Nyhetsbrev från Sveriges utsända kulturråd, 18 oktober 2011

Det amerikanska kulturlivets kännetecken

Nyhetsbrevet informerar om och ger exempel på internationell kulturverksamhet i de länder där Sverige har ett utsänt kulturråd. Kulturråden i Belgrad, Berlin, Bryssel, London, Moskva, Paris, Peking och Washington skriver här regelbundet både om aktuella svenska kulturutbytesprojekt samt om övrigt inom kulturområdet. Ansvarig huvudman för kulturråden är Kulturdepartementet. Chefen för Svenska kulturhuset i Paris är samtidigt också kulturråd vid ambassaden men tillhör organisatoriskt UD/Svenska institutet.

Nyhetsbrevet där alla råden kommer till tals varvas med specialnummer från respektive kulturråd där de får plats att göra en fördjupad analys av ämnen inom kulturområdet i stationeringslandet. Oktober månads brev är en fördjupning från kulturrådet i Washington.

Washington/Eva Bergquist

Volontärskap, delad finansiering och värdet av en nära samverkan med skolorna - det är några av de frågor som kännetecknar det amerikanska kulturlivet. Det är också frågor där det svenska perspektivet skiljer sig från det amerikanska. Invanda svenska föreställningar kommer på skam och den amerikanska skattepolitiken kanske är motsvarigheten till den europeiska kulturpolitiken?

1. Volontärskap
Ett begrepp som är nödvändigt att bära med sig när man analyserar amerikansk kultur är volontärskapet. Delaktighet och engagemang i ens närområde premieras och är a och o i samhällets fundament. Uppdraget om en nära samverkan med civilsamhället är självpåtaget för institutioner från olika samhällsområden, kulturen inte undantagen. En institutions volontärer är lika mycket extra resurser, goodwill-ambassadörer som möjliga länkar till grupper man tidigare inte nått.

Redan i mellanstadiet uppmanas eleverna att samla så kallade Student Service Learning-timmar - i biblioteket, i skolan eller i kyrkan - och ett visst antal timmar krävs för slutbetyget från highschool och därmed inträde till college. I förlängningen skapar detta en levande kontaktyta mellan civilsamhället och institutionerna, inte minst inom kulturområdet.

Kontraktet mellan kulturinstitutionen och volontären präglas av långsiktighet. På de större museerna finns särskilda avdelningar som intervjuar, rekryterar och handleder volontärerna, som också ofta blir det första ansiktet besökaren möter. Vissa av de utbildningar som erbjuds är omfattande, som exempelvis när The Smithsonian Instititution i Washington DC utbildar museiguider - en kurs som omfattar flera timmar i veckan och tar drygt ett år att slutföra. Det är först efter slutprovet man anses tillräckligt kunnig för att få presentera museets samlingar; även vidareutbildning och fördjupningar erbjuds. Förutom en nödvändig verksamhetsresurs för vissa kulturinstitutioner handlar det lika mycket om att vara en självklar del av en gemenskap, "the community", där institutionens, närområdets och publikens intressen är sammanflätade.

För vissa mindre institutioner med ett fåtal anställda är relationen till volontärarbetet mer kluven. Det kostar att utbilda och rekrytera, men vikten av att vara en aktör i närområdet tar överhanden.

2. Kulturlivets organisering och finansiering
Kulturinstitutioner är till sin natur finansieringshybrider i USA. Hybrider som finansieras ömsom genom donationer och offentliga bidrag, ömsom genom sponsorskap och biljettintäkter. Och märkligt nog, som Frédéric Martel lyfter fram i sin bok "De la politique culturelle américaine" (Flammarion 2011), blir det avsaknaden av en tydligt formulerad politik som blir just - amerikansk kulturpolitik. Eller - en skattepolitik som är den egentliga kulturpolitiken.

En iakttagelse som rör kulturinstitutionerna är deras juridiska status. De är varken offentliga eller klassiskt privata, utan stiftelser vars ändamål antingen är välgörenhet eller utbildning. Stiftelserna följer bestämda vinstdelningsregler, har öppenhetsprinciper liknande de vi är vana vid i Sverige, och kallas till vardags för 501C3s - med referens till skattelagstiftningens paragrafer om "non profit". Betydande skattelättnader gör denna juridiska form eftertraktad för så gott som samtliga kulturinstitutioner.

Stiftelserna leds i sin tur av en styrelse som förväntas bidra ekonomiskt till verksamheten, men som också har betydande makt i budget- och rekryteringsfrågor. För kulturinstitutioner med prestige kan inträdesbiljetten till styrelsearbetet handla om svindlande belopp på flera tiotusentals dollar, än mer för den som aspirerar på ordförandeposten. De olika fonderna som donerats till institutionen fungerar som måttstock på dess finansiella styrka - Walker Art Institute i Minneapolis disponerar en fond på nästan 200 miljoner dollar, och dess avkastning säkrar 45 procent av institutionens driftskostnader.

