Tal
16 december 1998
Anna Lindh

Sverige i Europa - Anförande vid Utrikespolitiska Institutet, Stockholm

Den här helgen var jag på EU:s toppmöte i Wien.

Det inleddes med 50-årsjubiléet av FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Min polske kollega Bronislaw Geremek talade om hur han sett det gamla Europa förvandlats till det nya Europa;

- Frigörelsen i Centraleuropa, Berlinmurens fall och slutet på det kalla kriget 1989 blev vattendelaren i Europas historia, sa Geremek och fortsatte:

- Det påtagliga är att denna utveckling inte kom efter bloddränkta strider på slagfälten - utan var konsekvensen av fredligt mänskligt motstånd mot totalitära system. Utan denna östeuropeiska frihetsrörelse skulle det tagit längre tid att ena Europa.

Utvecklingen har gått fort. Mina föräldrar föddes mellan de båda världskrigen. Jag fyllde fyra år när Berlinmuren byggdes. Min äldste son föddes när den revs. Min yngste i ett fritt Europa. Så mycket historia under en familjs levnad.

Men även om återföreningen av Europa gått i rasande takt, vilar den idag på en gammal och djup värdegemenskap. Som Geremek framhöll är vår syn på frihet, demokrati och de mänskliga rättigheterna en avgörande del av vårt säkerhetsarbete.

Nu har Europa alla möjligheter. Därför vill jag koncentrera det här talet till Europafrågorna. Jag víll tala om ett Europa långt från bråket om taxfreepåsar. Om medborgarnas Europa som vi behöver för att garantera fred, säkerhet och ekonomisk utveckling. Jag vill beröra varför utvidgningen inte får stanna upp. Om nödvändigheten av att Europa är öppet mot omvärlden.

Låt mig börja med de säkerhetspolitiska möjligheterna. Det kalla krigets slut har medfört tre stora förändringar.

För det första rör vi oss från en snäv och defensiv syn till en bred och offensiv syn på säkerhet. Vi kan genom en djupgående integration stärka och befästa fred och säkerhet. Vi kan fläta samman människors öden med hjälp av handel, personutbyte och politiskt samarbete. Vi kan - gentemot varandra - stödja demokratisk utveckling och kräva respekt för de mänskliga rättigheterna. Styrka, i säkerhetspolitisk mening, mäts idag snarare i ekonomiska, sociala och demokratiska termer än i militära.

För det andra rör vi oss från ett statiskt tillstånd till en dynamisk förändring. De säkerhetspolitiska dogmernas tid är förbi. Det finns förutsättningar för att nå ett friare, mer avspänt samtal med fler deltagare. Gränsen mellan inrikespolitik och utrikespolitik blir allt mindre skarp.

För det tredje rör vi oss - vad gäller den militära delen av säkerhetspolitiken - från fokus på territorialförsvar till krishantering och gemensamt ansvarstagande för fredsfrämjande verksamhet. Genom försvarsbeslutet 1996 blev internationellt fredsfrämjande en huvuduppgift för det svenska försvaret.

Säkerhetsarbetet i Europa handlar om att vårda och fördjupa samarbetet och återställa freden i hela Europa - inte bara om att försvara det egna territoriet. Ledstjärnan är att söka säkerhet tillsammans med, inte mot, andra länder.

Det är 16 år sedan Olof Palme lanserade begreppet "gemensam säkerhet". Då tycktes det utopiskt. Idag bygger hela Europa gemensam säkerhet på den demokratiska värdegemenskapens grund.

Vad innebär detta för den svenska situationen? Låt mig börja med vårt förhållande till NATO.

NATO är sedan 50 år en allians för gemensamt försvar. Organisationen är ett effektivt skydd mot åternationalisering av Europas försvarsstyrkor. NATO symboliserar en viktig tillhörighet för de länder i Central- och Östeuropa som söker sin säkerhetspolitiska identitet efter det kalla krigets slut och årtionden av sovjetiskt förtryck.

I det förändrade Europa gäller inte bara att länder inte längre ska söka sin säkerhet på andras bekostnad. Varje land har också rätt att fritt välja sin säkerhetspolitiska väg. Den handlingsfrihet som vi alltid har värnat för egen del, ska gälla alla.

