Tal
Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien (KSLA) 1 februari 2010
Eskil Erlandsson J, Jordbruksminister
(Rolf Eriksson)

Tal vid seminarium "På väg mot tryggad livsmedelsförsörjning i Afrika"

Kära KSLA-ledamöter, kollegor,

Det är en stor glädje för mig att vara här på KSLA idag vid presentationen av den sjätte utgåvan i FAO-kommitténs skriftserie. Jag vill inledningsvis passa på och tacka KSLA för att vi får nyttja deras lokaler för det här seminariet.

Som de flesta av er vet så är jag ordförande i den svenska FAO-kommittén. Kommittén har i uppgift att bistå regeringen i arbetet med tryggad livsmedelsförsörjning för alla människor med hänsyn till global utveckling och bevarad biologisk mångfald inom områdena jordbruk, fiske och skogsbruk. Som ett led i detta arbete har kommittén under de senaste åren utkommit med skrifter på olika teman med relevans för global livsmedelsförsörjning. Dessa skrifter har föregåtts av intressanta diskussioner inom Kommittén vilka har utgjort ett bidrag till regeringskansliets arbete med de aktuella frågeställningarna. Dessutom har vi märkt att skrifterna varit mycket efterfrågade av den intresserade allmänheten, intresset har varit särskilt stort bland skolungdomar och studenter. På så sätt är vi mycket nöjda med att kommitténs arbete även har bidragit till att sprida kunskap om globala frågor till en bredare krets.

Temat för den debattskrift som ska diskuteras här idag har varit aktuellt under många år, men det är svårt att förneka att frågan om global livsmedelsförsörjning blev särskilt relevant när livsmedelspriserna steg rekordartat under 2006, 2007 och halva 2008. Det blev snabbt plågsamt uppenbart vilket genomslag en sådan prisutveckling kunde ha. Vi bevittnade uppror och politisk instabilitet i nästan trettio mindre utvecklade länder. Maten, eller snarare avsaknaden av köpkraft att skaffa mat, hade blivit ett säkerhetsproblem som plötsligt debatterades i alla möjliga politiska fora.

Sedan sommaren 2008 har de internationella livsmedelspriserna återgått till mer normala nivåer. Detta fick i sin tur konsekvenser i i-länderna, bland annat inom EU där framför allt situationen på mjölkmarknaden orsakade stora rubriker under förra året. Då mjölkpriset började sjunka dröjde det inte länge förrän producenterna framförde krav på ökade stöd. Detta exempel visade tydligt hur svårt det kan vara att leverera en konsekvent samstämmig politik. I utvecklingsländerna kan man notera att den internationella utvecklingen vad gäller livsmedelspriserna inte fullt ut slagit igenom på många marknader. Överlag ligger livsmedelspriserna i utvecklingsländerna idag mellan 20-30 procent högre än vad de gjorde 2005.

Under sommaren 2009 uppgav FAO att antalet hungrande globalt sett uppgick till drygt en miljard människor. Antalet hade ökat med ca 150 miljoner människor som en följd av livsmedelskrisen och den efterföljande finansiella och ekonomiska krisen. Denna grupp minskar inte idag, utan den ökar fortfarande i antal. Vi har mycket att åstadkomma om vi ska uppnå det första millenniemålet.

Livsmedelsförsörjningens internationella aktualitet och dess akuta betydelse för ett stort antal utvecklingsländer gjorde att vi på Jordbruksdepartementet under det nyss avslutade EU-ordförandeskapet hade den som en central prioritering i vårt internationella arbete. De uppenbara sambanden mellan livsmedelsförsörjning och utmaningar såsom klimatförändringarna och befolkningsökningen gjorde frågan än mer komplex. Dessa frågeställningar fanns i högsta grad också med i resonemangen som fördes vid klimattoppmötet i Köpenhamn under december månad.

Det vore inte rättvisande om jag i det här sammanhanget inte också redogjorde för det faktum att livsmedelskrisen, ironiskt nog, även förde med sig något positivt. Världsbanken valde att 2008 fokusera sin World Development Report på temat jordbruk och den potential för ekonomisk tillväxt och utveckling som fanns i sektorn. Det var en comeback och ett kraftfullt erkännande för en sektor som i utvecklingssammanhang levt en mycket undanskymd tillvaro under några årtionden. Under 2008 och framför allt under 2009 diskuterades livsmedelskrisen och jordbrukets roll på högsta nivå inom FN (bland annat inom ramen för FN:s kommission för hållbar utveckling, CSD) och EU såväl som inom G20 och G8. Deklarationer och uttalanden antogs, jordbruket i utvecklingsländerna skulle framöver prioriteras högre med syfte att stimulera ekonomisk tillväxt, fattigdomsbekämpning och livsmedelsförsörjning.

Dessa högnivåmöten ledde fram till Toppmötet om global livsmedelsförsörjning som hölls vid FAO i Rom den 14-16 november förra året. I deklarationen som antogs vid toppmötet etablerades de fem så kallade Romprinciperna för tryggad livsmedelsförsörjning. Dessa principer handlar om:

• vikten av att investera i planer som "ägs" av utvecklingsländerna själva;
• att samarbeta strategiskt på nationell, regional och global nivå;
• att arbeta med akuta situationer och samtidigt göra mer långsiktiga satsningar på jordbruksutveckling;
• att stärka det multilaterala systemets effektivitet;
• och att förse de finansiella resurser som behövs (från bistånd, nationella budgetar och privata investeringar).

Det råder ingen tvekan om att vi nu har nog med högnivådeklarationer vad gäller jordbrukets vikt och dess relation till ekonomisk tillväxt och livsmedelsförsörjning. Det är nu upp till alla parter att visa politisk vilja genom att prioritera i sina nationella handlingsplaner och budgetar.

Dagens seminarium handlar ju särskilt om livsmedelsförsörjningen i Afrika. Afrika söder om Sahara är världens minst livsmedelstrygga region och kontinenten i stort står inför ett antal utmaningar. Det rör sig i flera fall om politisk instabilitet och pågående konflikter, svaga institutioner, utbredd fattigdom, hög befolkningsökning, pågående klimatförändringar, smittsamma sjukdomar, frågor kring jämställdhet och äganderätt av mark, och så vidare. På ett övergripande plan behövs i många länder mer gynnsamma förhållanden för att kunna åstadkomma en tryggad livsmedelsförsörjning.

Regeringen ser dessa utmaningar och har i sin Afrikastrategi identifierat jordbruket som ett fokusområde. Inom ramen för strategin arbetar Sverige särskilt med: att stödja hållbar jordbruksproduktion, att stödja uppbyggnad av vidareförädlingskapacitet hos afrikanska jordbruksföretag, att uppmärksamma kvinnors roll och möjligheter inom jordbruket och att bygga upp afrikanska producenters kapacitet vad gäller att leva upp till sanitära och fytosanitära standarder vilket leder till ökad konkurrenskraft.

I tillägg till detta bidrar även det bredare svenska utvecklingssamarbetet till att skapa förutsättningar för tryggad livsmedelsförsörjning.

Jag ska nu lämna över till Inge Gerremo som på ett mer detaljerat sätt ska presentera den debattskrift för vilken han varit huvudskribent. Skriften visar på ett intressant sätt hur tre länder, Ghana, Malawi och Zambia valt att hantera de utmaningar som deras jordbrukssektorer ställts inför. Efter det ser jag fram emot en intressant diskussion.

Tack.