Italien

UD:s reseinformation

Du hittar reseinformation om Italien under Externa länkar.

Visum till Italien

UD svarar inte på frågor om visum till Italien. För information om visumregler kontakta Italiens ambassad, se Externa länkar.

Sveriges förbindelser med Italien

Den romerska historien, Roms ställning som centrum för den kristna världen och den italienska kulturens särställning har bidragit till att Italien - eller rättare sagt de stater som föregick den italienska statsbildningen - under gångna sekler har utövat en stark attraktionskraft på omvärlden, däribland på oss svenskar.

Heliga Birgitta är fortfarande en av de mest kända svenskarna i Italien. Den helige Frälsarens orden, i dagligt tal kallad Birgittinordern, som hon bildade 1370, har fortfarande sitt huvudsäte vid Piazza Farnese i Rom. Drottning Kristina åkte till Italien efter att hon konverterat till den katolska läran, och Porta di Popolo uppfördes till hennes ära inför det högtidliga anländandet till Rom 1655. Kristina är en av de två kvinnorna som är begravd bredvid påvarna i S:t Peterskatedralen.

Gustav III:s längre resa i Italien 1783-1784 bidrog till att kunskaper om klassicismen nådde Sverige. Drottning Josefina, Oscar I:s gemål, var uppvuxen som Prinsessa av Bologna. Gustaf VI Adolf var en varm vän av Italien och stod bakom stiftandet av Svenska institutet i Rom 1925. Kung Gustaf är än idag ihågkommen för sitt deltagande vid många arkeologiska utgrävningar i de etruskiska trakterna norr om Rom.

Svensk kultur, arkitektur och design har sedan sekler inspirerats av Italien. Till exemplen hör arkitekten Nicodemus Tessin d.y., som ritade Stockholms slott med spår av hans tid som elev till den store italienske arkitekten Bernini. Skulptören Johan Tobias Sergel medföljde Gustav III på hans resa i Italien, vilket satte talrika spår i hans produktion. Det som svenskar idag kallar för gustaviansk stil är egentligen italiensk/venetiansk. På 1880-talet gjorde August Strindberg, i en serie brev från Italien, sitt bästa för att mildra det dåtida svärmeriet för italiensk kultur. Andra kända svenska författare som skrivit om Italien är Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Fredrika Bremer.

Läkaren Axel Munthe beskrev i den internationella bästsäljaren "Boken om San Michele" historien om hur han uppförde sin villa på Capri. Denna egendom testamenterades sedermera till den svenska staten, och Villa San Michele är idag ett museum och erbjuder även bostäder för svenska kulturstipendiater. I San Remo är Alfred Nobels villa numera museum.

De svenska influenserna på Italien är av senare datum. Svensk film, och då särskilt Ingemar Bergmans, uppskattas av italienarna. Många författare har översatts till italienska - bland de nutida återfinns bl.a. Lars Gustafsson, Göran Tunström, Torgny Lindgren och Per Olov Enquist. På senare år har svenska deckarförfattare börjat sälja i stora upplagor även i Italien, då särskilt Henning Mankell och Stieg Larsson.

Fotbollen tar stor plats i de flesta italienarnas liv, och Milan-fans talar fortfarande om den svenska anfallstrion Gre-No-Li på 1950-talet. Nils Liedholm blev sedermera framgångsrik tränare och vann Lo Scudetto med Roma 1983. Sven-Göran Eriksson gjorde 2000 detsamma med Romklubben Lazio och Zlatan Ibrahimovic förde under tre år Milanolaget Inter till ligatiteln. Idag spelar han för det italienska laget Milan.

Italien är Sveriges tionde exportmarknad i storlek, och ABB, Alfa Laval, Atlas Copco, Electrolux, Ericsson, Tetrapak och Volvo hör till de svenska storföretag som finns närvarande i Italien. IKEA har expanderat snabbt under de senaste åren, och även H&M har etablerat sig. Totalt finns idag ungefär 180 svenskägda företag på plats i Italien.

Turismen mellan Italien och Sverige har ökat kraftigt under senare år och antalet svenskar som besöker Italien varje år är nu nästan en halv miljon och det är nästan samma antal italienare som besöker Sverige. Uppskattningsvis bor cirka 10 000 svenskar mer eller mindre permanent i Italien.

Medlemskapet i Europeiska unionen har fördjupat de politiska relationerna mellan Sverige och Italien. Inför och under det svenska ordförandeskapet i EU andra halvåret 2009 var kontakterna särskilt intensiva.

Italien idag

Italien har cirka 60 miljoner invånare, och de största städerna är Rom, Milano samt Neapel. Landet har ett av de lägsta födelsetalen i världen, något som delvis kompenseras av den ökande invandringen. Invandrarna utgör cirka 5 procent av befolkningen, och de största grupperna är rumäner, albaner, marockaner och kineser.

