Nyhetsbrev från Sveriges utsända kulturråd, 2 juli 2012
Europeisk kulturpolitik - en nödvändig realitet
Nyhetsbrevet informerar om och ger exempel på internationell kulturverksamhet i de länder där Sverige har ett utsänt kulturråd. Kulturråden i Belgrad, Berlin, Bryssel, London, Moskva, Paris, Peking och Washington skriver här regelbundet både om aktuella svenska kulturutbytesprojekt samt om övrigt inom kulturområdet. Ansvarig huvudman för kulturråden är Kulturdepartementet. Chefen för Svenska kulturhuset i Paris är samtidigt också kulturråd vid ambassaden men tillhör organisatoriskt UD/Svenska institutet.
Nyhetsbrevet där alla råden kommer till tals varvas med specialnummer från respektive kulturråd där de får plats att göra en fördjupad analys av ämnen inom kulturområdet i stationeringslandet. Juni månads brev är en fördjupning från kulturrådet i Bryssel.
Bryssel/Henrik Selin
Det är dags att avliva myten om att EU inte har - eller inte bör ha - en kulturpolitik. När jag efter tre och ett halvt år i Bryssel nu återvänder till Sverige kan jag konstatera att kulturen har en bättre ställning på EU-agendan än någonsin. Detta tack vare just en politik för kulturen, eller åtminstone några väl planterade frön till en sådan. För inte så många år sedan kunde blotta tanken på att kombinera orden Europa och kulturpolitik väcka starka reaktioner. All strävan mot en europeisk identitet har länge betraktats som ett hot mot nationalstatens identitet och en gemensam europeisk politik för kulturen har avfärdats som en styggelse, vanligen med argumentet att "EU inte ska lägga sig i det vi kan göra bäst själva".
Naturligtvis gäller det senare i princip fortfarande. EU:s uppdrag är att främja den mångfald av kulturer som utgör Europa och att komplettera och stödja medlemsstaternas arbete på området. En viktig del av uppdraget är att säkerställa att kulturen beaktas när EU fattar beslut på andra områden, bl.a. för att respektera den kulturella mångfalden. Men det finns ingen ambition att harmonisera medlemsstaternas kulturpolitik genom tvingande lagstiftning och heller inga planer på att forma en enhetlig europeisk kultur. Och jo, det är medlemsstaterna som själva bestämmer kulturpolitikens utformning. Sen är det kanske mest en fråga om perspektiv huruvida Akropolis och Ale Stenar är grekiska respektive svenska kulturarv eller om de utgör en del av Europas gemensamma arv.
De kulturpolitiska instrument EU förfogar över är relativt få, de utgörs dels av särskilda stödprogram för kultur- och mediesektorn, dels av ett antal EU-gemensamma flaggskepp som Europeiska kulturhuvudstadsprojektet, digitala biblioteket Europeana, Europeiska kulturarvsmärkningen (från 2014) och ett antal olika europeiska priser på skilda kultur- och konstområden.
Kultur blev en formell EU-kompetens först med Maastrichtfördraget 1993. De första åren hanterades kulturen huvudsakligen på ad hoc-basis och kulturministrarnas mötesagenda speglade de frågor som varje ordförandeskap valde att prioritera, en i taget och oftast utan någon strategisk tanke bakom. Men på senare tid har det vuxit fram tydliga inslag av en mer genomtänkt politik för kulturen i EU.
I början av 2000-talet konstaterade EU-kommissionens direktorat för utbildning och kultur att kulturen i princip helt saknades i den då gällande strategin för unionen, den s.k. Lissabonagendan. Om kulturen skulle få en tydligare plats på EU:s agenda, kunna försvara de resurser man tilldelats och bättre beaktas i andra politikområden, så krävdes en bevisbaserad politik och en mer strategisk syn på kulturen i europaprojektet. Några centrala studier från åren 2006-2010 visade bl.a. på kulturens ekonomiska potential, på dess centrala bidrag till kreativitet och innovation och dess betydelse för lokal och regional utveckling. Medlemsländernas kulturministrar har i ett antal politiska inriktningsbeslut enhälligt ställt sig bakom dessa budskap.
