Tal
Folkets Hus i Stockholm 6 oktober 2009
Göran Hägglund, Socialminister

Anförande av Göran Hägglund på Kvalitetsregisterkonferens

Obs! Det talade ordet gäller!

Kära vänner,

Svensk hälso- och sjukvård håller internationellt sett hög standard. Vi har många styrkor: nöjda patienter som upplever att de har gott inflytande på vården, generellt sett en hög kvalitet i den vård som ges, en god kostnadskontroll och en enhetlig vårdstruktur som undviker dyra dubbleringar. Vi har också svagheter och begränsningar - de mest påtagliga gäller väntetiderna till vardagssjukvård, men delvis också specialistsjukvård.

Men årets tema: Patientrapporterat resultat ger kraft till förbättringsarbetet! ligger mig och mina kollegor varmt om hjärtat. För oss handlar det om att stärka patientens ställning och fler register som omfattar patientrapporterade resultat och som innehåller fler dimensioner av data är viktiga steg i rätt riktning. Patienten och dennes ställning i vården står i ett självklart fokus för regeringens samtliga åtgärder på hälso- och sjukvårdens område. Bara för att nämna några av de insatser vi gör för att stärka patientens ställning.

Den nationella vårdgarantin, som ska garantera patienten vård i rätt tid, kommer att föras in i lagstiftningen under nästa år. Regeringen kommer att presentera en samlad proposition om detta och flera förslag för att stärka patientens ställning senare i höst. Bland förslagen kommer också att finnas en rätt till en fast vårdkontakt för patienten.

För att ytterligare stimulera landstingen att arbeta med att korta väntetiderna till vård har regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting slutit en överenskommelse om en långsiktig prestationsbaserad satsning för att förbättra tillgängligheten i vården.
Den så kallade kömiljarden, som omfattar en miljard per år under 2010- 2012. Att få vård i tid är självklart viktigt för patienten och patientens ställning i vården.

Vi inser förstås att den viktigaste utvecklingen av vården görs av professionerna tillsammans med patienterna. Och att arbetet med register, forskning och en öppenhet runt vårdens resultat till exempel genom öppna jämförelser, är mycket viktiga drivkrafter i detta arbete.

Men vi tror även att en ökad valfrihet och en mångfald av utförare hjälper till att ytterligare stimulera kvalitetsutvecklingen. Men valfrihet och en mångfald av utförare ställer samtidigt ökade krav på uppföljningssystemen och på vårdgivarna att anpassa och erbjuda information om valmöjligheter, tillgänglighet och kvalitet. Att samla och redovisa denna typ av information på ett jämförbart sätt är inte ett enkelt uppdrag.

Men det är möjligt.

I sammanhanget bör också nämnas omregleringen av apoteksmarknaden som innebär att Apoteket AB:s monopol på detaljhandel med läkemedel avvecklas. Detta skapar förutsättningar för en mångfald av aktörer liksom för en valfrihet för kunderna. Små och stora aktörer kan etablera sig och verka på likvärdiga villkor och vi kan räkna med en mer flexibel och kundanpassad försäljning av läkemedel. Visst ska man vara medveten om att ökad valfrihet och mångfald inte per automatik leder till en förbättrad kvalitet och effektivitet. Men vi tror att det leder till ökad kreativitet och nya mer patientorienterade lösningar. Det är därför viktigt att komplettera arbetet med förbättrad uppföljning och stärkta möjligheter att lära från de som är bäst.

Öppna jämförelser och kvalitetsregister är viktiga delar i detta arbete.

Allt fler svenskar är väl utbildade från universitet och högskolor. Trycket från medborgare och patienter kommer öka. Vi får dessutom in fler vårdgivare i systemet.Dessa förändringar ökar kraven på uppföljningssystemen. Vi behöver kunna säkerställa en likvärdig vård liksom driva utvecklingsarbetet så att all hälso- och sjukvård har förutsättningar att bli lika bra som den bästa.

Genom de öppna jämförelser som bland annat de Nationella Kvalitetsregistren ligger till grund för, tydliggörs betydande skillnader mellan landstingen avseende såväl tillgänglighet till vården som medicinska resultat och annan kvalitet.

