Tal
20 mars 2001
Anna Lindh

"Nicefördraget och Europas framtid" - tal i Europaparlamentet

Talet hölls i egenskap av ordförande i EU:s ministerråd

Herr/fru ordförande, ärade ledamöter av Europaparlamentet och nationella parlament,

Förra veckan hade vi en mycket givande debatt om Europas framtid i Europaparlamentet. Huvudbudskapet från Parlamentet, Kommissionen och Rådet var glasklart: Vi måste nu få en så bred debatt som möjligt både på europeisk nivå och på nationell nivå i medlemsstater och kandidatländer.

Europaparlamentet och de nationella parlamenten är centrala aktörer. Jag räknar med att ni kommer att vara aktivt pådrivande, både genom de viktiga bidrag ni själva ger men - inte minst - genom att ni inspirerar och aktiverar era väljare. Därför är dagens konferens så viktig och jag vill tacka Europaparlamentet och Konstitutionella utskottet för detta utmärkta initiativ.

Herr/fru ordförande,
Det gläder mig särskilt att se kandidatländerna i debatten – ni ska ju också vara med och bygga framtidens Europa. Utvidgningen står inte på något sätt i motsättning till en fördjupning av unionen utan är den effektivaste vägen mot EUs övergripande mål om säkerhet och stabilitet, fördjupad demokrati, tillväxt och välstånd.
Winston Churchill uttryckte 1943 denna centrala dualism i Europasamarbetet:

"Det måste till slut omfatta hela Europa och alla grenar av den europeiska familjen måste en dag vara partners i det…Vi måste uppnå största möjliga integration i Europa utan att förstöra individuella karaktärer och traditioner hos dess historiska nationer."
Framtidsdebatten ska inte fördröja eller försvåra utvidgningen, tvärtom. Kandidatländerna deltar i processen, bl.a. genom ett viktigt seminarium i Warszawa den 23 april. Jag kommer att inbjuda mina kollegor i kandidatländerna till en diskussion i anslutning till det informella utrikesministermötet i Nyköping den 6 maj. I den avslutande regeringskonferensen deltar de kandidatländer som genomfört sina anslutningsförhandlingar, och övriga deltar som observatörer.

Herr/fru ordförande,
Nu har vi lämnat begreppet "post-Nice" bakom oss. Den kommande debatten blir avsevärt bredare än bara en uppföljning av den avslutade regeringskonferensen. Den handlar om Europas framtid - vilket slags EU vi vill ha på längre sikt. Den syftar längre än som förberedelse för nästa regeringskonferens. Den ska förbereda unionen för framtida utmaningar, bortom utvidgningen. Det handlar om vår politik lika mycket som om institutionella reformer.

Många frågor behöver inte regleras i fördragen. Det gäller en hel del av det som kommissionen kommer att ta upp i sin vitbok om "governance" – liksom en rad frågor om hur EU ska fungera praktiskt med bortåt trettio medlemsländer. Mycket har redan gjorts men vi måste komma längre med praktiska arbetsformer, praktiska språkregimer med mera. Det är nödvändigt om vi fortfarande ska ha en fungerande dialog i unionens institutioner. Annars kan vi hamna i en situation där besluten i praktiken fattas av informella grupper utanför sammanträdesrummen, utan insyn och ansvar.

Därför är det så viktigt att debatten i detta första skede har stor bredd, både vad gäller innehållet och deltagarna. Därför beslöt vi i Nice att den ska föras med alla berörda parter, inte bara mellan EU:s institutioner och medlemsstaternas regeringar, utan också med företrädare för nationella parlament och för hela den allmänna opinionen, politiska grupper, universiteten och det civila samhället.
Opinionsundersökningar och valdeltagande i medlemsländerna under senare år talar sitt tydliga språk. Vi kommer att ställas inför större krav på en grundlig allmän debatt och förankring inför varje stort steg i utvecklingen av unionen. Den öppna debatten är en nödvändighet för att det europeiska bygget ska behålla sin demokratiska legitimitet. Debatten måste handla om frågor som rör medborgarna. Vi bör särskilt vinnlägga oss om att få med ungdomen – det är ju deras Europa vi diskuterar. Här är vår gemensamma hemsida ett viktigt initiativ – som jag också tycker att Europaparlamentet ska utnyttja för ett eget inlägg.

Många vill ha en bred agenda som tar ett stort grepp på balansen mellan unionen och dess medlemsstater, eller rollfördelningen mellan EU:s olika institutioner. Det är två frågor som inte behandlades så mycket under den senaste regeringskonferensen, med det mandat och den strikta tidtabell som gällde. Andra ser framför sig en mera begränsad konferens med ett fåtal ämnen.

Själv anser jag att konferensen måste bli bred, och inte bara får begränsas till de konkreta frågor som specificerades i Nice. Vi måste utgå från medborgarnas konkreta frågorna, och se vilka krav de ställer på unionen.

