Tal
20 november 2001
Anna Lindh

Utrikesministerns anförande i riksdagsdebatten om den humanitära situationen i Afghanistan

Fru talman,

Världen följer utvecklingen i Afghanistan timme för timme. Vi har alla lärt oss deras städer Mazar-i-Sharif, Jalalabad, Kandahar, vi kan deras grannländer Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan, vi har lärt oss pashtuner och hazarer.

Men Afghanistans folk har plågats av krig och övergrepp i mer än tjugo års tid. Alltför få reagerade när miljoner människor flydde sina hem, när samhällslivet och ekonomin slogs i spillror.

Början av katastrofen, Sovjetunionens ockupation 1979, väckte befogad internationell uppmärksamhet och kritik. Men intresset minskade när krig och laglöshet fortsatte efter ockupationen, och när talibanrörelsen tog över makten. Talibanernas grova övergrepp mot de mänskliga rättigheterna, särskilt kvinnornas, väckte mindre uppmärksamhet än deras förstörelse av Buddhastatyer.

Rapporterna från inbördeskriget mellan Taliban och nordalliansen och båda sidors syste-matiska förföljande av folkgrupper och etniska massakrer nådde aldrig löpsedlarna. Inte heller den svåra torkan de senaste fyra åren som inneburit en katastrof för livsmedelsförsörjningen. Alltför få lyssnade när FN för ett år sedan spådde att 2001 skulle bli det värsta året någonsin för Afghanistan. Alltför få reagerade den 6 september i år när FN gick ut med en nödappell om 150 miljoner US-dollar för att avvärja ett akut svälthot inför vintern. Så var situationen i Afghanistan före den 11 september.

Allt förändrades när tusentals människor dödades i den brutala attacken mot World Trade Center och Pentagon – historiens värsta terrordåd. Eftersom anstiftarna fanns i Afghanistan riktades världens ögon dit. FN tog direkt ledningen genom sitt unika ställningstagande som slog fast att terroristattackerna utgjorde ett hot mot internationell fred och säkerhet och legitimerade självförsvar. Resolutionerna 1368 och 1373, som bekräftades för en vecka sedan med 1378, ålade det internationella samfundet att genom en rad åtgärder bekämpa terrorismen. USA utövade sin rätt till självförsvar. Afghanistan toppade alla nyhetssändningar. Biståndsinsatserna flerdubblades.

Det paradoxala är att detta kan vara Afghanistans möjlighet – och det finns goda krafter att bygga på.

När bombningarna inleddes var det vanliga afghaner som kämpade för att förse sina landsmän med mat. Tvärtemot bilden i media stoppade inte hjälpsändningarna när de humanitära organisationerna tvingades evakuera sin internationella personal. Trots bombningarna, trots ökande laglöshet och osäkerhet, trots stölder från talibanerna, har mat, förnödenheter och medicin fortsatt att levereras. Sjukhus och mottagningar har fortsatt att ta emot patienter. Skolor har fortsatt att hålla öppet. Utsäde har levererats och brunnar borrats i det torkdrabbade landet. Och meddelanden till yttervärlden har fortsatt att komma, om inte på elektronisk väg så genom budbärare över gränsen till Pakistan.

Problemen och farorna för detta arbete har varit stora. Volymen av fönödenheter har drabbats. Men det faktum att så mycket kunnat upprätthållas visar hängivenheten och kunnandet hos afghaner som arbetar för FN, för Röda Korset och Röda Halvmånen, för internationella och afghanska NGO:s. De fortsatte jobbet när deras internationella kollegor tvingades lämna landet.

Många av dessa NGO:s inledde sitt arbete redan under Sovjetockupationen. När talibanregimen totalt negligerade folkets välfärd och de mänskliga rättigheterna svarade NGO:s för basal social service, för skolor, sjukvårdsmottagningar, minröjning. Dessa afghaners verksamhet är nu en viktig grund till egna afghanska institutioner. Visade av dem utbildades i Kabul före kriget, vissa har själva varit på flykt, andra har återvänt från karriärer i Väst för att göra sin jihad – som egentligen betyder ansträngning - mot sitt folks fattigdom.

Sverige har hela tiden stöttat detta arbete, främst genom Svenska Afghanistankommittén. Sverige har kallats den största arbetsgivaren i landet genom Afghanistankommitténs 8000 lokala medarbetare. De driver över 500 skolor - man brukar säga att var tredje lärare i Afghanistan betalas av Sverige - 20 procent av eleverna är flickor – trots att det i praktiken har varit förbjudet för flickor att gå i skolan, de driver 170 kliniker på den afghanska landsbygden och ett framgångsrikt jordbruksprogram.

Även svenska Rädda Barnen och svenska Röda Korset gör viktiga insatser, inte minst för flyktingar.

Sverige har totalt under flera år varit en av de största givarna till i Afghanistan, främst via FN, Röda Korset och Afghanistankommittén. I år hade Sverige anslagit 125 miljoner kronor till Afghanistan. Sedan den 11 september har vi bidragit med ytterligare 105 miljoner kronor och vi har tagit beslut om för ytterligare 95 miljoner i stöd.

