Regionala avtal
I avvaktan på att Doha-förhandlingarna slutförs läggs större resurser på förhandlingar av bilaterala och regionala avtal för att öppna handeln.
Många länder, bland andra USA, Japan, Singapore och andra länder i Asien och i Latinamerika har på senare år ökat antalet frihandelsförhandlingar. Det bidrar till en öppnare världshandel och ger välfärdsvinster främst för de parter som ingår avtalen. Samtidigt försämras konkurrensläget för företag från de länder som står utanför.
EU är nu inne i en process att diskutera och ifrågasätta sin tidigare avvaktande hållning till nya frihandelsavtal. En sådan omprövning skulle inte innebära en principiell omsvängning från EU:s sida, men öppnar upp för ett aktivt agerande för att inleda förhandlingar med länder och regioner som bedöms som intressanta för utökade handelsförbindelser.
EU har ett stort antal bilaterala och regionala avtal med många av länderna i Medelhavsområdet samt med Mexiko, Sydafrika och Chile. För närvarande bedriver EU förhandlingar med Mercosur (Argentina, Brasilien, Uruguay och Paraguay), Gulfstaterna (GCC), Serbien-Montenegro, Bosnien-Hercegovina och AVS-länderna (länder i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet).
Bilaterala initiativ kan komplettera multilateralismen
- Regionala och bilaterala avtal kan komplettera de multilaterala frihandelsansträngningarna inom WTO. Det finns inte något inbyggt motsatsförhållande dem emellan.
- Avtalen kan utformas på ett sätt som underlättar vidare samarbete i större ländergrupper och multilateralisering. Detta ställer framförallt krav på hur ursprungsregler, andra regler och standarder utformas.
- Förenlighet med WTO:s regelverk är centralt.
