Tal
13 december 2000
Anna Lindh

Inledning vid riksdagens debatt om alliansfriheten och dess innehåll

Fru talman,

Berlinmurens fall var signalen för ett nytt Europa. De två block som stod emot varandra under efterkrigstiden finns inte mer. Det ger oss en historisk möjlighet till fred och samarbete.

Men Europa efter det kalla kriget är också mer oförutsägbart. Krigen på Balkan visar hur nya konflikter kan blossa upp och utvecklas till förödande krig. Sverige är inte isolerat från detta. Vi påverkas direkt av krig i andra delar av Europa. En lärdom från Balkan är det ofattbara lidande som drabbar civilbefolkningen. Det är också hundratusentals flyktingar, miljarder i nödvändigt bistånd, risk för spridning av krigen. Säkerheten i Europa är i högsta grad gemensam och odelbar.

Vår säkerhetspolitik grundad på den militära alliansfriheten tjänar Sverige väl. Den har starkt bidragit till stabilitet i vår del av Europa. Den har gjort det möjligt för Sverige att ta självständig ställning i nedrustningsfrågor, inte minst om kärnvapen. Det är svenska riksdagen som fattar beslut om Sveriges agerande i kriser och krig. Vi kan stå utanför en väpnad konflikt, om vi så skulle välja.

Vår militärt alliansfria politik har ett starkt folkligt stöd. Att kräva en svensk anslutning till en militärallians med ömsesidiga försvarsgarantier syftar bakåt snarare än framåt. Ett svenskt Nato-medlemskap skulle inte öka säkerheten i vår del av världen.

Militär alliansfrihet innebär för Sverige varken utanförskap eller passivitet. Vi deltar aktivt i FN och OSSE. Sverige arbetar också aktivt inom EU för att förebygga och hantera kriser, liksom i Partnerskap för fred. Alliansfriheten är en tillgång för Sverige.

Under ett antal år har det hetat, både i utrikesdeklarationer och i regeringsförklaringar, att "Sveriges militära alliansfrihet, syftande till att vi skall kunna vara neutrala i händelse av krig i vårt närområde, består". Den formuleringen bör enligt regeringens uppfattning nu ses över.

Motivet är inte att ompröva den militära alliansfriheten. Denna finns det ingen anledning att ändra på. Men alliansfrihetens syfte är bredare än neutralitetsoptionen. Bland annat syftar den svenska militära alliansfriheten till att bidra till stabilitet och säkerhet i vårt närområde.

Det är därför regeringens strävan att redovisa en bättre beskrivning av vår säkerhetspolitiska doktrin. Det skulle vara av stort värde om det kunde ske med stöd av samtliga riksdagspartier. Vi avser därför att under nästa år bjuda in företrädare för samtliga riksdagspartier till överläggningar. Jag ser också fram emot en allmän diskussion i detta ämne.

Fru/herr talman,

Inför toppmötet i Köln hävdade miljöpartiet att EU skulle bli en försvarsunion som Nato. Den debatten har tystnat. Även kritikerna inser att EU:s beslut handlar om krishantering, inte om territorialförsvar med ömsesidiga försvarsgarantier.

Nu heter det oftast istället från miljöpartiet att EU blir en anfallspakt, som kommer att strunta i FN. Jag menar att den kritiken också är felaktig.

EU försöker bli bättre på att förebygga och hantera kriser, så att vi ska slippa se nya bilder av människor som flyr från nedbrända hem i krigsområden. I dag tjänstgör drygt 800 svenska soldater i fredsstyrkor på Balkan, på FN:s uppdrag och under Natos dagliga ledning. Vår bataljon inom KFOR i Kosovo försöker se till att både serber och kosovoalbaner kan röra sig fritt, och att de får möjlighet att flytta tillbaka till sina hem. De ger människorna ett skydd mot angrepp. Alla partier i denna riksdag har godkänt att KFOR kan använda militärt våld om det behövs. Samtidigt försöker KFOR skapa drägliga förhållanden under vintern. De delar ut ved, särskilt till utsatta minoritetsområden. De hjälper till med att få igång telefonerna igen. Vi har 40 soldater i Bosnien, bland annat för att olika folkgrupper åter ska kunna leva tillsammans. Vi har poliser, domare och personer med räddningskunskap som också gör viktiga insatser på Balkan och på andra platser. Alla dessa svenskar gör viktiga insatser för freden, liksom ännu fler före dem.

Men fortfarande är Europa beroende av andra, också för att klara mindre fredsinsatser. Idag kan vi ju faktiskt erkänna att omvärlden stod alltför passiv inför det som hände när Jugoslavien föll samman på 1990-talet. Även i dag är Europa i viktiga avseenden beroende av USA, vars engagemang i Europas säkerhet är betydelsefullt. Men EU måste också kunna göra fredsinsatser om USA av någon anledning inte vill vara med.

Detsamma gäller utanför Europa. Vi minns folkmorden i Rwanda. Vi vet hur många konflikter som fortfarande slår sönder människors liv, hindrar ekonomisk och social utveckling. Omvärlden måste kunna hjälpa till när en bräcklig fred ska säkras. Som Libanon tidigare, som Etiopien och Eritrea i dag.

FN efterlyser i den så kallade Brahimirapporten fler förband som kan ställas till förfogande för internationell krishantering. På svenskt initiativ har EU diskuterat med Kofi Annan hur EU:s nya förmåga ska ställas till FN:s förfogande. FN har legitimitet och globalt ansvar. EU är på väg att få militära och civila resurser. Tillsammans kan vi göra väsentliga framsteg för freden. Inom Unionen är vi överens om att vårt agerande ska följa principerna i FN-stadgan. Det betyder att det krävs FN-mandat för fredsframtvingande insatser. Säkerhetsrådet har huvudansvaret för internationell fred och säkerhet.

Låt mig sluta med att fråga miljöpartiet, som begärt denna debatt. Vad är då er väg? Vad är ert alternativ? Hur ska Europa agera så att vi slipper se nya Kosovo? Vilken annan organisation än EU har det breda register av instrument som behövs? OSSE är bra, men har inte alls samma breda förmåga. FN har legitimiteten men behöver resurserna.

Människorna på Balkan och i andra delar av världen hoppas på vårt stöd. Att vi skulle ägna oss åt isolationism och slutenhet är inte svaret på deras frågor.