Nu vill nya länder bli med i NATO. Utvidgningsprocessen ska hantera många nationella, historiska och politiska erfarenheter och drivkrafter. Det är viktigt att processen fortsätter att vara öppen och utvecklingsbar, så att den kan bidra till alleuropeisk säkerhet. Utvidgningen får inte skapa nya skiljelinjer. Europas länder måste gemensamt sträva efter att tona bort gamla fiendebilder. Därmed får militära säkerhetsgarantier - det gamla NATO - allt mindre betydelse. Det är inte heller dessa, utan andra delar, vi har intresse av att samarbeta kring.

Det som växer i betydelse är det nya i NATO - den militära krishanteringen. Här samarbetar Sverige aktivt genom Partnerskap för fred, PFF, och det Euroatlantiska Partnerskapsrådet, EAPR.

EAPR har under sitt första år utvecklats till ett viktigt organ för samarbete mellan NATO-länder och de länder som inte är medlemmar. Rysslands deltagande i en militär PFF-övning för första gången tidigare i år var en viktig framgång.

PFF är ett bra exempel på hur man genom praktiskt samarbete och information kan minska spänningar och konfliktrisker. Övningar och operationer handlar bland annat om krishantering, minröjning och hjälpssändningar med flyg.

NATO är idag det mest effektiva redskapet för militär krishantering i Europa. Bosnien är exempel på det. Det amerikanska engagemanget i Europa är behövs även för en effektiv krishantering.

Den svenska regeringen har med växande framgång drivit frågan om utvecklingen av ett politiskt-militärt ramverk inom EAPR/PFF. Det ska ge truppbidragande länder större delaktighet i planering och beslutsfattande i NATO-ledda fredsfrämjande operationer.

Men krishantering utvecklas inte bara inom NATO och med militära resurser. Vi vill bidra till hela det dynamiska europeiska samarbetet för bättre krishantering.

Balkan är ett tydligt exempel på detta behov.

Huvudansvaret för tragedin ligger hos parterna. Men det finns mycket som Europas länder hade kunnat göra bättre under de sju år som konflikten pågått på Balkan. Tidigare, bredare och mer precisa insatser hade kunnat motverka våldsspiralen.

Europas stater måste lära av misstagen och axla ett större ansvar för säkerhetsbyggande och krishantering.

När EU:s Amsterdamfördrag träder i kraft 1999 tas positiva steg för ett mer effektivt beslutsfattande i EU. Det blir möjligt med majoritetsbeslut för alla frågor som inte är av vitalt nationellt intresse. En särskild analysenhet inrättas, som ska kunna ge förvarning om uppblossande konflikter. En starkare roll för EU-rådets generalsekreterare bäddar för bättre kontinuitet och tydlighet inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Bredden och den politiska tyngden i EU:s arbete ger en unik potential för krishantering.

Genom Amsterdamfördraget blir krishantering ett tydligare ansvarsområde för Europeiska unionen. Humanitära, fredsbevarande och fredsskapande insatser - de s k Petersbergsuppgifterna - blir ett av huvudelementen i Unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Beslutet var ett resultat av ett svenskt-finskt förslag. Alla EU-medlemmar som bidrar till en insats, får möjlighet att delta i beslutsfattande och planering på lika villkor. Det första konkreta resultatet av vårt finsk-svenska initiativ är den rådgivande insats för minröjning som ska genomföras i Kroatien. Den kommer att spara liv och blir en nyckelfråga för flyktingåtervändande.

Vi har lagt en grund att bygga vidare på. Nu krävs politisk vilja i kombination med en effektiv militär kapacitet och bra former för att fatta beslut. Storbritanniens premiärminister Tony Blair har gett ny energi till denna debatt.

Den svenska regeringen deltar aktivt och med öppet sinne i samtalet om hur de institutionella lösningar för detta ska kunna skapas så att de bidrar till att stärka säkerheten i hela Europa. Det är viktigt att den klara rågången mellan militär krishantering och territorialförsvar upprätthålls och att militär våldsanvändning enbart kan ske på folkrättens grund.

Jag är glad över att jag nyligen med min finska kollega i en artikel kunde markera vår samsyn med Finland i denna fråga. Det är en styrka att vi går tillsammans i viktiga säkerhetspolitiska frågor.

Jag får ibland frågor om förändringarna i Europa påverkar Sveriges militära alliansfrihet.

Förändringarna har lett till att begreppet neutralitetspolitik, och de självpåtagna begränsningar detta rymde för att ge vår politik trovärdighet, har förlorat betydelse. Sverige är idag med i en politisk allians - EU. Men kärnan i Sveriges säkerhetspolitik - den militära alliansfriheten - består. Den gagnar säkerheten bäst både för oss själva och vår omvärld.