Mest akut nu är humanitära insatser.

Sverige deltar aktivt när nu över 50 000 ton livsmedel måste in i landet och distribueras till uppemot 7 miljoner människor som riskerar svält. Svenska räddningsverket hjälper FN:s livsmedelsprogram att bygga upp transportkapacitet i Turkmenistan för att få in mat och förnödenheter den vägen. Räddningsverket kommer också att skicka ett team till Tadzjikistan för att bl.a. hålla ett viktigt bergspass, Anjumanpasset, öppet för transporter.

Vi ökar ytterligare stödet för att bistå internflyktingarna, som det senaste året flerdubblats till över en miljon, de flesta kvinnor och barn. Det finns dessutom ett stort antal människor som inte har pengar eller ork nog att ge sig av utan är fast i sina hembyar där inget kvar finns att äta.

I grannländerna Iran och Pakistan finns sedan länge uppemot 4 miljoner flyktingar. Sedan den 11 september har ytterligare upp till 100 000 människor gått över gränsen till Pakistan illegalt, trots att den varit stängd. FN:s flyktingkommissarie (UNHCR) är på plats för att ge dem skydd och hjälp. Sverige har hittills i år stött UNHCRs viktiga arbete med 47 miljoner kronor.

EU är också en viktig aktör. Totalt har EU:s medlemsstater och Kommissionen utlovat 320 miljoner euro i nya bidrag till den pågående krisen. Igår beslöt vi vid utrikesministerrådet i Bryssel att utse en särskild EU-representant för att samordna EU:s insatser.

Fru talman,

Med nordalliansens framgångar den senaste veckan har konflikten gått in i en ny fas. Utvecklingen innebär möjlighet för en fortsatt positiv utveckling: det humanitära biståndet kan trappas upp och effektiviseras och nästa steg, återuppbyggnad, kan inledas. Samtidigt finns det fortfarande risker. Säkerhetsläget är fortfarande ovisst och talibanerna har ännu inte givit upp. Rapporter om övergrepp och hämndattacker förekommer från de städer nordalliansen tagit över.

Världssamfundet intensifierar nu sina insatser. FN:s generalsekreterare har utnämnt Lakhdar Brahimi till sin särskilde representant för Afghanistan med ansvar såväl för de humanitära frågorna och återuppbyggnaden som för den politiska fredsprocessen. När jag träffade Brahimi i onsdags diskuterade vi vikten av att snarast samla en representativ krets av afghaner från olika etniska och religiösa grupper som kan börja förbereda för politisk lösning, inklusive en bred samlingsregering i Kabul. I den processen måste kvinnor ingå. Kvinnornas situation i Afghanistan och roll i återuppbyggnaden måste särskilt uppmärksammas. Vi diskuterade också frågan om en militär insats, där det både behövs en afghansk trupp och - efter överenskommelse med Afghanistans ledare - en multinationell styrka med FN-välsignelse, från frivilliga och lämpade länder.

I takt med att taliban drar sig tillbaka kommer även återvändande att bli en viktig fråga. Redan förut har en liten grupp människor återvänt till områden som inte legat i frontlinjen. UNHCR hjälper dessa människor med ett återvändandebidrag och hjälp till husreparationer. Detta arbete kommer nu att intensifieras under UNHCR:s ledning.

Fru talman,

Talibanregimens kollaps måste bli inledningen på en ny tid för Afghanistan. Världen får inte igen vända bort blicken när Afghanistans befolkning behöver vår hjälp.

Sverige kommer att fortsätta sitt stora engagemang för Afghanistan. Vi kommer att aktivt delta med humanitära insatser, med stöd för återuppbyggnaden, och för den politiska fredsprocessen. FN måste även i fortsättningen samordna alla de insatser som nu planeras av Världsbanken, EU och andra aktörer. Detta är också Sveriges huvudbudskap vid Afghanistan-mötet idag i Washington, liksom vid kommande möten bla i New York, Islamabad och Berlin.

Sverige deltar vid dessa möten därför att vi är en av de största givarna men också för att vi har särskilda kunskaper genom de svenska organisationerna, som vi samarbetar nära med. Vi har mycket att bidra med när det gäller Afghanistan och hög beredskap att sätta in mer resurser om och när det behövs. Jag kommer själv att bjuda in de mest aktiva svenska organisationerna, som Svenska Afghanistankommittén, Röda Korset, Rädda Barnen och Läkare utan gränser för att närmare diskutera återuppbyggnaden och de enskilda organisationernas roll.

Efter 23 års krig krävs en politisk långsiktig lösning som är legitim för afghanerna själva. Nu måste krig, svält, förtryck och terrorism ersättas av demokrati, återuppbyggnad och mänskliga rättigheter, som kommer alla till del. Landets kvinnor måste återigen kunna röra sig fritt utan burqa, kunna utbilda sig och arbeta. Landets barn måste få äta sig mätta, få gå i skolan och slippa frysa. Afghanerna själva måste nu få huvudansvaret och stödet för att kunna skapa varaktig fred och demokrati och återuppbygga sin nation.