Nyhetsbrev från Sveriges utsända kulturråd, 2 april 2009

April 2009 - Fördjupning

Nyhetsbrevet informerar om och ger exempel på internationell kulturverksamhet i de länder där Sverige har ett utsänt kulturråd. Kulturråden i Berlin, Bryssel, London, Moskva, Paris, Tokyo och Washington skriver här kontinuerligt både om aktuella svenska kulturutbytesprojekt samt om övrigt inom kulturområdet. Ansvarig huvudman för kulturråden är Kulturdepartementet. Chefen för Svenska kulturhuset i Paris är samtidigt också kulturråd vid ambassaden men tillhör organisatoriskt UD/Svenska institutet.

Nyhetsbrevet där alla råden kommer till tals varvas med specialnummer med fördjupningar från respektive kulturråd där de får mer plats att utveckla sina tankar och information om just sitt stationeringsland.

I detta nummer skriver Anette Masui, kulturråd i Tokyo, om litteraturen i Japan

Nya trender för japansk samtidslitteratur

Utvecklingen på den svenska bokmarknaden, med mangans segertåg bland de yngre bokläsarna, nätboklådornas framgångar på bekostnad av traditionella boklådor och uppkomsten av mötesplatser på nätet där författare kan lägga upp opublicerade alster och bokförlag göra fynd i sin jakt på potentiella bästsäljare - speglar utvecklingen i världens andra största bok- och tidningsmarknad, Japan.
Japan ligger dessutom steget före och tampas nu med uppkomsten av så kallade ketai shosetsu eller mobilromaner, som når ut till en helt ny målgrupp men samtidigt sägs utarma samtidslitteraturen.

För att bättre förstå utvecklingen i Japan, som troligen kommer att upprepas i Sverige, tar vi en snabb tillbakablick för att se vad som hänt i Japan det senaste decenniet. I början av 2000-talet utgjorde japanska serieromaner, manga, omkring 40 procent av alla böcker och tidningar som producerades i Japan, samtidigt som den drog in cirka 20 procent av försäljningsintäkterna. Detta var förstås ett glädjeämne för mangaproducenterna, samtidigt som allt fler bekymrade röster började höjas i den offentliga debatten. Författare, litteraturkritiker och småbarnsföräldrar oroade sig för konsekvenserna av att mangan konkurrerade ut den traditionella litteraturen, och för att i någon mån motverka denna tendens stiftade den japanska regeringen lagar (2001 och 2005) vilka skulle främja det skrivna ordet och läsandet, framför allt hos barnen i skolorna. Detta i sin tur ledde till en "läsarrörelse" i Japan , som bland annat tog sig uttryck i att flera låg- och mellanstadieskolor införde tio minuters schemalagd bokläsning i början av skoldagen. Barnboksförlagen var inte sena att hänga på, och 2005 noterades en ökning av antalet lättlästa och rikligt illustrerade barnböcker i Japan.

Det mobiliserade motståndet mot mangan tappade dock fart när anime - filmatiserad manga - inledde sin globala invasion, och filmer och mangatidningar började utkristallisera sig som en av Japans viktigaste exportprodukter. I ett uppmärksammat tal på Digital Hollywood University i Tokyo (26 april 2006) uttryckte Japans dåvarande utrikesminister, Taro Aso, politikernas vilja att stötta företag som exporterar varor och tjänster relaterade till manga och anime, och menade att mangaindustrin var en av den japanska nationens "dolda styrkor". Han kallade manga ett nytt och viktigt redskap i den kulturella diplomatin och instiftade också ett internationellt mangapris, för att uppmuntra intresset för manga utomlands. Mangans dåliga rykte var därmed så gott som utplånat och invändningarna mot dess nytta åtminstone tillfälligt tystade.

Att mangans ställning skulle vara ohotad har dock visat sig vara en sanning med modifikation. Enligt statistik från PACE (Publishers Association for Cultural Exchange) minskade försäljningen av mangaböcker med 2,7 procent mellan 2005 och 2006 och mangatidningar med 5,9 procent under samma tidsperiod. Minskningen antas bero på att allt fler japaner överger mangan som tidsfördriv för att istället leka med mobiltelefoner.

Enligt veckotidningen Metropolis (23 januari 2009) ökade antalet mobiltelefonabonnemang i Japan från 2 till 80 miljoner på 10 år (mellan 1992 och 2003), och idag har de flesta vuxna japaner inte bara en utan två mobiltelefoner (en för privat bruk och en i arbetet), samtidigt som ägandet sprider sig allt lägre ner i åldrarna. Statistik från japanska utbildningsdepartementet 2009 visar att 25 procent av alla mellanstadieelever har en egen mobiltelefon, liksom 46 procent av högstadieeleverna och 96 procent av gymnasieeleverna.

Mot denna bakgrund beskriver hela 22, 3 procent av japanerna sig själva som mobiltelefon-missbrukare, vilket delvis förklaras av att man i Japan använder mobiltelefonerna inte så mycket till att ringa med som till att läsa e-post, spela videospel och surfa på Internet. De skilda användningsområdena för mobiltelefonerna i Japan och Sverige hänger ihop med det japanska förbudet att tala i mobiltelefon på tunnelbanan och många andra offentliga platser, utbudet av billiga och tekniskt avancerade mobiltelefoner samt inte minst samhällsstrukturen, där krävande skolgång och långa pendelsträckor gör att många japaner inte har tid med fysiska hobbies eller något större socialt umgänge.

