Nyhetsbrev från Sveriges utsända kulturråd, 20 februari 2009

Februari 2009 - Fördjupning

Nyhetsbrevet informerar om och ger exempel på internationell kulturverksamhet i de länder där Sverige har ett utsänt kulturråd. Kulturråden i Berlin, Bryssel, London, Moskva, Paris, Tokyo och Washington skriver här kontinuerligt både om aktuella svenska kulturutbytesprojekt samt om övrigt inom kulturområdet. Ansvarig huvudman för kulturråden är Kulturdepartementet. Chefen för Svenska kulturhuset i Paris är samtidigt också kulturråd vid ambassaden men tillhör organisatoriskt UD/Svenska institutet.

Nyhetsbrevet där alla råden kommer till tals varvas med specialnummer med fördjupningar från respektive kulturråd där de får mer plats att utveckla sina tankar och information om just sitt stationeringsland.

I detta nummer skriver Ulrika Holmgaard, kulturråd i Berlin, om en europeisk konferens i Berlin.

Eine Seele für Europa - eller - är den europeiska själen manlig?

När Berlinkonferensen "Europa eine Seele geben" (En själ för Europa) planerades för säkert länge sedan att äga rum i mitten av november 2008, kunde man självklart inte ha räknat med den ekonomiska krisens kraftfulla verkningar.

Denna konferensserie, som ägt rum 2004 och 2006, har som mål att ge den samhälleliga, ekonomiska och politiska utvecklingen i Europa en gemensam kulturell grund att stå på. Konferensen understryker tron på att de europeiska folken, genom att intensifiera och täta förbundet mellan sig, borde ha all chans att lyckas dela en fredlig framtid baserad på gemensamma värderingar. Man väljer då helt klart att lyfta fram EU:s positiva effekter (och blunda för de svåra konflikter som drabbat delar av Europa under modern tid). För att leda i bevisning, fastslår konferensen vidare att EU varit den största framgångsmedicinen för att skapa ett fritt och fredligt Europa, sett ur ett långt historiskt perspektiv, en EU-process som, menar man, barlagt en extraordinär själslig och kulturell dimension. Och bästa sättet för att bevara det som åstadkommits vad gäller den europeiska integrationen, är att understödja känslan av en europeisk identitet bland kontinentens medborgare ... genom att känna och agera som européer ... och hjälpa till med att skapa "En själ för Europa".

Den 14 november 2008 befann sig i stort sett hela översta skiktet av Europas politiska ledning på toppmöte i Washington. För att rädda oss från finansiell kollaps. Där fick den europeiska själen stå tillbaka.

2004 byggdes konferensen på temat om koncept och perspektiv på EU. Inför 2008 års konferens var målet att diskutera hur man skulle kunna arbeta mot att ge den samhälleliga, ekonomiska och politiska utvecklingen i Europa en tydligare kulturell grund, en kärna att bygga än vidare på.

Centrala frågor genom hela konferensen var;
- Under vilka förutsättningar kan kulturen tillvarata en mer central roll?
- Vilka praktiska konsekvenser får detta inbegripande av kultur inom politik - och näringslivsområdena?
- Hur få enskilda personer att i större utsträckning gå från betraktare till aktör inom europeiska projekt.

Det mest konkreta exemplet vad gäller frågan om förutsättningar, och kanske det lättaste att synliggöra, menar man är en bättre samverkan mellan kultur och näringsliv. Den har vi hört förut. Vad innebär detta konkret?

I försöket att besvara frågor om hur och med vad, lyfter konferensen fram behovet av individens ansvar att i större utsträckning gå från betraktare till aktör inom europeiska projekt. En slags decentraliseringsprocess förstår jag, något som kommer att krävas för att nå det första målet, samverkan. Hur detta personliga ansvar i sin tur ska uppmuntras hör jag inget direkt om. Själv tänker jag på det personliga engagemang som i (ett tidigare?) Sverige återfanns inom ideella föreningar, bildningsförbund, nykterhets- och arbetarrörelsen och, ja varför inte, alla körer som idogt träffas flera gånger i veckan för att öva och sedan sjunga gratis i kyrkor och på ålderdomshem. Mycket av detta har ersatts av - vad? Körerna må existera, men bildningsförbunden i Sverige lider långsam kvävningsdöd.

Jag tolkar denna efterlysning av personligt engagemang som en vilja att hitta nya vägar för (individualistiskt) kollektivt engagemang för vårt framtida samhälle. Men är det inte att slå in öppna dörrar? Åtminstone inom den kulturvärld jag känner har det alltid funnits kulturskaparen och entreprenören som oskiljbar enhet där inga projekt blir av utan ett individuellt ansvar. Dock kan jag kanske hålla med om att det krävs mer för att utveckla samarbeten på internationell (EU) nivå.

