Tal
24 januari 2001
Anna Lindh

Svensk utrikes- och säkerhetspolitik i ett nytt Europa. Anförande av utrikesminister Anna Lindh, 24 januari, 2001, Folk och Försvars rikskonferens i Sälen.

Det talade ordet gäller.

Konferensdeltagare!

Strax före jul inbjöd jag och mina nordiska kollegor ett antal afrikanska utrikesministrar till Stockholm för att diskutera krishantering och förebyggande i ett afrikanskt perspektiv. Vi ville tala om hur vi tillsammans kan bidra till att både stärka afrikansk förmåga att hantera kriser och förbättra de internationella instrumenten för att förebygga väpnade konflikter. Bakgrunden var de fruktansvärda krig och konflikter som utspelat sig på kontinenten de senaste åren, och det internationella samfundets, inklusive FN:s oförmåga att förhindra folkmord.

Vi ville också markera, inte minst för Sveriges del på tröskeln till vårt första EU-ordförandeskap, att vårt engagemang och ansvar för fred är globalt. Vi talade om åtgärder mot vapenflöden, om stöd till regionala organisationer och medlingsinsatser och om hur vi kan stärka FN:s förmåga att genomföra sitt uppdrag. Men det tydligaste var att det viktigaste vi kan göra är att stödja en demokratisk utveckling med uppbyggnaden av starka institutioner, rättsstatens mekanismer och fattigdomsbekämpning. Demokrati, som nyckel till ekonomisk och social utveckling, kan leda bort från kolonialismens trauman, från korruption och fattigdom till hållbar fred.

Deras budskap är ett exempel på hur mycket de säkerhetspolitiska förutsättningarna förändrats det senaste decenniet.

De djupgående och snabba politiska omvälvningarna har lett till en helt ny säkerhetspolitisk situation för vårt eget land och Europa, men också fått återverkningar på andra kontinenter. Risken för stormaktskonflikter har minskat kraftigt och krigen mellan stater blir färre. Idag är inte längre territorialförsvaret den allt överskuggande säkerhetspolitiska uppgiften. Nya utmaningar har kommit i förgrunden. Antalet inomstatliga konflikter, många gånger med etniska och religiösa orsaker som grund eller förevändning, har ökat runt om i världen. I Europa har vi sett hur länge undertryckta konflikter på Balkan exploderat i förödande krig. Vi ser miljöhot, brott mot mänskliga rättigheter och växande ekonomiska och sociala klyftor leda till kriser. Och konflikter drabbar alltid de redan utsatta hårdast.

Men samstämmigheten om en ny verklighetsbeskrivning har inte inneburit att förmågan att hantera de nya säkerhetspolitiska utmaningarna utvecklats i samma takt. Fortfarande klänger sig många debattörer fast i ett tänkande från kalla krigets dagar. Visst har betydelsefulla steg tagits i rätt riktning. I Sverige med moderniseringen och internationaliseringen av försvaret, i Europa med arbetet med att utveckla en europeisk krishanteringsförmåga, och i FN med Kofi Annans ledarskap, och den så kallade Brahimi-rapportens förslag kring konfliktförebyggande och fredsbevarande insatser. Men fortfarande saknas ofta den nya situationen i den säkerhetspolitiska debatten.

Det ömsesidiga beroendet människor och länder emellan har gjort det uppenbart att säkerhet är en gemensam angelägenhet. I vår tid måste säkerhet byggas genom samarbete. Hållbar fred och stabilitet, i vårt närområde, i Europa och globalt, kan bara uppnås genom att fred, demokrati och utveckling ses som delar av en helhet, där vi sätter individers, snarare än staters, säkerhet i centrum.

Vi behöver en bredare säkerhetspolitik som bygger på den insikten. Där vi tar fasta på att vare sig vi talar om Sverige, Europa eller världen, förändringarna har gett oss möjlighet att vara både visionära och konkreta i långt högre grad än någonsin tidigare.