Vår militära alliansfrihet är inget självändamål. Den är ett viktigt medel som bidrar vår strävan att nå säkerhetspolitisk stabilitet i norra Europa. Våra möjligheter att verka för långsiktig och gemensam säkerhet i Östersjö- och Barentsområdet stärks. Vi kan därmed bidra till att väva samman Europa.

Sverige ska utnyttja dessa nya förutsättningar fullt ut. Gränsen för vårt samarbete går vid ömsesidiga militära säkerhetsgarantier. Vi ska inte minst bidra med vår stora erfarenhet från krishantering. 80.000 svenskar har genom åren deltagit i fredsfrämjande insatser - som militär personal, civilpoliser eller på annat sätt.

Sveriges roll som medlare och dialogpartner är kopplat till det förtroende vi åtnjuter. Detta har till stor del byggts utifrån vår alliansfrihet, vår solidaritetspolitik och våra självständiga ställningstaganden.

Det är också därför vi kunnat driva en så aktiv nedrustningspolitik, inte minst riktad mot massförstörelsevapen. Genom det s k åttanationsinitiativet har vi lyft upp kärnvapenfrågorna på den politiska dagordningen. Vi har, genom den resolution vi lade fram i FN:s generalförsamling, velat nå en bred internationell politisk samsyn kring en realistisk väg framåt på nedrustningsområdet. Den har också stimulerat till en seriös diskussion om kärnvapens roll och om sambandet mellan nedrustning och icke-spridning.

Vi har också utvecklat en stark tilltro till folkrätten och en aktiv politik för att stärka och utveckla den. För ett medelstort och militärt alliansfritt land är det grundläggande att hävda rättens primat över makten.

En levande folkrätt och ett starkt FN är oundgängliga redskap för framtiden, i synnerhet till stöd för utsatta länder och när världssamfundet ska hantera komplexa säkerhetsproblem.

Det pågår idag en diskussion om FN-mandat är nödvändigt eller inte i framtida fredsframtvingande insatser.

Den svenska regeringen syn är tydlig och principiellt grundad. När det inte är fråga om självförsvar, nöd eller nödvärn krävs beslut i FN:s säkerhetsråd för militär våldsanvändning. Dessa beslut kan bara fattas vid brott mot freden eller när internationell fred och säkerhet hotas.

I kriserna på Balkan och i Irak har den svenska regeringen konsekvent arbetat för att man ska gå FN-vägen. Vi har som säkerhetsrådsmedlem varit beredda att ta vårt ansvar och ställa oss bakom även svåra beslut, som ibland skulle ha kunnat innebära inte bara sanktioner utan också fredsframtvingande militära insatser. De permanenta medlemmarna av säkerhetsrådet har ett särskilt ansvar för att FN-vägen verkligen kan användas fullt ut när internationell fred och säkerhet hotas.

Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE, har med sitt vida säkerhetsbegrepp, sin breda medlemskrets och sin normgivande funktion en särställning i det alleuropeiska samarbetet. Nu ställs OSSE i Kosovo inför sin största utmaning någonsin.

De senaste dagarnas uppblossande strider, med 40 döda, är mycket oroande. Parterna måste nu ta sitt ansvar och lösa problemen vid förhandlingsbordet. De måste också respektera OSSE fredsoperation med 2000 personer i fält. EU svarar för cirka 1.200 av dessa. Sverige bidrar med 80.

Den svenska regeringen vill använda det förändrade säkerhetspolitiska klimatet till att arbeta för en ny alleuropeisk säkerhets- och samarbetsordning. Men vi ser inte framför oss en enda ny institution. En ny säkerhetsordning växer fram. Det är en integrations- och samarbetsprocess, som byggs på och som bygger förtroende. Den får sin näring i gemensamma erfarenheter, inte minst i gemensamt ansvar för fredlig lösning av konflikter.

********
När Jean Monnet och Robert Schuman lade fram sin plan för Europa till Konrad Adenauer 9 maj 1950 föddes detta århundrades stora fredsprojekt.

Stater som i generationer bekämpat varann, skulle med ekonomiskt samarbete och vardaglig sammanflätning förhindra väpnade konflikter i Europa. Krig är osannolikt, mellan länder som är ömsesidigt beroende av varandra - ekonomiskt, socialt och politiskt.