Den italienska ekonomin befann sig redan sedan länge i stagnation när den globala finansiella krisen slog till med full kraft 2008 och 2009. Men Italien tillhör fortfarande ett av världens rikaste länder, och i synnerhet i den norra delen av landet finns en dynamisk ekonomi. Till de strukturella problem som hämmar tillväxten den italienska ekonomin hör bristande konkurrens, dåligt utvecklad infrastruktur, ett eftersatt utbildnings- och forskningssystem, utbredd organiserad brottslighet samt ineffektiv offentlig sektor och rättsväsende. Trots decennier av massiva regionalstöd kvarstår de stora regionala skillnaderna: i Mezzogiorno, den södra delen av landet, exempelvis är medelinkomsten endast hälften av den i Lombardiet. Arbetslösheten låg år 2010 på 8,6 procent.

Det italienska parlamentet består av Deputeradekammaren, med 630 ledamöter, och Senaten, med 315 senatorer. Italien återgick 2006 till ett proportionellt valsystem, från ett system uppbyggt på majoritetsval i enskilda valkretsar. De senaste parlamentsvalen i april 2008 gav en klar seger till center-högerkoalitionen, och Silvio Berlusconi har för tredje gången installerat sig i premiärministerns kansli Palazzo Chigi. Republikens president, sedan 2006 Giorgio Napolitano, har utöver sina representativa funktioner också ansvaret att granska av parlamentet stiftade lagar ur konstitutionell synvinkel.

Kort historisk bakgrund

Den södra delen av Italien, Mezzogiorno, har under den större delen av de gångna seklerna utgjort en enhet, även om Sicilien periodvis styrts separat. Under tidig medeltid stod grekiska, bysantiska och arabiska sjöfarare för influenserna. På 1100-talet enade normander - det vill säga ättlingar till vikingar - södra delen till kungariket Sicilien. Detta övergick under 1300-talet genom giftermål till det aragonska kungahuset, som i sin tur genom giftermål införlivades med Spanien 1492. Den spanska dominansen i denna del av landet - direkt eller genom styre av den spansk-burgundiska kungaätten - fortsatte ända fram till Italiens enande 1861.

Centrala och norra Italiens historia är mer brokig. Förutom Kyrkostaten, med säte i Rom, fanns under medeltiden och renässansen en mängd furstendömen och självständiga städer av vilka Florens, Venedig, Milano Genua och Savojen var de viktigaste. Det utländska inflytandet, som emellanåt övergick till politisk dominans, kom i första hand från Frankrike och Österrike-Ungern.

Först 1861 sammanfördes den Apenninska halvöns småstater under kungahuset Savojen och kung Viktor Emanuel II. Enandet fullbordades dock inte förrän 1870, då Rom intogs och Kyrkostaten drog sig tillbaka till Vatikanen, som fortfarande är en självständig stat i den italienska huvudstaten. Generalen och frihetskämpen Giuseppe Garibaldi och monarkens konseljpresident Camillo di Cavour räknas tillsammans med kung Viktor Emanuel II som grundare av den italienska nationen.

Italien deltog på den vinnande sidan under det första världskriget, och belönades bland annat genom att tillföras Trieste, Istria och Sydtyrolen. Italien etablerade sig också som kolonialmakt genom styret av Libyen, Eritrea och tidvis Etiopien. Benito Mussolini bildade det fascistiska partiet 1921, blev premiärminister 1922 och utropade sig till diktator av Italien 1925. Italien deltog i det andra världskriget på Tysklands sida. Efter att amerikanska styrkor invaderat Sicilien och södra delen av landet kapitulerade Italien 1943. Mussolini och tyska trupper drog sig då tillbaka till norra delen av landet. Italienska motståndstrupper - så kallade partisaner - bidrog till befrielsen av norra delen av landet 1945, då Mussolini greps och avrättades.

Efter krigsslutet ifrågasattes kungahuset för sin medverkan till diktaturen, och efter en folkomröstning inrättades den italienska republiken 1946. Efterkrigstidens Italien kom att domineras av det starka kristdemokratiska partiet (DC), som trots politisk turbulens satt i samtliga regeringar från 1945 till 1992. Samtidigt var det italienska kommunistpartiet det största i Europa, men aldrig större än kristdemokraterna och det kom aldrig att nå regeringsmakten. Under 1970- och 80-talen drabbades Italien av en våg av terrorism utförd av såväl höger- som vänsterextremistiska grupper.

År 1992 uppdagades stora muthärvor i vilka höga politiker, statstjänstemän samt privata och offentliga företag var inblandade. De rättsliga processerna, som kom att kallas Mani Pulite ("Rena händer") ledde till att det kristdemokratiska partiet och dess socialistiska stödparti upplöstes. I det politiska vakuum som de etablerade partierna hade lämnat, bildade affärsmagnaten Silvio Berlusconi 1994 partiet Forza Italia ("Heja Italien"), vilket snabbt blev landets största parti och förde Berlusconi till regeringsmakten 1994-95 och 2001-06.

I valet april 2006 besegrades Berlusconis sittande koalition av en bred center-vänsterkoalition ledd av Romano Prodi. Center-vänsterregeringen föll dock efter två år av politisk turbulens. Efter nyvalet i maj 2008, som center-högerkoalitionen vann stort, är nu Silvio Berlusconi åter premiärminister. Nästa ordinarie val infaller 2013.

Tiden 1947 - 1992, som politiskt präglades av det kristdemokratiska maktmonopolet, brukar kallas för "Den första republiken". Tiden därefter, som har präglats av maktväxling mellan de två dominerande blocken center-höger och center-vänster kallas för "Den andra republiken".