Det är dock inte bara mangaindustrin som har drabbats av mobiltelefonens ökade popularitet utan hela den japanska bok- och tidningsbranschen. Enligt Japan Book Publishers Association har försäljningsintäkterna hos bokförlagen gått ner med 20 procent sedan mitten av 1990-talet, och för att överleva har de tvingats till olika kreativa lösningar, där den mest självklara är att lägga upp manga och även annan litteratur som förlaget producerar på nätet. Förlagen samarbetar i dessa fall ofta med virtuella boklådor, varifrån kunden antingen kan låna boken i ett par dagar för omkring 100 yen (cirka 10 kronor) alternativt köpa den för cirka tre gånger det priset. Den virtuella bokhandeln Papyless (med cirka 80 000 böcker i sitt digitala sortiment) skapade rubriker förra året när de gick ut i media och berättade att de lagt vantarna på Osamu Tezukas epokgörande mangabok "Astroboy" och att de också låg i förhandlingar med Tezuka Production om rättigheterna till ytterligare 447 av hans mest berömda mangatitlar.

Att de virtuella boklådorna fungerar ypperligt som försäljningskanal visar siffror på att försäljningen till mobiltelefoner ökade från 0 till 1,12 miljarder yen mellan 2002 och 2006, och från 100 till 700 miljoner yen till persondatorer under samma period.

En annan kreativ lösning från förlagens sida är att ge ut pappersversioner av keitai shosetsu, det vill säga de enormt populära romaner som på senare år skrivits på och för mobiltelefoner. Författarna till mobilromanerna är vem som helst som har någon minut över på pendeltåget till eller från arbetet och har - liksom bloggandet i väst - blivit en allt vanligare företeelse.

Embryot till mobilromanerna var de sms som japanska tonårsflickor började skicka till varandra i mitten på 90-talet, och som ökade kraftigt i både längd och frekvens när Japans största mobiltelefonoperatör 2004 slopade kostnaden för att skicka textmeddelanden. Somliga av dessa sms-texter lades upp på mobiloperatörernas hemsidor, varifrån besökare kunde ladda ner dem och kommentera innehållet utan att det kostade något.

Detta förfaringssätt kvarstår än idag, med den skillnaden att de som nu skriver och läser mobilromaner är så många fler, och att förlagen har börjat kolla upp vilka mobilromaner som har flest nerladdningar. De populäraste ges ut i pappersform, eftersom det visat sig att de som läst och gillat romanen på nätet gärna vill ha den inbundna varianten som en souvenir efteråt.

Det förlag som först gjorde denna upptäckt var Starts Publishing, som gav ut Japans första mobilroman, "Deep Love: Ayu no monogatari" (Deep Love: Ayu´s story) av signaturen Yoshi 2002. Den inbundna boken sålde i 2,7 miljoner exemplar och har dessutom blivit film, manga och en TV-serie. Starts har sedan gett ut flera mobilromaner i inbunden form samt startat en egen sajt för mobilromaner, No-ichigo, som med sina två miljoner medlemmar rankas som Japans mest framgångsrika. På denna kan författare in spe lägga upp sina alster för bedömning och nerladdning och Starts anordna omröstningar för att få fram vilka böcker som skulle löna sig att ge ut i pappersform.

Starts har idag fått sällskap av andra förlag, som Goma och Asuki Media Works, vilka ägnar en stor del av arbetstiden åt att nätsurfa i jakt på potentiella bästsäljare ibland mobilromanerna. En självklar sajt att besöka i ett sådant sammanhang är hemsidan till Maho-no-Island (Magiska Ön), ett företag som våren 2006 sjösatte portalen Maho-no-Toshokan (Magiska Biblioteket), där besökare kan ladda upp och ner romanalster och kommunicera med varandra i realtid. Portalen hade vid starten omkring 400 000 mobilromaner för nedladdning - ett år senare var den siffran uppe i över en miljon.

Hur kan då bokförlagen välja bland dessa myriader av mobilromaner och värja sig mot felsatsningar? Ja, medan Starts har tillgång till besöksstatistiken på sin egen mobilromansajt, måste andra förlag chansa lite mer när de väljer vad de ska satsa på. Risken för felsatsningar är dock inte särskilt stor, då det visat sig att även romaner av helt okända författare utan svårighet kan sälja mellan 50 000 och 100 000 exemplar. Och 2007 var hälften av de 10 bäst säljande romanerna i bokhandeln mobilromaner.

Vilka är det då som köper mobilromanerna? Samma grupp som skriver dem, nämligen tjejer mellan 10 och 25 år. Det är en grupp som man tidigare inte trodde läste böcker, men enligt en undersökning gjord av dagstidningen Mainichi Shinbun läses mobilromaner av 86 procent av flickorna på högstadiet/gymnasiet, 75 procent av flickorna på mellanstadiet och 23 procent av flickorna på lågstadiet.

En grupp som däremot inte är intresserad av mobilromaner är vuxna. För samtidigt som dessa romaner har lovordats för att de har fått ungdomar att börja läsa igen, har de kritiserats av litteraturkritiker och föräldrar för sin fokusering på sex och våld och bristande litterära kvalitéer. Kapitlen och meningarna är kortkorta, allt för att kunna läsas på mobiltelefonernas pyttelilla skärm och mellan två stopp på tåg- eller tunnelbanelinjen. Dialogen är fragmentarisk och nerlusad med emoticons, tecknade symboler som ersätter utrymmeskrävande känslobeskrivningar.

Illustrationerna, de korta meningarna, fixeringen vid sex och våld och det höga tempot i handlingen har fått vissa att dra paralleller till manga, medan andra tycker att mobilromanerna påminner mer om kiosklitteratur eller chic-lit.

Kanske är det så att mobilromanerna i själva verket är en genre, som lägger sig mittemellan manga och kärleksromaner, fantasyhistorier och science fictionberättelser? En genre som idag efterapas av vanliga författare och ges ut med mangaomslag och rikligt med illustrationer under rubriken "light novel" i fysiska boklådor och på Internet.