Redan när mötet inleds har man beslutat om en annorlunda fortsättning av konferensen, där "Europa eine Seele geben" 2009 har ny struktur - dess organisatoriska bas förgrenas på kontor i Amsterdam, Porto och Bryssel.
Detta hänger tätt ihop med tanken om geografisk decentralisering, och intresset att diskutera organiska regioner som inte nödvändigtvis behöver hänga ihop med land- eller delstatsgränser. För att knyta ihop detta med resonemanget tidigare om individens ansvar, borde vi tala om det jag kallar individuell kollektivism, där individen i allt större utsträckning på eget initiativ, via nätet och olika web-fora aktivt väljer vad hon eller han ska engagera sig i. "Ät svenska äpplen", "Drick kranvatten för helvete" eller "Kom med i Skuggutredningen". Det finns på Facebook, YouTube och Myspace med mera oändliga möjligheter till engagemang. Förlorar nationalstaten initiativet och är det av ondo?

Konferensen har också ansett att behovet av föryngring inom de egna leden är av största vikt, och ville göra mötet till en plattform där nästa generations engagerade européer skulle få tillfälle att presentera sig; kulturmanager, politiska rådgivare (spin doctors), utbildningsexperter och journalister - alla med sina respektive projekt. Detta borde passa utmärkt ihop med själva grundtanken, att konferensen aldrig ska institutionaliseras, aldrig ha medlemskap eller ordförande och styrelse.

Ett annat ansvar utöver det diskuterade personliga, som togs upp vid de två runda borden, var det moraliska ansvar som krävs vid samarbeten mellan näringsliv och kultur. När den ekonomiska krisen slog till, fruktade många kulturarbetare och institutioner att ingångna avtal om samarbete och stöd inte skulle efterlevas, eller rent av sägas upp.

Deltagarnas erfarenhet, så vitt jag kunde förstå, förnekade detta. Tvärtom var flera, bland dem Emilio Rui Vilar, Fundacao Calouste Gulbenkian, positivt överraskade. Han berättade att 85% av deras sponsrande företag vid en rundfrågning svarat att de kommer att hålla utlovade stöd. Detta sagt hösten 2008 - här är det väl på sin plats att fråga hur länge ett alltmer dränerat näringsliv håller ut och håller kvar sin stöttande hand.

Vikten av långsiktigt och hållbart samarbete mellan kulturutövare och näringsliv underströks kraftfullt, där kritik riktades mot en för stark entreprenörsanda inom vissa delar av näringslivet som under de senaste åren allt hårdare och mer skoningslöst enbart strävat mot snabba resultat, ett kortsiktigt planerande som inte tjänar målet till samverkan. Här uppmanar man näringslivet till mer långsiktigt tänkande och större ansvar.

Jag vill också nämna det som diskuterades inom "min" samtalsgrupp vid det blå bordet Politik - Kultur - Wirtschaft nämligen "Was bedeutet Europa für Unternehmen in einer globalisierten Wirtschaft?" (Vad betyder Europa för företagen inom ramen för ett globaliserat näringsliv?). Det verkade finnas en enighet i formuleringen "om inte näringslivet insett det ännu, är det dags att förstå kulturen som kreativ tillväxtkraft". Företagen borde mer aktivt reflektera över och analysera vad de vill ha och vad de kan få.

Jag funderar på om detta är något som svenskt näringsliv, eller kulturlivet för den delen heller, skriver under på idag? Vilka lyckade symbioser näringsliv-kultur ser vi i Sverige idag? Kanske är det inte på det nationella, utan det internationella planet, som Sverige ska tänka och applicera kultur-och näringslivskopplingen?

Vad jag saknar inom ramen för konferensen är uttalade strävanden efter jämställdhet. När jag studerar programmets talar- och medverkandelistor är mansdominansen påfallande; Angela Merkel (som då skulle ha medverkat) sticker ut bland inledningstalarna, av de tolv huvudtalarna är två kvinnor och totalt sett av de 58 samtalsdeltagarna är 15 kvinnor (bland dessa den mycket intressanta och i Sverige också anlitade brittiska Venu Dhupa).

En intressant verklighet för "Europa eine Seele geben" är tendensen till obalans i länders representation, där nya medlemmar är överrepresenterade. Jag ser inga nordiska grannar eller gamla medelhavsländer och tyngdvikten på medverkande är Istanbul, Sofia, Belgrad, Amsterdam och såklart värdstaden Berlin samt Bryssel. Hur ska vi tolka det? (Brasklapp - det går möjligtvis inte att korrekt utläsa av gästförteckningen, vilka länder som representeras - jag stod exempelvis som tysk. Detta förklarar kanske dominansen av tysk närvaro av de totalt cirka 460 konferensbesökarna.

"Bara en massa tomma ord, som inte leder till något - en uppvisning och för att säga något positivt, ett tillfälle att träffa gamla kollegor från det internationella kulturella fältet" muttrade en luttrad tysk regissör i 60-årsåldern som jag stött på tidigare.
Jag förstår honom. Konferensen är ju, trots sina intentioner att inte institutionaliseras, en politisk produkt understödd av statliga medel. Samtidigt är det fantastiskt att skapa detta rum, plats och tillfälle att få göra just detta - tala om sakernas tillstånd. För att nå fram och igenom krävs just det, en massa ord.

Synd att den tunga politiska ledningen inte kunde närvara.