bevis på att ni har genomgått en utbildning, som antagligen är den enda i sitt slag i Europa, kanske i världen.

Men detta är ju bara slutet på början. Nu väntar er den stora uppgiften att sprida och förankra fredens budskap bland människor i vårt land och, så småningom, i andra länder i Europa.

Sverige har en lång och stolt tradition av fredsbygge. Gestalter som Folke Bernadotte och Dag Hammarskjöld är kända och respekterade i det internationella samfundet. Men nu är det er tur att ta över stafettpinnen.
Det är ni som - tillsammans med era bundsförvanter från Kristna Fredsrörelsen och andra engagerade grupper i Sverige - skall föra detta stolta arv vidare.

Varje generation har sina utmaningar. Fredsbudskapet måste uttryckas på nytt så att det når fram till samtidens människor. Ni muslimska fredsagenter har nu fått speciella redskap att föra ut fredstanken bland era jämnåriga, i både lokala och nationella sammanhang. Ni kan göra detta därför att ni är djupt förankrade, både i er muslimska tro och i det svenska samhället. Ni är unikt rustade att bygga broar och skapa fred.

Jag lyckönskar er.