En säkerhetspolitik som fokuserar på sambandet mellan ambitiösa utrikespolitiska mål och säkerhetspolitiska insatser för att säkra freden. En politik mindre styrd av behovet att reagera på och avvärja hotbilder, mer inriktad på hur vi kan agera och förebygga. Där den fredsfrämjande betydelsen av fattigdomsbekämpning, respekt för mänskliga rättigheter och demokratiutveckling är viktiga element. Där samtalet kulturer emellan söker samband och likheter snarare än problem och skiljelinjer. En politik där globaliseringens effekter analyseras i ett säkerhetsperspektiv. Där vi ingående diskuterar FN:s roll, mandat och samarbetsformer. Där nord – syd dimensionen får ny aktualitet och vi söker nya former för samarbete med regionala organisationer.

En säkerhetspolitik som inte reduceras av att enskildheterna överskuggar helheten, och som inte väjer för de nya frågor och problem som ett nytt läge, nya strukturer och insatser ställer oss inför. Hur ska besluten fattas och av vem? Hur ska vi handskas med IT-samhällets sårbarhet? Hur kan vi samordna och utnyttja våra resurser bättre, i Sverige och Europa? Vilka gemensamma värderingar ska styra vårt handlande?

En debatt kring en sådan säkerhetspolitik förutsätter bredd och djup både till innehållet och deltagandet. Därför är Folk och Försvars konferens i Sälen ett bra tillfälle att uppmana till diskussion kring dessa frågor. Ni som deltar här representerar politik, försvar och industri, men framförallt stora delar av det unga folkrörelse – Sverige. Era åsikter behövs och jag är säker på att ni har mycket att bidra med.

<center>***</center>

Kriget i det forna Jugoslavien visade tydligt att den europeiska förmågan att hantera allvarliga kriser var otillräcklig. Vi förmådde inte att ingripa i tid mot MR-övergreppen. Vi lyckades inte förhindra krigen. Nu måste vi göra allt som står i vår makt för att förhindra att de upprepas.

Sverige är aktivt i de ansträngningar som görs inom EU för att förbättra förmågan att främja säkerheten, förebygga och hantera uppkomna kriser. Dagens utveckling går tillbaka på de svenska och finska regeringarnas initiativ till att göra krishantering till en uppgift för EU och detta arbete intensifieras nu.

Utvecklingen har gått fortare än många trodde var möjligt. I och med toppmötet i Köln påbörjade EU sitt arbete med att forma unionens fredsstyrkor. Där har utvecklingen sedan gått mycket snabbt. Erfarenheterna från Kosovo har präglat arbetet både vad gäller inriktningen och tempot i processen. Vi måste kunna hantera sådana situationer i framtiden.

Nu är det en viktig uppgift för det svenska ordförandeskapet att föra EU:s arbete framåt.

Det gäller den militära kapaciteten, där medlemsländerna redan anmält vad man kan bidra med. Vi kommer att följa upp detta arbete och även utveckla en översynsmekanism för EU:s militära förmåga.

En central fråga för oss är att fortsätta utveckla EU:s Brysselbaserade strukturer för krishantering och få dem i funktion senast i början av sommaren.

En annan uppgift under vårt ordförandeskap blir hur samarbetet med Nato ska utvecklas. EU och Nato ska komplettera, inte ersätta, varandras roller och uppgifter. Till det krävs att våra krishanteringsstrukturer byggs upp i nära samverkan och att vi löser frågan om hur EU vid behov ska få tillgång till Natos resurser. Vi vill också utveckla samarbetet med länder utanför EU.

Den militära förmågan är endast en del i EU:s nya säkerhetspolitik. Än viktigare är att utveckla metoder och instrument som ökar vår kapacitet att förhindra att kriser övergår i väpnade konflikter.

Sverige har därför tagit initiativ till ett program för en samordnad och effektiv EU-politik för konfliktförebyggande, som ska antas av toppmötet i Göteborg. EU är i sig ett fredsprojekt och kan genom sin bredd och erfarenhet spela en viktig roll i förebyggande insatser – i Europa och i andra delar av världen. Det handlar om humanitära frågor, om stöd till demokrati och respekt för mänskliga rättigheter, om hjälp till ekonomisk och social utveckling och om samarbete med regionala organisationer.

Inom den civila krishanteringen driver vi på arbetet med att utveckla förmågan att planera och leda insatser, framförallt på det polisiära området. Vi kommer också att hålla en särskild konferens om medlemsländernas bidrag med polisinsatser. Vi arbetar också med att utarbeta konkreta mål för att stärka rättsväsende, civil administration och räddningstjänst.