Detta samband är det fundament på vilket EU vilar och växer. Till de ursprungliga sex har tillkommit nio, varav tre som under 1960- och 70-talen lidit under högerdiktaturer.

Nu står vi inför en historisk utmaning att överbrygga det kalla krigets skiljelinjer. Utvidgningen av EU är den enskilt mest betydelsefulla byggstenen för en genuin, allomfattande europeisk säkerhetsordning. Den bidrar till ökad säkerhet, fördjupad demokrati och social och ekonomisk utveckling i vårt närområde, men också i hela Europa.

Utsikten till medlemskap har drivit på reformarbetet i Central- och Östeuropa. Vid toppmötet i Wien redovisade ansökarländerna det arbete som sker och som väntar.

De har gjort stora uppoffringar. De är inne i en omfattande och mödosam reformprocess, för att kunna svara upp till den moderna marknadsekonomins krav.

Nu finns det bland EU-länderna de som tvekar, som vill vänta med utvidgningen. Det är en farlig väg. EU får inte låta kortsiktiga nationella hänsyn bromsa vår historiska uppgift att ena det Europa som varit delat alldeles för länge.

Vilka signaler ger det till folken i Central- och Östeuropa? Först har de lidit under kommunismen. Sedan tvekar EU. Vilka stämningar och attityder kan komma att växa fram?

Som stark EU-vän ser jag idag fyra avgörande utmaningar i relation till EU-utvidgningen.

För det första måste EU reda ut sina egna frågor. Därför måste EU komma överens i förhandlingarna om Agenda 2000 senast i mars i nästa år. Därför bör också reformer av EU:s institutioner klaras av så snabbt som möjligt så att inte denna fråga fördröjer utvidgningsprocessen.

För det andra måste EU ge alla kandidatländer samma möjligheter. Av länderna i vårt närområde har Estland och Polen inlett förhandlingar. Det är glädjande att se den dynamiska ekonomiska utvecklingen där. För några veckor sedan lyfte EU-kommissionen fram Lettland och Litauens framsteg i sin utvärdering av kandidatländerna. Även om kommissionens bedömning grundas på de ekonomiska framstegen, var det politiskt viktigt att Lettland genom genomförde en folkomröstning för att kunna förbättra integrationen av ryskspråkiga. Kommissionen anger att det i praktiken är möjligt att inleda förhandlingar med Lettland under nästa år. Toppmötet i Wien har bäddat för beslut om Lettland nästa år, och förhoppningsvis också för Litauen.

För det tredje får öppnare gränser mellan oss och kandidatländerna inte leda till en ny skarpare gräns mot Ryssland. Vi deltar aktivt i arbetet med en gemensam EU-strategi för relationerna med Ryssland. Vi lyfter särskilt fram fria media, kampen mot organiserad brottslighet, bättre hälsovård, en öppen handelspolitik och bättre kärnsäkerhet.

Ett så brett samarbete kommer att ha avgörande betydelse för säkerheten och stabiliteten i vår region, som är den enda där EU och Ryssland har gemensam gräns.

Det är självfallet ryssarna själva som har huvudansvaret för att lösa Rysslands omfattande problem. Men Sverige och resten av EU kan bistå Ryssland i denna kritiska fas i landets utveckling av demokrati, rättsstat och en social marknadsekonomi.

Jag är glad över att höstens allvarliga politiska kris i Ryssland kunde lösas genom att alla politiska aktörer agerade inom ramen för den ryska författningen. Demokratin har fått fäste i Ryssland.

Östersjöregionen är ett område i Europa där säkerhetsmönstren fortfarande håller på att formas. Vi måste vara öppna, flexibla och praktiska när vi möter dagens utmaningar på det säkerhetspolitiska området. Samtidigt är det nödvändigt att säkerheten i vår del av Europa är fast förankrad i en vidare ram, där hela Europa och Nordamerikas stater ingår. Europas säkerhet är odelbar.

Genom ett nätverk av samarbete bygger vi säkerhet. Det finns en stor potential för ekonomisk utveckling i Östersjöregionen. Uppbyggnaden av demokratiska institutioner behöver stöd och uppmuntran. I detta arbete är samarbetsorgan som Östersjöstaternas råd, Barentsrådet och det Arktiska rådet viktiga medaktörer.

Den nordiska värdegemenskapen är speciell genom sin bredd och djupa folkliga förankring. Den vidgas idag i praktiken till att också rymma de tre baltiska staterna.

