Nyhetsbrev från Sveriges utsända kulturråd, 4 maj 2012
Kultur och politik i Serbien
Situationen för kulturinstitutionerna i Serbien är problematisk till följd av den ekonomiska krisen, och många museer i Serbien är stängda. De museer som är öppna uppmärksammar sällan hur historia och makt är sammankopplade. Istället har det civila samhället tagit ansvar genom att t. ex. samla vittnesmål och spår efter krigen under 1900-talet, och utvecklat kulturaktiviteter kopplade till tolerans och mänskliga rättigheter.
Det är i hög grad konstnärerna och det oberoende kulturlivet som står för utvecklingen av konsten och kulturen i Serbien. Att konstnärer finner finansiering utanför Serbien, och/eller är verksamma och därmed kända utanför landets gränser, är inte ovanligt.
Mycket få kulturinstitutioner arbetar strategiskt med pedagogiska program eller med publikutveckling. Även här är det konstnärerna som utvecklar de mest innovativa metoderna för konstens möte med publiken. Grupper som "Walking Theory" eller "Anonymous Said" utvecklar pedagogiska program, gärna i samband med konstutställningar som t. ex. Oktobersalongen. Deras aktiviteter är både praktiska och teoretiska och gränsar många gånger mot sociala perspektiv och politisk aktivism. De arbetar ofta med grupper av ungdomar där konsten och det gemensamma skapandet är utgångspunkt för lärandet.
Att konstnärer gestaltar utsatthet och problem i samhället, är naturligtvis inget nytt. Under 1990-talen var det konstnärerna som regisserade demonstrationerna mot Milosevic-regimen, och som utmanade politiker på teatrar och gallerier. Milica Tomic var en av dessa konstnärer och hon har fortsatt att lyfta de svåra berättelserna i sitt konstnärskap. I ett av hennes senaste arbete "Road Safety" (som visades på Moderna museet i början av året), försöker hon återskapa minnet efter de människor som dödades under andra världskriget och under den etniska utrensningen i Srebrenica på 1990-talet. Milica Tomic är ett exempel på en konstnär som kräver att vi uppmärksammar dessa svåra historiska skeenden, men också uppmanar politikerna att lösa de problem som uppstår.
Den 6 maj är det val i Serbien. Mitt under valkampanjen registrerade de två dramatikerna Maja Pelevic och Milan Markovic sig som medlemmar i sju av de största politiska partierna i Serbien. Samtidigt levererade de till alla partier en marknadsstrategi. Vad de inte berättade var att den i stora stycken byggde på texten "Knowledge and Propaganda" författad av Joseph Goebbels 1928, propagandachef i det tyska nazistiska partiet. Enligt dramatikerna reagerade partierna positivt och snart blev de erbjudna plats i flera partiers kulturutskott. De två arbetslösa konstnärerna ville även undersöka om de lättare skulle få arbete om de var anslutna till ett parti. "It is impossible to work as an art director, or even a writer, without the support of a party", säger de i en intervju.
Intercult är huvudman för projektet Corners, som stöds av EUs kulturprogram. Projektet handlar inte bara om konstnärlig praktik utan även om att undersöka kulturen och konstens roll i samhället i stort, menar Chris Torch som är konstnärlig ledare för svenska organisationen Intercult. Detta europeiska projekt turnerar just nu på Västra Balkan. Under två veckors tid reser och umgås ett 40- tal konstnärer och forskare från tio länder intensivt. De färdas till Europas utkanter och utforskar periferin bortom storstäderna. Tillsammans ska de utveckla gemensamma konstprojekt som sedan ska finansieras, produceras och turnera de närmsta åren.
En av Serbiens internationellt mest kända konstnärer är Marina Abramovic. Hon är född 1946 i Belgrad och är uppfostrad av föräldrar som var partisaner under andra världskriget. Båda sov de med en revolver på nattduksbordet och Marina fick både vapen och skjutövningar av sin pappa på sin nittonårsdag. Marina Abramovic har verkat i över 40 år och är "grandmother of performance art". Hon använder sin traumatiska barndom, och Jugoslaviens kaotiska historia i sina verk. Marina Abramovic är dock legendarisk för att hon använder sin kropp som material och hon utsätter den för smärta och undersöker gränslandet mellan liv och död.
I april kunde man uppleva hennes berättelse på Teatro Real i Madrid i operaföreställningen "The Life and Death of Marina Abramovic". En grupp megastjärnor (förutom henne själv, bl a Robert Wilson, Willem Dafoe, Antony från "Antony and the Johnsons") gestaltar hennes liv som bygger på den smärta hon fick utstå som barn och den serbiska/jugoslaviska identiteten. Det är intressant att studera hur den gränsöverskridande kombinationen av konstnärer skapar ett storslaget verk med hög konstnärlig kvalitet. Man lyckas dessutom tänja på gängse idéer om vad opera är.
I juni anländer konstnären Jacob Dahlgren till Belgrad. Han ska vara i residens hos KC Grad, som sedan ett par veckor är det första Res Artis centret för residens i Serbien. Detta initiativ, och den aktuella utvecklingen av residensverksamhet är ett resultat av en internationell konferens i Belgrad i höstas, arrangerad med stöd av Svenska Institutet.
Vid konferensen medverkade även de konstnärskolonier i Serbien som skapades under kommunisttiden, en företeelse som sägs vara ursprunget till dagens residensverksamhet runt om i världen. Flera av dessa kolonier försöker nu hitta nya och moderna former för sin verksamhet.
I höst lanseras ett annat svensk/serbiskt initiativ - den första konstmässan för konstnärsdrivna gallerier i Belgrad. En av de serbiska parterna i detta projekt, Moba, var också ett av de många gallerier från västra Balkan som medverkade under Supermarket Art fair, i Stockholm, i februari.
Närmast i tid i slutet av maj, invigs den stora design- och arkitekturfestivalen MIKSER. Nytt är att festivalen flyttar från området vid Donaus strand till den mycket nedgångna stadsdelen Savamala vid floden Sava i Belgrad. Festivalens fokus i år är att undersöka kulturens betydelse för utvecklingen av området. Den kritik som har framförts mot projektet är risken för att kultur reduceras till enbart ett medel för ekonomisk vinst genom gentrifiering av området. För naturligtvis finns det stora ekonomiska intressen som ser med tillförsikt på denna satsning. Med kulturen följer en uppstädning och uppryckning av området, vilket i sin tur förmodligen får fastighetspriserna att öka. Men med satsningen ökar förhoppningsvis också politikernas och fastighetsägarnas kunskap om kultur och konst, och att de inser vikten av att långsiktigt stödja kulturella satsningar som denna. MIKSER är intressant på grund av sitt deltagarperspektiv. I många av projekten bjuder man in allmänhet, studenter och konstnärer att medverka i de kreativa processerna, något som kanske kan få dem att senare känna engagemang för utvecklingen av stadsdelen.
För svenskt vidkommande kommer två arkitekter, tre konstnärer, en designer och en etnolog att medverka. I centrum står det experimentella arbetet i lokala grupper, som sen blir konstnärliga produktioner någonstans ute i området. Hur kan dessa personliga berättelser bli till en fysisk form i det offentliga rummet? Vilka berättelser och minnen existerar i området idag? Var bränner det till? Man undersöker även gränslandet mellan konstnärlig praktik och etnologiska metoder för att dokumentera en plats berättelser.
Avslutningsvis vill jag säga att det i Serbien blir tydligt att det inte går att separera politik och konst. Politiken påverkar det konstnärliga klimatet, och förhoppningsvis kan konsten påverka politikerna i en positiv riktning.