Målet är att arbetet med att bygga upp EU:s krishantering ska vara slutfört 2003, men att vi ska vara redo att genomföra begränsade civila och militära insatser redan under 2001. Beslut om EU-ledda insatser ska fattas med enhällighet och varje land beslutar om man vill och kan delta. Vi är överens inom Unionen att allt vårt agerande ska följa FN-stadgans principer. I den svenska debatten finns flera som ifrågasatt nödvändigheten av FN-mandatet. Det är regeringens uppfattning att FN-mandat krävs för fredsframtvingande EU-insatser. FN-mandat är också en förutsättning för svenskt deltagande i sådana insatser.
Detta är en fråga som förhoppningsvis inte kommer att aktualiseras. En operationell fråga däremot, är samverkan med FN.

FN är kärnan i den internationella säkerhetsordningen. FN har den globala legitimiteten och erfarenheten. Genom Brahimi-rapportens rekommendationer har FN:s egen reformprocess kring det fredsbevarande arbetet fått ny fart. Men FN:s resurser är begränsade. Därför är det viktigt att EU:s krishantering byggs upp i nära samarbete med FN och att EU:s civila och militära resurser ska kunna användas inom ramen för FN-insatser. Det är en prioritet för det svenska ordförandeskapet att utveckla samarbetet mellan EU och FN vad gäller krishantering.. EU måste ta ett större ansvar för Europas säkerhet, men också vara redo att bidra till fred i andra delar av världen.

<center>***</center>

Säkerhetspolitiken måste, för att vara trovärdig, ha en stark folklig förankring. I ett nytt Europa, i en tid som ställer nya krav på vårt globala engagemang, är vår militära alliansfrihet en god grund att stå på. Den har ett starkt folkligt stöd och tjänar oss väl genom att bidra till stabilitet i vår del av Europa. Den ger oss möjlighet till självständiga ställningstaganden. Under kalla krigets dagar var den ett viktigt medel att hålla oss utanför stormaktsblockens konflikter och minska spänningen i vårt närområde. Den ger oss möjlighet att med kraft och trovärdighet vara pådrivande i nedrustningsfrågor, inte minst om kärnvapen.

Det finns i vårt säkerhetspolitiska läge ingen anledning att ompröva den militära alliansfriheten. Men dess syfte är vidare än den snäva beskrivning regeringsförklaringens nuvarande formulering anger. Det gäller bland annat dess bidrag till stabilitet och säkerhet i ett område där de nya förutsättningarnas säkerhetspolitiska mönster ännu inte satt sig. Det är bakgrunden till att jag i december inbjöd Riksdagens partier till överläggningar med regeringen kring en formulering som bättre beskriver vårt säkerhetspolitiska läge. Jag hoppas att vi ska kunna nå politisk enighet kring en sådan beskrivning, vilket vore av stort värde, men också att det ska stimulera den allmänna debatten i ämnet.

Alliansfriheten är en tillgång också i gemensamma insatser för fred och säkerhet i Europa och internationellt. Den utestänger oss inte ifrån, eller begränsar våra möjligheter att samarbeta. Vi har idag drygt 800 svenska soldater i fredsstyrkor på Balkan, på FN:s uppdrag och under Natos ledning. Vi har poliser, domare och räddningspersonal där och på andra platser. Alla dessa svenskar, och många före dem, gör mycket viktiga insatser för att säkra freden och skapa trygghet för hårt prövade människor.

Det är tydligt och betydelsefullt att svenska folket ser dessa samband. Det innebär också att en majoritet av befolkningen avvisar idéer om ett svenskt Nato-medlemskap. En svensk anslutning till en militärallians med ömsesidiga försvarsgarantier skulle varken öka vår säkerhet eller våra möjligheter att arbeta för fred.

