Nyhetsbrev från Sveriges utsända kulturråd, 31 maj 2009

Maj 2009 - Fördjupning

Nyhetsbrevet informerar om och ger exempel på internationell kulturverksamhet i de länder där Sverige har ett utsänt kulturråd. Kulturråden i Berlin, Bryssel, London, Moskva, Paris, Tokyo och Washington skriver här kontinuerligt både om aktuella svenska kulturutbytesprojekt samt om övrigt inom kulturområdet. Ansvarig huvudman för kulturråden är Kulturdepartementet. Chefen för Svenska kulturhuset i Paris är samtidigt också kulturråd vid ambassaden men tillhör organisatoriskt Utrikesdepartementet/Svenska institutet.

Nyhetsbrevet där alla råden kommer till tals varvas med specialnummer med fördjupningar från respektive kulturråd där de får mer plats att utveckla sina tankar och information om just sitt stationeringsland.

I detta nummer skriver Mats Widbom, kulturråd i Washington, om Obama-administrationens kulturpolitik.

Obamas nya kulturpolitik

- Satsa på kulturen i skolan
- Starta en konstnärskår för arbete i utsatta områden
- Öppna gränserna för utländska konstnärer och artister
- Skapa bättre villkor för kulturskapare genom bl a fri sjukvård
- Öka bidragen till kulturen
- Satsa på kulturdiplomati i utlandet

Att läsa Barack Obamas och Joe Bidens Kulturmanifest från höstens redan historiska valkampanj är som att ta del av ett utkast till en svensk kulturproposition och fjärran från den tidigare Bush-administrationens kultursyn. Aldrig har väl paradigmskifte känts mer relevant som begrepp. Att President Obama prioriterar kultur mer än någon av hans föregångare råder ingen tvekan om. För första gången någonsin finns en koordinator för kulturfrågor på plats i Vita Husets West Wing (Kal Penn), som traditionellt sett är vikt åt andra politikområden. Visst, det har funnits kulturföreträdare i Vita Huset förut men i East Wing, direkt underställd nationens First Lady, och då mer något av en underhållningsfixare till tebjudningar och parader.

Förflyttningen från den östra till den västra flygeln av Vita Huset är mer än symbolisk. Den vittnar om att kulturen under Obama inte bara ses som en underhållande guldkant i tillvaron utan mer som själva tillvarons kärna - en kraft i samhällsutvecklingen och motor i den ekonomiska tillväxten. Entusiasmen bland kulturarbetare över hela landet går inte att ta miste på och det har till och med talats om att en Secretary of the Arts skulle vara på gång. Över 200 000 namnunderskrifter har skickats in till stöd för idén att tillsätta en kulturminister - en idé som initierats av den legendariske musikproducenten och jazzmusikern Quincy Jones. Det är dock föga troligt att detta skulle ske under den nuvarande mandatperioden då Obama-administrationen har minst sagt en överfylld agenda av problem och utmaningar att ta hand om; ekonomisk kris, global uppvärmning, två krig och en skenade arbetslöshet till exempel.

Den ekonomiska krisen har slagit extra hårt mot kulturlivet mot bakgrund av att 90% av all kultur är finansierad av icke-statliga medel som fonder, företag, privata donatorer och sponsorer. Man räknar med att de ca 100 000 organisationer och institutioner som finns inom kulturområdet har förlorat ca 35% av sin finansiering i och med den ekonomiska krisen. Men trots att det gigantiska krispaketet klubbades igenom av Kongressen på 790 miljarder dollar (det går knappt att räkna nollorna) innehöll paketet endast 50 miljoner dollar till kulturen. Detta vittnar om att Kongressen inte precis ser kultur som en prioriterad fråga. Situationen är nu så allvarlig att Michael Kaiser, chefen för USA:s nationalscen Kennedy Center of Performing Arts, har startat en slags biståndsverksamhet under namnet Arts in Crisis, där desperata kulturinstitutioner kan ringa och få stöd och rena överlevnadstips av Kaisers speciella task force.