Jag kan bara nämna några frågor. Hur ska vi få ned arbetslösheten? Hur ska vi komma till rätta med växthuseffekten, försurningen, utsläpp och alla andra miljöproblem? Hur ska vi kunna bekämpa gränsöverskridande brottslighet? Hur ska vi uppnå en gemensam human asylpolitik, samtidigt som vi bekämpar illegal immigration och människohandel? Hur ska vi garantera säkra livsmedel, och utforma en jordbrukspolitik som svarar mot dagens behov? Hur ska vi se till att EU:s budget håller sig inom samma snäva gränser som vi har i våra länder? Hur ska vi bättre samordna unionens uppträdande mot andra länder, så att vårt ord får en tyngd som motsvarar vår roll i världen?

Vi kommer säkert också få en debatt om de långsiktiga politiska målen för unionen, om konstitution, federation, om ansvarsfördelningen mellan unionens institutioner och mellan unionen och medlemsstaterna. Den debatten är nyttig, men måste avdramatiseras. Olika debattörer lägger in skilda betydelser i begreppen. Det får inte bli en strid om ord. I grund och botten finns det en bred samsyn mellan medlemsstaterna och institutionerna. Och vi bör inte falla för frestelsen att göra om hela den institutionella arkitekturen, så fort vi står inför nya frågor.

När det gäller de fyra frågor som nämndes särskilt i Nice, kan väl ingen vara emot förenkling av EU:s regelverk. Vi kan modernisera utformningen och förvaltningskulturen, utan att reglerna förlorar sin juridiska skärpa. Men vi vet också att det är svår uppgift att förenkla texter, utan att ändra innehållet, eftersom texterna ofta är kompromisser mellan olika ståndpunkter.

Subsidiaritetsprincipen har ett starkt stöd i alla de institutioner som är företrädda här idag. Den kommer att bli allt viktigare. Vi ska göra den ännu tydligare, men det får inte leda till att det vi har uppnått (l'acquis sommunautaire) rivs upp oavsiktligt eller att vi gör oss av med redskap vi behöver för kommande utmaningar.
Stadgan om de grundläggande rättigheterna var ett viktigt steg framåt. Vi ska nu gå vidare med öppet sinne utan att underminera de europeiska instrument som redan har en viktig roll.

De nationella parlamenten bör ha en tydlig roll i det europeiska samarbetet, med hänsyn tagen till deras egna synpunkter och de olika konstitutionella förhållandena i medlemsstaterna.

Herr/fru ordförande,
Vi är alla överens om att nästa regeringskonferens måste förberedas med största möjliga öppenhet. Det är bra. Däremot finns det olika uppfattningar om vi ska börja i sak eller form. Jag menar att vi bör utgå från de politiska sakfrågorna när vi bestämmer hur vi ska arbeta med dem.

En rad olika modeller kan tänkas. Många i Europaparlamentet förespråkar ett konvent. Det finns också idéer om en mindre grupp av "vise män". Regeringskonferensen 1996 förbereddes av en reflexionsgrupp med representanter för alla medlemsstater. På många områden kan det finnas behov av tekniska expertgrupper, t.ex. för att förenkla fördragen.

Dessa frågor har ännu inte diskuterats av medlemsstaterna. Jag räknar med en första informell diskussion i början av april och senare även med deltagande av kandidatländerna. Europaparlamentets diskussion inför den planerade resolutionen om framtidsfrågorna i maj har också just startat.

Vi bör undvika att direkt fixera oss vid en modell. Det är inte säkert att den finns någon form som tillgodoser alla önskemål. Det kan bli nödvändigt med en kombination av olika arbetsformer.
Rådet har ännu inte tagit ställning till förslagen om ett konvent utan kommer att pröva dem i öppen anda. Det finns en rad för- och nackdelar. En stor fördel är det skulle främja öppenheten och ett brett engagemang. Samtidigt måste jag peka på skillnaderna mellan det förtjänstfulla arbete som det senaste konventet utförde och de uppgifter vi nu har framför oss. Då gällde det att utarbeta en deklaration baserad på befintliga regler. Nu gäller det i många fall helt ny materia, där vi måste utforma politik och regler. Ett annat problem är att vi kommer att behandla ett stort antal frågekomplex samtidigt, många väldigt tekniska.

En tredje fråga är vilket mandat ett konvent skulle ha, och vilka former det skulle arbeta i. En fjärde fråga är vilket mandat de olika deltagarna skulle ha. Varje land har olika konstitutionella förutsättningar, där t.ex. enskilda parlamentariker ofta inte kan företräda hela parlament i utomordentligt viktiga frågor av detta slag. Slutligen måste man ta ställning till tidsram. Det är viktigt att länderna får gott om tid att förankra ställningstaganden i sina parlament, hos väljarna och i det civila samhället.

Herr/fru ordförande,
Den gemensamma lanseringen av framtidsdebatten av Sverige och Belgien, Europeiska kommissionen och Europaparlamentet, den gemensamma hemsidan, förra veckans och dagens debatt bildar tillsammans en helhet som har givit debatten om Europas framtid bästa möjliga start. Nu följer initiativ, både på europeisk och nationell nivå. Säkerligen har både Europaparlamentet och de nationella parlamenten ytterligare planer.

Debatten har börjat! Nu finns det ingen återvändo. Nu är Europas framtid vårt gemensamma ansvar.