Albanien

Sveriges förbindelser med Albanien

Sverige och Albanien har goda förbindelser, inte minst som en följd av det omfattande biståndssamarbetet och Sveriges stöd för Albaniens närmande till EU och Europa. Sveriges ambassadör i Makedonien är även ansvarig för Albanien och ambassaden i Skopje har ett kontor i Tirana. Kontoret har utsänd personal från Utrikesdepartementet och är Sveriges ständiga närvaro i Albanien. På kontoret sitter dessutom den personal från Sida som arbetar i Albanien.

Sveriges utvecklingssamarbete med Albanien uppgår årligen till cirka 90 miljoner kronor och stödjer framförallt landets EU-närmande som ett led i fattigdomsbekämpningen. Insatser görs exempelvis inom områdena demokrati, mänskliga rättigheter och hållbar ekonomisk utveckling.

Det svensk-albanska handelsutbytet är lågt, även om det ökat något. Sveriges ambition är att främja en fortsatt ökad handel med Albanien. Albaniens största industrinäringar idag är gruvindustrin, energi- och byggsektorn. Den svenska exporten avser främst verkstadsprodukter. Importen består till störst del av råvaror till industrin.

Albanien idag

Albanien är enligt 1998-års konstitution en parlamentarisk republik med ett demokratiskt styrelseskick. President Bamir Topi är landets statschef. Politiken i Albanien domineras av två stora partier, det demokratiska partiet (DP) och det socialistiska partiet (SP). Just nu leds landet av en koalition ledd av DP (premiärminister Sali Berisha) men val till parlamentet hålls den 28 juni 2009 varefter en ombildning av regeringen kommer att ske. Även om dessa partier tillsammans dominerar albansk politik har under senare år mindre partier bildats och vunnit sympatier i väljarkåren.

De svaga statliga institutionerna och framförallt det bristfälligt fungerande rättsväsendet utgör ett grundläggande hinder för landets utveckling och är en grogrund för omfattande korruption och organiserad brottslighet. Regeringen gör ansträngningar för att motarbeta korruptionen och stärka rättsväsendet och för att genomföra förbättringar för företagandet, skatteindrivningen och bankväsendet, samt att minska fattigdomen. Albanien styrs centraliserat, men i dess otillgängliga delar spelar det traditionella klansamhället en fortsatt framträdande roll.

Albanien har kommit en god bit på väg att uppfylla de utrikespolitiska prioriteringar som landet haft de senaste åren. Den 1 april 2009 blev Albanien medlem i NATO och samma dag trädde Stabiliserings- och associationsavtalet mellan EU och Albanien i kraft. Avtalet utgör ramverket för landets närmande till EU. Albanien lämnade senare samma månad även in landets officiella ansökan om medlemskap i EU. Ett sådant medlemskap kräver dock fortfarande genomförandet av omfattande och komplicerade reformer. En viktig fråga för albanerna nära anknuten till Albaniens närmande till EU är frågan om visaliberalisering, dvs när albanerna kan resa till EU utan visum. Frågan diskuteras för närvarande bland EU:s medlemsländer.

Kort historisk bakgrund

Efter att kommunistregimen under ledning av Enver Hoxha vid tiden för det kalla krigets slut släppt sitt långa grepp om Albanien inleddes en bräcklig färd mot demokrati och marknadsekonomi. Hoxha hade under fyra decennier fört landet in i ekonomisk isolation efter att ha brutit förbindelserna med först Sovjetunionen och senare med Kina.

Då ett demokratiskt flerpartisystem infördes i mars 1991 stod landet på randen till ekonomisk kollaps. De nya demokratiska institutionerna var svaga och ekonomin utvecklades till en så kallad "Vilda Västern-kapitalism" präglad av omfattande korruption och kriminalitet.

Situationen ledde 1997 till den ökända "pyramidkraschen", då den albanska staten och landets finansiella system helt kollapsade. De våldsamma uppror och den omfattande laglöshet som följde kunde bara stoppas efter ingripande av en internationell fredsstyrka "Operation Alba" under ledning av Italien. Efter 1999 har demokratin stabiliserats och ekonomin utvecklas i positiv riktning, men ändå räknas Albanien idag till ett av Europas fattigaste länder. Arbetslösheten är hög och många arbetsföra albaner söker arbete utomlands och sänder hem en del av sin inkomst.