En intressant företeelse är att kulturen detta till trots allt oftare nämns som en tänkbar medicin mot krisen. På samma sätt som Obama talar om den gröna ekonomin och miljöteknologin som katalysatorer för ekonomisk tillväxt har kulturen potential att få hjulen att börja snurra igen. När räkneverket ändå har nollställts finns en öppning att se saker och ting i ett nytt ljus. Ett initiativ i den riktningen kommer också lite mer oväntat från republikanskt håll genom World Culture Economic Forum i New Orleans som i höst kommer genomföras för tredje året i rad. Initiativtagare är Vice Guvernören i New Orleans Mitch Landrieux och på det senaste forumet deltog över 800 delegater från mer än 60 nationer. Kreativa industrier som film och musik har självklart under lång tid varit tongivande inom amerikanskt kulturliv - det nya är att man ser att dessa kultur-producenter är minst lika viktiga, ja t.o.m. viktigare än t ex bilindustrin om man räknar potentialen för tillväxt och ökad sysselsättning. Kanske är det rent av så att den gröna ekonomin öppnar för en kulturell ekonomi när nu ändå räkneverket måste ställas om.

Men ändå är det synen på kulturen som kärna i demokratiutvecklingen och människans självförverkligande som känns som de påtagligt nya vindarna inom amerikansk kulturpolitik. "I don´t think we´ve ever had an administration until now that thought about the vibrancy of our cultural life as a central public policy - as a marker of quality of life in a democracy". Orden kommer från Bill Ivey, en av Barack Obamas mest inflytelserika kulturrådgivare - tidigare ordförande för National Endowment for the Arts och nu chef för Curb Institute vid Vanderbilt University - en tankesmedja för den nya kulturpolitiken. Bill Ivey är något av en symbol för de pågående förändringarna inom kulturpolitiken. Som folklorist med band till bl a folk- och populärmusiken så har Ivey onekligen vidgat konstbegreppet.

Det största hindret för amerikaner att fullt utnyttja sina kulturella rättigheter är den marknadsstyrda copyrighten, hävdar Ivey i sin nya bok How greed and neglect have destroyed our cultural rights. Ivey menar att staten inte bara ska stötta etablerade konst- och kulturinstitutioner, utan också satsa pengarna där kulturen får sin tillväxt på nya arenor som t ex inom digitala media. Ivey representerar en ny skola av kulturpolitiker som sätter värde på hittills underskattad amatör-, lokal-, digital- och folklig konst där det egna skapandet står i fokus. Denna retorik ligger också självklart bakom den ökade satsningen på kulturen i skolan. Logiken lyder: Elever som får möjlighet att uttrycka sig genom konstarterna blir mer kreativa/innovativa människor som kan vara med att möta morgondagens utmaningar och därigenom bidra till ökat välstånd.

Även inom den amerikanska utrikespolitiken har kulturen dykt upp som ny fanbärare.
Öppenhet och transparens är nya ledord och konstnärer och artister skall inspirera människor över hela världen på liknande sätt som US Information Agency skickade ut konstnärer och artister under Kalla kriget som främjare av en positiv amerikabild. Kulturen blir här en strategi inom Public Diplomacy för att återupprätta USA:s rykte och popularitet i världen - något som Barack Obama och hans First Lady Michelle i hög grad bidrar till själva. Som författare av två bästsäljande böcker - Min Far Hade En Dröm (Dreams from My Father) och Att Våga Hoppas (The Audacity of Hope) verkar Barack Obama ha en unik förståelse för funktionen och värdet av konst och kreativa uttryck. Konst är en del av den amerikanska identiteten har Obama hävdat. Mycket talar för att kultur och kulturpolitik också blir en del av förverkligandet av denna Change we can believe in som så många amerikaner hoppas på.