De skillnader vi sett är för stora för att vi skall tolerera dem. Samtidigt får vi inte skjuta på budbäraren. För det är sådana här data som gör att alla vi som är engagerade i vården kan förbättra den. Kunskap och statistik är faktiskt en förutsättning för det.

De nationella kvalitetsregistren är viktiga nycklar i detta arbete och mina internationella kollegor är avundsjuka. Vi har relativt bra koll på vad som görs och hur det går i hälso- och sjukvården. Visst det kan bli bättre, men vad kan inte det?

Men att jämföra är oerhört svårt. För ungefär hundra år sedan sa en person som heter Amory Codman: "Jag anses excentrisk, emedan jag säger offentligt att om sjukhusen vill vara säkra på att bli bättre, så måste de ta reda på vilka resultat de har. De måste analysera sina resultat för att hitta starka och svaga punkter. De måste jämföra sina resultat med andra. Sådana åsikter kommer inte att vara excentriska om några år."

Vi har kommit en bit sedan dess, men långtifrån så fort som han trodde. Och basen för arbetet med att öppet redovisa och jämföra resultat är bland annat de nationella kvalitetsregistren. Mina internationella kollegor undrar hur de kan bygga upp den sorts register som vi har i Sverige i sina länder. Som ni säkert förstår är det här ett långsiktigt arbete, annars skulle Amorys idé ha kommit längre.

Anledningarna till detta är flera. Och det handlar om förutsättningar och drivkrafter som finns i den svenska traditionen som vi måste vara försiktiga med och värna om.
De är dessutom av sådan art att de inte låter sig kopieras av andra, det vill säga unika framgångsfaktorer för det svenska systemet:

Som jag ser det har vi varit bra på att bygga på den professionella identiteten. Det handlar om att vila på vetenskaplig grund inom sitt kunskapsområde.

Att ha och följa gemensamma etiska regler. Och en stor grad av autonomi.

Vi har byggt registren underifrån och utifrån professionella drivkrafter. Det ger en förankring och delaktighet som inte låter sig göras uppifrån och ned.
Vi har i Sverige byggt på och värnat denna tradition. Det innebär att vi inte från nationell nivå har försökt styra registrens utveckling och användning allt för mycket. Liksom att vi hittat sätt att ta oss fram.

*

Men vi befinner oss nu mitt i en brytningstid. Vi vet att ni i ert dagliga arbete tillsammans med patienterna har deras bästa framför ögonen. Men vi kan göra mer av registren och öppna jämförelser. Vi är övertygade om att det går att skapa ett bättre värde för dem som vi finns till för. Därför handlar stora delar av vår politik om att stärka patienternas ställning och öka transparensen mot medborgarna om vad de får för skattepengarna.

*

Det finns tydliga behov av att använda registerdata. Både för att driva utveckling och forskning, men även för de fria valen och stärka patienternas ställning. När registren börjar användas på nya sätt, med andra än professionella förtecken uppstår inte bara nya möjligheter utan även nya utmaningar. Att tillhandahålla urval av registerdata ställer tillexempel nya krav på jämförbarhet, att hantera casemix, att välja indikatorer som är intressanta liksom att presentera underlag på ett klokt sätt.

Jag gissar att denna utveckling dessutom kommer ställa krav på andra och nya data som vi inte riktigt har i dagsläget. Speciellt synligt kommer detta bli när vi går från att underlätta det fria valet till att hitta sätt att låta patienterna få ökat inflytande och delaktighet i den vård som ges.

Idag pratar vi om vårdtagare och vårdgivare. Två delar som möts. Jag vill öka fokus på patienters deltagande i vården. Det handlar om att skapa möjligheter för patienter att kunna välja i vilken grad de kan och vill vara delaktiga i sin egen vård. Detta synsätt kommer öka trycket på nya typer av indikatorer. Till exempel talar man ibland om patientnöjdhet. Begreppet i sig fördjupar synen att det är professionerna som ska ge vården till patienterna och patienterna ska tycka till om servicen man erhållit.

