Norge

Sveriges förbindelser med Norge

Förbindelserna mellan Norge och Sverige är mycket omfattande. Detta beror främst på de många personliga banden över den långa och öppna gränsen och den i vissa stycken gemensamma historien samt förekomsten av ett i huvudsak gemensamt språk och sammanfallande värderingar.

De officiella kontakterna och den politiska dialogen mellan länderna är mycket omfattande på alla nivåer. Såväl i Sverige som i Norge finns oftast en stor öppenhet för att lära av varandras erfarenheter inom olika samhällsområden.

I inget annat land torde intresset för och kunskapen om Sverige vara större än i Norge. Motsvarande kunskap om Norge är emellertid inte alltid lika utbredd på svensk sida.

De ekonomiska banden mellan Sverige och Norge är omfattande. Det finns över 2 500 svenska dotterbolag i Norge. Landet är Sveriges näst viktigaste exportmarknad. De norska oljeinkomsterna har skapat utrymme för betydande norska investeringar i svenska företag.

Norge i dag

Norge är med sina nästan 4,8 miljoner invånare det glesast befolkade landet i Europa näst Island. C:a 3/4 av befolkningen bor i tätorter, huvuddelen i de största städerna Oslo, Bergen, Trondheim och Stavanger. Tätast befolkat är området kring Oslofjorden, Sørlandet och Vestlandets kuster. Utflyttningen från de nordligaste fylkerna har tidvis varit omfattande. Jämfört med Sverige bor en större del av befolkningen i de norra landsändarna.

Norge uppvisar idag en liten naturlig befolkningsökning och varje kvinna föder i genomsnitt 1,9 barn, vilket placerar Norge högt i Europa. Genomsnittsåldern för de som blir mödrar första gången är ökande och var 2008 28 år. Samma år beräknades kvinnor leva till en ålder av 83 år och män till 78.

Officiellt språk är norska som genom lag finns i två varianter, bokmål, vilket är vanligast, och nynorsk. I norra Norge lever c:a 30 000 samer som bl.a. har lagstadgad rätt till undervisning på sitt eget språk.

Invandrarbefolkningen består idag av totalt 460 000 personer, vilket inbegriper både personer som själva invandrat och personer födda i Norge men med två utlandsfödda föräldrar. Gruppen utgör 9,7 % av den totala populationen. En av tre förstagenerationsinvandrare kommer från ett västligt land. Hälften av invandrarna från Afrika, Asien (inräknat Turkiet), Östeuropa, och Syd- och Mellanamerika kommer till Norge som flyktingar. Allra flest invandrare kommer från Polen, Sverige, Tyskland och Irak (2009).

De norska kommunikationerna är mycket beroende av landsvägar vilka inte alltid håller en tillfredsställande standard. En ny Svinesundsbro invigdes i juni 2005, vilket har inneburit en viktig förbättring. E 6 mellan Oslo och Göteborg har byggts ut till motorvägsstandard. Järnvägsnätet är delvis ihopbyggt med det svenska och en snabbtågsförbindelse mellan Oslo och Stockholm har diskuterats, men är för närvarande ej aktuell.

Kort historisk bakgrund

För över tiotusen år sedan kom de första människorna till Norge för jakt och fiske, när inlandsisen som hade täckt hela landet drog sig tillbaka. Så småningom började även boskapsskötsel och jordbruk att utvecklas i södra Norge. Färdigheter i sjöfart och båtbyggeri skapade förutsättningarna för de sjörövar-, handels-, och koloniseringsexpeditioner som kännetecknade Norge under Vikingatiden (c:a 800-c:a 1050 e.Kr).

Vikinga- och handelsfärder gjorde att lokala män kunde öka sin makt så att mindre riken eller maktsfärer uppstod. Första steget mot ett enande av det norska riket brukar anses vara då Harald Hårfagre vann ett sjöslag i närheten av dagens Stavanger. Detta sjöslag inträffade troligen runt år 885, och vinsten innebar att Harald Hårfagre lade under sig hela Vestlandet. En längre maktkamp mellan lokala "småkungar" följde och Norge anses ha enats omkring år 1035, då Magnus den gode hyllades som kung.

Norges inrikespolitiska svaghet gjorde att de blev underlägsna Danmark i den union, Kalmarunionen, som inrättades mellan länderna år 1397, och som till en början innefattade även Sverige.

Danmark tvingades i Kielfreden år 1814 avträda Norge till den svenske kungen. Kristian Fredrik motsatte sig först avträdelsen, men som ett taktiskt drag lät han sig väljas till kung av en folkvald församling i Eidsvoll den 17 maj 1814. Norges återupprättande som självständigt rike proklamerades, ett norskt parlament - Stortinget - upprättades och Eidsvollsförfattningen antogs.

Utan stöd från utlandet och efter ett kort krig med Sverige tvingades dock Kristian Fredrik snart abdikera. Sedan Stortinget och svenska förhandlare enats om unionsvillkoren och Sverige godtagit Eidsvollförfattningen i stort sett oförändrad, valdes Sveriges kung - Carl XIII - till regent också i Norge. Unionen sträckte sig dock till att utgöra ett gemensamt kungahus och en gemensam utrikespolitik.

Unionen upplöstes 1905 efter det att Stortinget den 7 juni förklarat att kungen upphört att fungera som norsk kung. Bakgrunden var att Oscar II vägrat att sanktionera en av Stortinget antagen lag om ett eget norskt konsulatsväsen och även förklarat sig ur stånd att utse en ny regering. Sedan Oscar II avböjt ett erbjudande om att en svensk prins skulle utropas till norsk kung, utsågs efter en folkomröstning den danske prinsen Carl till kung av Norge under namnet Haakon VII.