Ibland hävdas av förespråkare, att ett skäl för svenskt Nato-medlemskap skulle vara att bli direkt delaktiga i beslut som vi redan idag är berörda av. Detta kan naturligtvis ytligt sett tyckas vara korrekt. Men man bortser då från viktiga faktorer:

- Formell delaktighet i besluten säger ingenting om hur stort vårt reella inflytande skulle vara, i jämförelse med vår nuvarande situation. Vi har goda relationer till och nära samarbete med länderna i vår region. Vi har en lång tradition av fredsarbete att bygga på och deltar aktivt i FN och OSSE, i EU och tillsammans med Nato i Partnerskap för fred, för att förebygga och hantera kriser. Det finns ingenting som talar för att vårt ord skulle väga tyngre utan det bidrag till stabilitet och säkerhet som den militära alliansfriheten utgör i vår region.

- Och framförallt – vi befinner oss bara i början av den verkligt stora säkerhetspolitiska utmaningen på vår kontinent – utvidgningen av EU till de forna öststaterna och integrationen av Ryssland i det europeiska samarbetet. Ett svenskt Nato-medlemskap skulle inte tillföra någonting, utan kanske tvärtom riskera att störa processen i ett skede när den säkerhetspolitiska stabiliteten i vår region ännu inte konsoliderats efter kalla kriget.

<center>***</center>

Vi har förmånen att få vara med och genomföra vår tids största fredsprojekt – utvidgningen av EU till länderna i Öst- och Centraleuropa. Den är EU:s viktigaste uppgift och den svenska regeringens främsta prioritet under ordförandeskapet i EU. Genom en ökad integration ger vi kandidatländerna en chans att skapa sin egen välfärd. Vi kan jämna ut ekonomiska klyftor, stärka den demokratiska utvecklingen och möta de problem som idag kommer från öst, till exempel i form av organiserad brottslighet. Därigenom minskar också risken för nya krig och konflikter. Det är både en fråga om solidaritet med våra öst- och centraleuropeiska grannar och om deras och vår trygghet.

När jag besökte alla kandidatländerna i höstas stod det klart för mig hur viktigt det är att EU är berett att slutföra utvidgningen så snabbt som möjligt. Det är avgörande för Unionens trovärdighet att vi inte sviker alla dem som nu sätter sin tilltro till oss. Regeringarna i kandidatländerna genomför en tung och svår förändringsprocess som kräver resultat för att inte folk ska vända sig emot den. Vi vill bana väg för ett genombrott i förhandlingarna. Toppmötet i Nice visade att det finns en bred uppslutning bland medlemsländerna kring denna ambition.

Samtidigt är det viktigt att minnas att Europas fattigaste länder inte finns bland dagens kandidatländer. Jag talar då till exempel om flera av länderna på Balkan, där demokratin stärks men behovet av stöd kommer att förbli stort under överskådlig tid, men också om Vitryssland, Ukraina och Moldavien. Utvidgningen måste ge positiva effekter av ökad säkerhet och ekonomisk utveckling också för dessa länder, som idag inte är aktuella EU-kandidater. Förutsättningarna för samarbete kommer att öka när de baltiska länderna, Slovenien och Rumänien, bland andra, blir medlemmar i EU och kan bidra med sina erfarenheter. Det är inte genom att bygga murar österut vi skapar ett säkrare Europa – utan genom kontakter och samarbete med hela Europa.

Säkerheten i Europa är i hög grad beroende av en gynnsam utveckling i Östersjö- och Barentsområdet. Här kan erfarenheterna från det goda samarbetet mellan de nordiska länderna komma till nytta. För Sverige är inte minst det säkerhetspolitiska arbetet tillsammans med Finland värdefullt. Det ligger i vårt och EU:s intresse att de nya demokratierna i vår region kan förverkliga sina säkerhetspolitiska mål. Varje land har rätt att välja säkerhetspolitisk linje.

Under ordförandeskapet har vi ambitionen att utveckla EU:s nordliga dimension och fördjupa samarbetet med Ryssland på alla plan. Det är viktigt, både för att undvika nya politiska och psykologiska skiljelinjer i utvidgningens spår och för att förhindra en växande välfärdsklyfta. Utvecklingen i Ryssland visar många positiva tecken, politiskt och ekonomiskt, men ger också skäl för oro och kritik. När mediafriheten naggas i kanten skadas tilltron till demokratin och rättssamhället. Och konflikten i Tjetjenien måste få en politisk lösning och de ansvariga för övergreppen ställas till svars.

