Armenien

Sveriges förbindelser med Armenien

Sveriges bilaterala förbindelser med Armenien håller på att byggas upp. Det huvudsakliga målet för Sveriges utvecklingssamarbete i landet har varit att stödja demokratiseringsprocessen och att öka respekten för de mänskliga rättigheterna. Den politiska reformviljan i Armenien har hittills framstått som begränsad, varför utvecklingssamarbetet begränsats.

Med den regionala samarbetsstrategin för Södra Kaukasien från 2006 har biståndet till Armenien gradvis flyttat fokus till främjandet av demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Regeringen beslutade under 2007 att begränsa biståndet till färre sektorer samt minska antalet länder som Sverige ska bedriva bilateralt utvecklingssamarbete med, i syfte att höja effektiviteten och kvaliteten i det svenska utvecklingssamarbetet. Armenien är ett av de länder där utfasning kommer att genomföras. Stödet pågår 2008 och 2009, men planeras vara helt avslutat 2010.

Som EU-medlem och genom det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet (ENPI) kommer Sverige också fortsatt att stödja främjandet av respekten för mänskliga rättigheter i Armenien. Samtidigt har både utländska och svenska investeringar i landet tilltagit. Armeniens dåvarande president Robert Kotjarjan besökte Sverige i februari 2006 och dåvarande utrikesminister Vartan Oskanian var på Sverigebesök i oktober 2000.

Armenien i dag

Armeniens regering har satt som mål att bygga upp en demokrati av västerländskt snitt, men landet har en lång väg kvar att gå. Även om vissa reformer har genomförts för att stärka den lagstiftande församlingens ställning, har presidenten fortfarande stora maktbefogenheter. Vidare har de val som hållits sedan självständigheten 1991 inte bedömts som fria och rättvisa av utländska observatörer. Vissa framsteg har gjorts vad gäller de mänskliga rättigheterna, men Armenien ådrar sig ännu kritik från människorättsorganisationer.

Presidentval hölls i februari 2008 och vanns av premiärminister Serzj Sarkisian med 53 procent majoritet enligt officiella uppgifter. Oppositionskandidaten Levon Ter-Petrosian var president på 90-talet men återkom inför årets val och uppgavs ha fått 22 procent av rösterna.

Enligt OSSE:s preliminära valobservationsrapport var valet "mostly in line" med internationell standard, men med flera tillkortakommanden listade, främst kring röstsammanräkningen. Valprocedurerna överlag har inte bidragit till en ökad folklig tilltro till landets val. I sin slutrapport reviderade ODIHR sin bedömning och konstaterade att myndigheterna tagit "otillräcklig hänsyn till för demokratiska val väsentliga normer".

Efter valet utbröt omfattande sammandrabbningar mellan demonstranter, som under en dryg vecka hade protesterat mot vad de ansåg vara valfusk, och polis. Flera döda och skadade rapporterades och undantagstillstånd gällande Jerevan utfärdades, vilket bland annat innebar förbud mot politiska möten och att all nyhetsrapportering skulle godkännas av staten. EU, OSSE, FN med flera uppmanade Armenien att häva undantagstillståndet, vilket också skedde efter några veckor. Den inrikespolitiska krisen är emellertid fortfarande djup.

Inrikespolitiken i Armenien påverkas i stor utsträckning av konflikten i Nagorno-Karabach (se nedan). Även landets ekonomiska situation har påverkats, då Azerbajdzjan och Turkiet infört handelsförbud mot landet till följd av konflikten.

Tack vare stora ekonomiska reformer och investeringar av armenier i utlandet har Armenien, trots embargon, haft en stadig ekonomisk tillväxt de senaste tio åren. Den förda makroekonomiska politiken anses ha bidragit till stabilitet och låg inflation. De genomförda reformerna har gjort att landet enligt Världsbanken rankas högt bland OSS-länderna vad gäller företagsklimat.

Efter några krisår i början av 90-talet har BNP ökat och under 2000-talet har BNP-tillväxten legat på 10-14 procent årligen. Inkomsterna är dessvärre ojämnt fördelade och en stor del av befolkningen lever fortfarande i fattigdom. Den snabba tillväxten anses inte ha minskat fattigdomen i landet i någon större utsträckning. Jordbruket sysselsätter närmare hälften av befolkningen och Armenien är det OSS-land som får mest utländskt finansiellt stöd per invånare.

Kort historisk bakgrund

Den första armeniska republiken utropades 1918 efter Tsarrysslands fall. Som självständig stat blev den dock kortlivad, eftersom Armenien inlemmades i Sovjetunionen 1920. Armenien blev återigen självständigt i och med Sovjetunionens fall 1991.

I slutet av 1800-talet började den armeniska nationalismen att spira och förhållandet mellan turkarna och den stora armeniska befolkning som bodde i det Osmanska riket blev alltmer spänt. Under första världskriget och fram till det Osmanska rikets upplösning 1923 begicks omfattande och grova övergrepp på armenier. Det råder oenighet bland experter kring händelseförloppet, de bakomliggande orsakerna samt hur övergreppen ska rubriceras. Bland armenier och inom forskarvärlden finns representanter för åsikten att händelsen bör rubriceras som folkmord. (Ett antal nationer har erkänt händelsen som folkmord.) En av grundpelarna i den självständiga armeniska nationens självständighetsdeklaration från 1990 var att uppnå internationellt erkännande av ett folkmord, vilket lett till spänningar med den turkiska staten som inte vill benämna händelserna som folkmord.

Under sovjettiden blev territoriet Nagorno-Karabach ett tvisteämne mellan Armenien och Azerbajdzjan, sedan det beslutats att området, vars befolkning till största delen var armenisk, skulle underställas Azerbajdzjan. Konflikten intensifierades efter det att Nagorno-Karabach 1988 begärt att få lämna Azerbajdzjan för att förenas med Armenien och utvecklades under 1990 till en väpnad konflikt. Ett avtal om vapenvila undertecknades 1994, men konflikten är fortfarande inte löst och strider uppstår med jämna mellanrum. Armeniens och Azerbajdzjans utrikesministrar förhandlar om hur konflikten ska lösas. Armenien har gett såväl ekonomiskt som politiskt stöd till armenierna i Nagorno-Karabach.