Men vården skapas i interaktionen mellan patienter och professioner. Resultaten beror på samspelet. Vi borde börja tala och mäta upplevd patientnytta. Till min glädje rör sig register åt detta håll. Ett exempel som jag har hört om är Svenska Höftprotesregistret.

Ett annat register som verkligen strävar efter att hitta nya sätt att arbeta tillsammans med patienterna är Svenska Reumaregistret. En verklig förebild för den kommande utvecklingen. I det här registret kombineras mötet med patienten med insamlandet av data. Underlag som används för att utveckla den enskilda patientens vård i dialog med patienten. Och som dessutom kan användas till jämförelser mellan kliniker och mellan länder.
Det vi ser är, att när patienterna ges ökad inflytande över hur ofta de behöver träffa doktorn beroende på om de har skov eller inte, frigörs tid för de sjukare patienterna med större behov. Det vi står inför handlar alltså både om behoven att få in nya typer av data i registren och att hitta sätt för att tillgängliggöra aktuella data snabbare.

Men en nyckel till framgång är att patienter, professioner och akademin är med i arbetet. Att de är delaktiga i debatten och att vi inte förlorar kontakten med de drivkrafter som finns hos alla som arbetar med patienterna.

Även om vi vill driva på utvecklingen så måste det göras på ett sådant sätt att de redovisningar som görs baserat på registren är tillräckligt bra och rättvisande för att hjälpa patienter och medborgare att bli delaktiga i vården och att göra val. Det får inte råda tvivel om att de skillnader som redovisas faktiskt är riktiga skillnader. Detta är en mycket svår och grannlaga uppgift. Om vi misslyckas riskerar vi att försämra våra registerdata, vilket försämrar de svenska möjligheterna att bedriva klinisk forskning. Vi har en känslig balansgång att göra tillsammans.

Vad gäller just forskning är det många som uppmärksammar våra unika möjligheter och en potential som inte har realiserats fullt ut. Inte minst pekar bland annat Nina Rehnqvist på detta i arbetet med delegationen för klinisk forskning. Som ni känner till har jag tillsatt en arbetsgrupp för att ta fram en nationell strategi för kvalitetsutveckling genom öppna jämförelser inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Arbetet har letts av en nationell grupp bestående av Statssekreterarna Karin Johansson och Ragnwi Marcelind tillsammans med Lars-Erik Holm, Håkan Sörman, Lars Pettersson och Anne-Sophie Sjöberg.

Före sommaren antog regeringen den strategi för arbetet med öppna jämförelser utifrån de diskussioner som förts i den nationella gruppen. Några av de utvecklingsområden som utpekas är behovet av att stärkt datainsamling.

Mina medarbetare på Socialdepartementet har deltagit i en internationell jämförande studie där ett representativt urval av läkare svarat på en enkät. Vi passade då på att ställa några specifikt svenska frågor. En av dessa handlade om hur stor påverkan olika nationella policybeslut eller andra trender har för läkarnas vardag.

Arbetet med Öppna jämförelser visade sig då ha störst betydelse av allt. Därefter kommer nationella IT-strategin och vårdgarantin följt av att bara en av tio ansåg att patienternas val och socialstyrelsens riktlinjer har stor eller mycket stor inverkan på deras vardag.
Detta resultat stärker oss i att det vägval vi gjort. Att öppet redovisa och jämföra resultat, är viktig för utvecklingen.

Det är dock viktigt att komma ihåg att utvecklingen faktiskt går framåt. I en studie som en av mina medarbetare gjorde för fem år sedan var frågan om jämförelser som ett led i att förbättra verksamheten inte alls lika prioriterad. Det har hänt saker på kort tid.

Behovet av god tillgång på aktuella data är basalt. Regeringen har redan vidtagit flera åtgärder för att driva på denna utveckling. Det handlar om nya lagstiftning som underlättar användningen av data. Vi driver på indikators- och registerutvecklingen inom socialtjänsten och psykiatrin.