Slutligen, och för det fjärde. I vårt samarbete med de länder som tidigare levt under kommunistiskt styre så är det viktigt att vi visar att det europeiska samarbetet inte stannar vid ekonomi och handel. Vi arbetar för ett Medborgarnas Europa med en stark demokratisk förankring där jobben, jämställdheten, miljön och den sociala tryggheten står i centrum.

Jag tycker mig se en risk för att kandidatländerna pressas till sitt yttersta för att uppfylla alla marknadsekonomiska krav, medan vi som redan är medlemmar börjar diskutera de sociala frågorna betydligt mer ingående. Socialdemokratiska regeringar vill skapa ökad rättvisa i hela Europa.

********
Nationen kan inte ensam hantera en lång rad globaliseringens utmaningar. Det krävs ett väsentligt fördjupat internationellt samarbete för att skapa fred, ekonomisk utveckling, god miljö och social trygghet - för att människor ska kunna erövra en tro på framtiden.

Låt mig först peka på rätten till ett arbete. Hög arbetslöshet ger social oro. Genom EU kan vi verka tillsammans för fler jobb. Sverige tog initiativ till ett sysselsättningskapitel i Amsterdamfördraget. Nu finns det nationella planer för sysselsättningen som vi gemensamt går igenom varje år. I Wien blev vi också eniga om en sysselsättningspakt. Det behövs tydliga mål för arbetet.

Jämställdheten mellan kvinnor och män är en annan nyckelfråga för framtidens Europa. Det är en demokratisk rättighet att vi alla ska ha samma möjligheter till utbildning, arbete och en god livskvalitet. I Wien fick vi igenom att medlemsländerna ska ägna särskild uppmärksamhet åt denna fråga. Det är ett första steg för att få fram nationella handlingsplaner för jämställdheten.

Vi har kommit en bra bit på väg när det gäller miljön. Vi har lyft upp försurningen på EU:s dagordning. För ett år sedan tog Sverige också initiativ till att Europeiska rådet skulle behandla miljöfrågorna. Nu har vi fått gehör för att miljöhänsyn ska ingå i alla politikområden inom EU. Det finns redan rapporter om jordbruk, energi och transporter. Toppmötet i Wien antog bra slutsatser om detta. Nu fortsätter arbetet med industri, bistånd och den inre marknaden.

Om två veckor förverkligas valutaunionens tredje steg. Det innebär en ytterligare fördjupning av det europeiska fredsprojektet. Länder och folk med samma pengar får ytterligare ett skäl att lösa sina konflikter i fredlig samverkan. Vi kommer inte att delta från starten, men vi är lika angelägna som andra att den gemensamma valutan blir en framgång.

För att öka kunskapen och stimulera en bred debatt i denna fråga påbörjas nu en folkbildningskampanj i vårt land. Jag skulle framför allt välkomna en bred diskussion om hur valutasamarbetet kan utvecklas och bli en offensiv kraft i arbetet för att möta Europas sociala utmaningar.

Vi vill vara med och forma det framtida Europa. Det är regeringens avsikt att spela en aktiv, konstruktiv och framåtblickande roll i EU.

********
Jag har idag koncentrerat mig på utvecklingen i Europa. Men låt mig avslutningsvis konstatera att Europa inte kan bli säkert genom att utveckla samarbetet avskärmat från omvärlden.

Människor som bor norr om Medelhavet är i genomsnitt tolv gånger rikare än de längs den södra stranden. Risken finns att gapet växer, inte minst för att frihandeln utvecklas på områden där EU står starkt, men inte på områden där våra partnerländer har fördelar.

Samtidigt är EU-ländernas energi- och råvaruförbrukning idag storleksordningen 10 gånger för hög för att rymmas inom ramen för en global rättvis fördelning som inte underminerar framtidens miljö.

I förlängningen av dessa obalanser gror social frustration, kulturella spänningar och flyktingproblem. Faktorer som i nästa led påverkar Europas säkerhet.

Dessa, framtidens stora utmaningar för europeisk säkerhet måste vi börja hantera redan idag. Därför har också frågor om global frihandel, kulturell dialog, bistånd, effektivare resursanvändning och de globala överlevnadsfrågorna betydelse för europeisk säkerhetspolitik.

I dagens värld blir människor och länder alltmer ömsesidigt beroende. Detta ställer nya krav på oss, men ökar också möjligheterna till en fredlig utveckling.

Framtidens säkerhet står inte att finna i isolering eller avskärmning. Den måste sökas i samarbete.