<center>***</center>

Ansvaret för fred i Europa, nu och i framtiden, vilar i första hand på länderna här och på EU. Men vi är också beroende av andra. Nato kommer att ha en central roll i europeisk krishantering också i framtiden. USA:s engagemang för vår säkerhet förblir betydelsefullt. Det förtroendeskapande samarbetet inom PFF och Euro-Atlantiska Partnerskaps Rådet, EAPR, där både Ryssland och USA deltar är goda exempel på nytänkande.

Och när jag nu talar om Ryssland och USA, vill jag komma in på ett problem som tyvärr ännu inte mist sin aktualitet. Jag talar förstås om kärnvapen. Mer än något annat representerar de en förgången tid och ett säkerhetspolitiskt tänkande som borde vara begravt för länge sedan. Men med förnyad kraft hotar massförstörelsevapnen tryggheten för människor i Europa, Asien och Mellanöstern. Ännu vägrar auktoritära regimer följa det internationella samfundets beslut. Än har provstoppsavtalet inte trätt i kraft och fortfarande utvecklas nya system som riskerar dra igång en ny kapprustning. Det vore en värdig början och en välkommen signal till omvärlden om den nya administrationen i USA beslöt att lägga planerna på ett nytt missilförsvarssystem åt sidan för gott. Det skulle minska riskerna för en ny rustningsspiral och ta bort det argument Kina använder för att modernisera sin kärnvapenarsenal.

Samtidigt har vi, under det senaste året, nått stora framsteg i arbetet för kärnvapennedrustning. Och här kan jag utan att tveka påstå att Sverige spelat en icke obetydlig roll. Farhågorna om att Sveriges röst i nedrustningsfrågor skulle tystna när vi gick med i EU har sannerligen kommit på skam. Tvärtom vill jag hävda att vår trovärdighet utanför Europa till och med ökat genom medlemskapet.

Den svenska regeringen arbetar sedan 1998 tillsammans med sex andra länder inom Ny agenda koalitionen för kärnvapennedrustning, NAC, för att driva på nedrustningsprocessen. Gruppen består av alliansfria länder från olika världsdelar. Den största framgången uppnåddes vid uppföljningskonferensen av icke-spridningsavtalet, NPT i våras, då kärnvapenmakterna förmåddes åta sig att fullständigt nedrusta sina kärnvapenarsenaler. Med detta och en rad andra viktiga åtaganden som gjordes där togs viktiga steg mot en säkrare värld. Nu för vi dialogen vidare med kärnvapenstaterna om hur de ska leva upp till sina åtaganden.

Konferensdeltagare!

Vi lever i ett nytt Europa, men i en tid då vi fortfarande brottas med problem och hot vi ärvt från terrorbalansens dagar. Andra hot är av ny karaktär och utmanar oss att tänka i nya banor. Gemensamt för dem är att våra förutsättningar är bättre än någonsin tidigare att möta dem med effektiva medel.

Mina afrikanska kollegor har alldeles rätt. Hållbar fred kräver mer än ett slut på krigen. Långsiktig säkerhet kräver hållbar utveckling. Det innebär i många länder, att det måste till genomgripande förändringar av människors livsvillkor.

Det är uppenbart i Jugoslavien, i Bosnien och Kroatien, där demokratin äntligen fått en chans, men där de förföljda, våldtagna och fördrivna väntar på rättvisa och försoning.

Det är tydligt i Mellanöstern där konflikten handlar om land, men också om möjligheten till försörjning och rätten till vatten.

Det ser vi på kalla krigets sista utpost, Koreanska halvön, där ett halvsekels åtskillnad demoniserat Nord och Syd i varandras ögon, men där framsynt politiskt ledarskap nu skapat en öppning och ger förändringen en chans.

Vi måste låta konsekvenserna av detta få ett större genomslag i säkerhetspolitiken. Där har alla ni som deltar här en viktig uppgift. Vi har olika roller och vi kan ha olika uppfattningar ibland, men förenas av drivkraften att värna både vår egen, och det nya Europas säkerhet. Den ambitionen måste också omfatta det globala samhället, för frihet, demokrati och rätt, för gemensam säkerhet.

Tack!