SKL arbetar med att redovisa serviceutbudet på vårdcentralsnivå i hela Sverige och Socialstyrelsen har tagit fram en första jämförelse av primärvården mellan landsting. Det gick tyvärr inte att komma till enhetsnivå, eftersom det inte finns några sådana nationella data. Socialstyrelsen presenterar även långtgående jämförelser av äldrevården på enhetsnivå, liksom att arbetet med att jämföra missbruksvården. Regeringen har dessutom, i samband med att den beslutade om den nationella strategin för kvalitetsutveckling genom öppna jämförelser, gett ett omfattande uppdrag till Socialstyrelsen att förbättra datatillgången inom hela socialtjänsten.

Ett av flera syften med detta är förstås att på sikt kunna genomföra ännu bättre jämförelser, liksom att öka möjligheterna att följa resultat igenom hela vårdkedjor, oavsett huvudman. Det är ett omfattande och långsiktigt uppdrag. Men vi har fortfarande flera svåra nötter att knäcka. Det handlar förstås om primärvården.
Vi har även undermåliga kostnadsdata för hela hälso- och sjukvården och socialtjänsten. KPP och KPB behöver utvecklas och användas.

Även om SKL arbetar med den nationella patientenkäten finns de för register som tar in patientrapporterad nytta liksom att det är för få register som försöker få in omvårdnadsaspekter i sin datafångst. Samtidigt som omvårdnad tillhör de mest resurskrävande insatserna i vården.

Vi har heller inte kommit tillräckligt långt med att kunna följa hela vårdkedjor. Inte ens inom de olika huvudmännen.
Samtidigt som vi har ett långt viktigare område som handlar om vårdkedjor för sjuka äldre, det vill säga mellan huvudmännen. Jag förstår att detta är oerhört svårt, men vi måste börja försöka.

Ett annat problem är att det ofta tar för lång tid mellan det att data fångas och det att den återförs i form av jämförelser. Det innebär att underlagen inte kan användas till förbättring och styrning i den utsträckning som är önskvärt. Vi måste även fortsätta driva jämförelser på mer detaljerad nivå. Jag är medveten om att det inte är enkelt, men det är nödvändigt. Borde det inte vara möjligt med mer av data på klinik- och enhetsnivå? Jag är övertygad om att det är ett viktigt steg för att främja en ständig strävan om att bli bättre.

För att kunna göra detta behövs till exempel lämpliga indikatorer på kliniknivå som kan vara ett stöd för patienternas val. Det handlar också om att stimulera den allmänna debatten om vårdens kvalitet och effektivitet.
Som vi alla vet uppstår vårdens värde i vardagen. Där ni och era kollegor är gäster i patienternas och brukarnas liv.

För att förbättra resultaten måste ni hitta nya former för det ni gör i vardagen. Här räcker det inte med att bara jämföra resultat. Vi måste dessutom ha en mångfald av bra analyser. Både av forskare, Socialstyrelsen och nationella kompetenscentra. Vi vill ytterligare stärka tillgången på oberoende analyser av hela hälso- och sjukvårdssystemet och ur ett patient och brukar perspektiv. Vi utreder därför hur en ny organisation för oberoende utvärdering kan sjösättas till stöd för medborgare, patienter och brukare men lika mycket som stöd till landstingsledningar och oss politiker.

Vi behöver alla arbeta för att möjliggöra kunskapsinformerade policybeslut. Även om bra och klargörande analyser är viktiga verktyg så behöver de komma till användning i förbättringar av praktiken. Först då får arbetet effekt för patienter och medborgare.

Parallellt med detta arbetar den nationella samordningsgruppen för den Nationella strategin för kvalitetsutveckling genom öppna jämförelser med ett organisationsförslag för öppna jämförelser.

Det är viktigt med dialog och vi från departementet planerar ytterligare samtal om hur vi skall utveckla arbetet med jämförelser för att kunna erbjuda patienten en bättre vård.

Kära vänner. Vi går en spännande tid till mötes och det finns många saker vi behöver göra. Det borde inte behöva ta 100 år till. Eller hur?

Tack ska ni ha!