Nyhetsbrev från Sveriges utsända kulturråd, 23 september 2009

September 2009 - Fördjupning

Nyhetsbrevet informerar om och ger exempel på internationell kulturverksamhet i de länder där Sverige har ett utsänt kulturråd. Kulturråden i Belgrad, Berlin, Bryssel, London, Moskva, Paris, Tokyo och Washington skriver här kontinuerligt både om aktuella svenska kulturutbytesprojekt samt om övrigt inom kulturområdet. Ansvarig huvudman för kulturråden är Kulturdepartementet. Chefen för Svenska kulturhuset i Paris är samtidigt också kulturråd vid ambassaden men tillhör organisatoriskt Utrikesdepartementet/Svenska institutet.

Nyhetsbrevet där alla råden kommer till tals varvas med specialnummer med fördjupningar från respektive kulturråd där de får mer plats att utveckla sina tankar och information om just sitt stationeringsland.

I detta nummer skriver Carl Otto Werkelid, kulturråd i London, om den svenska litteraturen i Storbritannien.

Möta Sverige via översättning

En av årets större satsningar för kulturavdelningen vid Londonambassaden har just avklingat - "Meeting Sweden" var namnet, och oss veterligen var det den största svenska litterära satsning som ägt rum i Storbritannien. I sak bestod den av ett dussintal timslånga program vid Edinburgh International Book Festival under veckoslutet 22-23 augusti. Tillsammans med Kulturrådet i Stockholm hade vi lagt upp en strategi som gick ut på att låta välkända brittiska författare agera introduktörer åt de åtta författare från Sverige vi inbjudit. Metoden fungerade, det kände vi direkt. Publiken kom - inte bara till Henning Mankell som helt för egen maskin fyllde det stora tältet på Charlotte Square; hans stjärna här har gått spikrakt uppåt sedan vinterns BBC-serie med Kenneth Branagh som Kurt Wallander ...

Men det var också så att den välkände biografiförfattaren Sir Michael Holroyd och Per Wästberg kunde skåda ut över täta, intresserade åhörarrader i ett samtal som till dels handlade om Wästbergs arbete med romanen "Anders Sparrmans resa" - som för övrigt kommer ut här i Storbritannien våren 2010.
Inte bara numerären på åhörarna gladde oss; också intensiteten i lyssnandet, de intressanta frågor publiken ställde, att många tycktes så vetgiriga och nyfikna att de återkom till flera svenska evenemang - allt sådant noterades förstås tacksamt. Annika Thor och Anne Fine hade ett intensivt avlyssnat och bra samtal liksom Eva Runefelt och Michael Symmons Roberts. Marjaneh Bakhtiari och Roma Tearne, som i unga år kom med sina föräldrar från Sri Lanka till Storbritannien, fann mitt i alla olikheter definitivt varandra och kommer tveklöst att hålla kontakten. När Johannes Anyuru och Sverigeaktuelle Nadeem Aslam sent på lördagskvällen möttes i uppläsningar och samtal var publiken så koncentrerad att det inledningsvis nästan blev högtidligt. "Vicken kille" sade Klas Östergren om sin brittiske kollega John Burnside - och det innan de hade genomfört sitt humörfriska och roliga samtal. När essäisten Fredrik Sjöberg på söndagskvällen som sista punkt på Meeting Sweden-programmet mötte Booker Prize-nominerade Adam Foulds trodde man möjligen att luften skulle ha gått ur också de mest entusiastiska åhörarna - men det var precis tvärtom; det i bästa mening seriösa mötet gav upphov till god stämning och många intresserade frågor från publiken.

Eget beröm?

Vad vill jag med detta? Recensera vårt eget arrangemang, ösa beröm över våra samlade svenska insatser? - Nej.

Med oss till Edinburgh hade vi en 120-sidig antologi med översatta texter av alla våra medverkande svenskar, "Literary Dialogues: Contemporary Swedish Writing in English". Också den hade gjorts i samarbete med Kulturrådet och, handgripligen så, med den ambitiösa tidskriften Swedish Book Review vars två redaktörer, Sarah Death och Neil Smith, arbetade intensivt och oförtrutet på ett gott resultat. Denna lilla gröna "bok" delades ut gratis till Meeting Sweden-besökarna men hade faktiskt också en icke föraktlig åtgång i festivalens förnämliga bokhandel.

Åter igen - vart vill jag komma? Klappa oss själva för att vi gjorde något vi själva tycker är bra? - Nej.

Sverige har - det är vi många som är medvetna om - en högkvalitativ och högst levande litteratur. Det är verkligen synd att väldigt lite av den litteraturen når den engelsktalande världen.
Vill vi ändra på det? - Ja.

Det var därför vi gjorde som vi gjorde i Edinburgh - i hopp om att "vi" som vill ändra på sakernas tillstånd verkligen är många.

Bron stavas översättare

Bron mellan svensk litteratur och brittiska läsare stavas översättare. Därtill behövs intresserade förläggare som inser att det är viktigt att den bron finns - och hur ofta genom litteraturhistorien kan vi inte hitta exempel på hur drivna, passionerade översättare har varit förlagens litterära spioner, hur tillitsfulla förläggare litat på översättarnas instinkt, smak och läsförmåga. Så kunde det fortfarande se ut, i en bättre värld ...

I den värld som är finns det inga som helst problem när det gäller att väcka förlagens intresse för svensk kriminallitteratur; det är frestande att säga att den i dag i rätt hög grad säljer sig själv. När det kommer till romankonst och lyrik, liksom till den sakprosa som skrivs med sådan framgång i Sverige, är det betydligt trögare före i portgången. Inte för att översättarna inte kämpar - hoppas och tror jag - utan därför att förlagsvärlden, här som hemma, befinner sig i ett förändringsskede som rätt mycket präglas av brist på äventyrlighet, nyfikenhet och tvättäkta litterär passion - och ibland av ren feghet.

Försvinnande undervisning ...

När jag kom till London för snart tio månader sedan överraskades jag av beskedet att svenskundervisning på universitetsnivå i dag finns på endast två platser: University College London och University of Edinburgh. Ännu har inte tiden medgivit ett försök att kartlägga hur nedgången ser ut eller av vad den beror - att den är omfattande är i stunden nog; den är ett faktum och den är, som jag ser det, ett stort och allvarligt hot. Med en avtagande kvalificerad språkundervisning i svenska minskar chanserna oroväckande snabbt för att skapa verkliga förutsättningar för att bokhandeln i Storbritannien skall kunna erbjuda litteratur från Sverige som inte salubjudes som kriminalhistorier. Svensköversättarnas tappra och kvalificerade gäng här i Storbritannien måste naturligtvis få tillökning och ny energi om dagens och morgondagens svenska litteratur skall ha en chans att komma ut på engelska.

Nyligen, på Svenska institutets Sweden Public Diplomacy Seminar i Näsby Park, kom just svenskundervisningen utomlands att beröras. Det var inte utan avund jag hörde min kollega i Berlin rapportera att det finns ett 40-tal svensklektorer inom det tyska språkområdet - och, betonade Ulrika Holmgaard, de blir fantastiska Sverigeambassadörer.

Kanske är det dags för en svensk offensiv i Storbritannien? Som det ser ut i dag kan man lätt få uppfattningen att Sverige inte bryr sig om sitt språk och sin litteratur - och det kan väl ändå inte vara sant?