När man resonerar om kulturens finansiering i USA måste man vända på begreppen. Kulturen finansieras endast till 10 procent av offentliga medel, till 40 procent genom intäkter från försäljning eller kapital och till 50 procent genom bidrag från företag eller enskilda individer, där checkerna varierar från 100 dollars-donationer till det mångdubbla.

Finansoron som nu präglar debatten påverkar naturligtvis även kulturen. Det handlar dels om en minskning av den offentliga finansieringen, men också om en ökad osäkerhet vad gäller de andra finansieringskällorna - att publiken sviker eller att donationsviljan minskar.

En viktig parameter i donationsviljan är skattepolitiken som medger betydande skattelättnader för kulturinstitutionerna, avdragsrätt för donatorerna och avdragsmöjligheter för kulturskaparna - i sig en skattepolitik för kulturen.

Washington Post refererade nyligen i en artikel vissa delar av kultursektorns oro över president Obamas förslag om ändrade avdragsregler för höginkomsttagare, som en del av finansieringen av jobbpaketet. Enligt föreningen Giving USA som fokuserar på filantropi, har den ekonomiska krisen inneburit att donationer till kultursektorn minskat med 2 procent, trots att det allmänna givandet ökat med 3,8 procent under motsvarande period. Ford Bell, chef för organisationen The American Associations of Museums, menar att det finns en oro över presidentens förslag om minskad avdragsrätt eftersom den offentliga finansieringen är så begränsad. Om även det privata givandet minskar i omfattning riskerar vissa kulturinstitutioner att nå vägs ände.

Men även om andra institutioner som Kennedy Center, där donationer står för 40 procent av den årliga budgeten om 175 miljoner dollar, också uttrycker oro för effekten av att främst medelstora företag drar ner på sitt givande, finns det aktörer som med svenska mått mätt satsar stort på kulturen.

Ett exempel på det senare är att detaljvarukedjan Wal-Mart nu gör detsamma som konkurrenten Target, och stödjer kulturlivet. Den senare finansierar sedan tio år tillbaka en daglig kortare scenkonstföreställning som med fri entré ges på Kennedy Center i Washington DC. Föreställningarna varierar, och spänner från barn och ungdomsteater till enaktare eller konserter. Under oktober och november månad ges sedan några år tillbaka Kids Eurofestival, som dagligen visar en produktion från varje EU land.

I Bentonville, Arkansas, finputsas det just nu på Crystal Bridges Museum of American Art, med planerad invigning i november månad. Museet är finansierat genom en stiftelse etablerad av arvtagerskan till Wal-Mart, och gör anspråk på att befinna sig i samma liga som de finaste - och rikaste - museerna i New York, Chigago, Washington eller Los Angeles. Sedan flera år tillbaka har kuratorer i familjen Waltons namn jagat amerikansk konst som kommit ut på marknaden. Delstaten har beviljat museet skattefrihet och den ursprungliga misstänksamheten mot museet från andra museer, kritiker och kollegor börjar vända. Samlingen ska spegla det bästa, och inte väja för det kontroversiella. Ett imponerande museipedagogiskt program har skapats. En kompletterande donation på 20 miljoner dollar årligen säkrar avgiftsfrihet. Med ambitionen om 250 000 årliga besökare beräknas museet också få positiva ekonomiska effekter för närliggande kulturinstitutioner.

3. Samverkan med skolan
Det egna skapandet, om än toppstyrt både vad gäller repertoar och deltagande, får stort utrymme i många amerikanska skolor. Instrument varvas med kör i lågstadiet, med målet hos många att så småningom platsa i skolorkestern. Teaterklasserna i high school leds i bästa fall av regielever från de större universiteten, och skolornas orkestrar tar plats i aulans orkesterdike både för musikaler och de egna konserterna. Hängivna familjemedlemmar men också boende i närområdet avsätter tid och stödjer föreställningarna ekonomiskt.

Även inom läsfrämjandet samarbetar flera aktörer för att uppmuntra barns läsning. Kampanjer från myndigheten National Endowment for the Arts som The Big Read eller Poetry Out Loud delfinansieras av det privata näringslivet och genomförs av det civila samhället i samverkan med skolan.

Det finns, som framgår, stora skillnader i de svenska och amerikanska ramverken kring kulturlivets organisering som förtjänar ytterligare fördjupning - skiljelinjen ligger i den närmast filosofiska frågan om kulturens frihet bäst värnas genom offentlig eller privat finansiering. Resonemanget om det ena eller det andra systemets för- och nackdelar kommer sannolikt att vara mycket annorlunda, beroende på vilken sida av Atlanten man befinner sig på. Tydligt är dock att man kan urskilja positiva - och negativa - konsekvenser i de båda synsätten och att det är resonemanget i sig som ligger till grund för de olika kulturellt betingade angreppssätten.