År 2007 antog kulturministrarna på förslag av kommissionen den s.k. Kulturagendan, där det anges att medlemsstaterna och kommissionen gemensamt ska främja 1. kulturell mångfald och interkulturell dialog, 2. kultursektorn som katalysator för kreativitet och innovation, och 3. kulturen i EU:s internationella relationer.
För att konkretisera denna agenda har kulturministrarna beslutat om treåriga arbetsprogram där expertgrupper med deltagare från varje medlemsland arbetar med prioriterade områden. Arbetsplanen för 2011-2014 fokuserar på kulturens tillgänglighet, kulturella och kreativa näringar, kunskaper och mobilitet samt kulturarvet. Expertgrupperna har i uppdrag att identifiera och sprida goda exempel, analysera möjligheter och hinder för utveckling och återkomma till den politiska nivån med förslag på fortsatt policyutveckling. Parallellt behandlar det fria kulturlivets organisationer samma frågeställningar i ett antal plattformar för diskussion och kunskapsutbyte. Tillsammans med kulturagendan utgör arbetsplanerna en strategisk ram inom vilken EU:s alla kulturpolitiska åtgärder samlas. På ett område som i princip saknar lagstiftning växer det på detta sätt fram alltmer av gemensamma målsättningar och en gemensam policyutveckling som kompletterar medlemsstaternas kulturpolitik.
Hur har det då blivit med alla förhoppningar? Flera tecken på senare tid är positiva och att kulturen har en mer framskjuten plats på EU-agendan syns i kommissionens förslag till nytt stödprogram för kultur- och mediesektorn Kreativa Europa, som föreslås få nära 40 procent större budget. Det märks också i att de kulturella och kreativa sektorerna inkluderas i de policydokument som ligger till grund för EU:s framtida politik på områden som innovation, digitala agendan, villkor för företagande och sammanhållningspolitiken. Kultursektorn har stora förhoppningar att i framtiden bättre kunna få del av resurser och stöd på EU-nivå från dessa politikområden.
För ordningens skull ska påminnas om att kulturen fortfarande har en mycket blygsam plats i EU-politiken. De resurser som avsätts till kultursamarbete mäts inte i procent utan i promille. Men trenden är tydlig. Jämfört med för tio år sedan är förändringen anmärkningsvärd.
Efter de senaste årens kraftiga fokus på kulturens betydelse för utveckling i andra delar av samhället finns nu ett behov av att på EU-nivå diskutera frågor om kultursektorns egen utveckling, t.ex. hinder för konstnärers och kulturarbetares möjligheter att verka över gränserna. Kultur och medier är sektorer som påverkas kraftigt av EU-beslut på andra områden, som t.ex. mervärdesskatt, konkurrens/statsstöd, upphovsrätt m.m. Det återstår att se hur kulturpolitikens nyvunna självförtroende kan mobiliseras också för dessa frågor.
Det europeiska projektet kännetecknas av en tilltagande integration på områden som transport, infrastruktur, miljö, energi och arbetsmarknad. Den senaste ekonomiska krisen har mötts med förslag om ytterligare långtgående politisk och ekonomisk integration. Samtidigt väcks en insikt hos allt fler om att EU behöver bli bättre på att främja och kommunicera de delar av europaprojektet som handlar om mänskliga värden, kultur och det civila samhällets byggstenar. Detsamma gäller EU:s relationer med sin omvärld. Kultur är inte enbart en nationell angelägenhet. Kultur är på en gång både ett lokalt och globalt fenomen och det vore ett fattigdomsbevis om inte också de kulturella dimensionerna på allvar omfattades av europaprojektets fortsatta utveckling.
