Nyhetsbrev från Sveriges utsända kulturråd, 4 juli 2006
Nyhetsbrev från Sveriges utsända kulturråd - Fördjupning om Svensk barnkultur på polska
Nyhetsbrevet informerar om och ger exempel på internationell kulturverksamhet i de länder där Sverige har ett utsänt kulturråd. Kulturråden i Berlin, Bryssel, London, Moskva, Paris, Tokyo, Vilnius, Warszawa och Washington skriver här kontinuerligt både om aktuella svenska kulturutbytesprojekt samt om övrigt inom kulturområdet. Ansvarig huvudman för kulturråden är Utbildnings- och kulturdepartementet. Kulturrådet i Paris är dock kopplat till Svenska kulturhuset i Paris som är Svenska institutets filial i Paris.
Nyhetsbrevet där alla råden kommer till tals varvas med specialnummer med fördjupningar från respektive kulturråd där de får mer plats att utveckla sina tankar och information om just sitt stationeringsland.
I detta nummer presenterar kulturrådet i Warszawa, Mika Larsson, hur det är att arbeta i ett land under snabb och dramatisk förändring där man också söker efter en ny egen identitet. Specifikt berättar hon om sitt svenska barn- och ungdomskulturprojekt på polska.
I drömmar om en ny identitet - Svensk barnkultur på polska
Hur är det att arbeta i ett land under snabb och dramatisk förvandling? Ett av många svar på den frågan kan vara det barn- och ungdomskulturprojekt, som initierades i Warszawa förhösten 2005. Min kollega Johanna Garpe på ambassaden i London driver också hon ett ungkulturprojekt. Men det är inte mycket som de två satsningarna har gemensamt i metodik och partnerbygge. Skälet till olikheterna ligger inte bara i våra olika temperament och bakgrund, utan i högsta grad i den verklighet i vilken vi arbetar: Johanna i England, jag i Polen.
Drömmen om en ny identitet är egentligen drivkraften i det svenskpolska barnkulturprojektet. Hur kan vi tillsammans med pionjärer i det polska kulturlivet finna och stödja en ny identitet för Polens unga? En identitet som fria människor i fritt land. Polen lever i ett historiskt ögonblick, som passar som hand i handske för Sverigefrämjande. Minoriteterna kräver utrymme och respekt för sin rätt att vara annorlunda. Ungdomarna bryter sig loss och blir snabbt mer beresta, mer språkligt belästa än sina föräldrar. Barnen möter i det massiva inflödet av god och dålig kommersiell barnkultur okända, andra världar där oberoende, självständiga, djärva barn är motorerna för äventyr och utveckling.
"Czytam Wiem Tworze" är en bred manifestation av "barnkultur på svenska", presenterad av ett omfattande nätverk polska partners och med avstamp i Warszawa. I centrum står barnlitteraturen. Central källa till inspiration för projektets partners är Astrid Lindgren och hennes syn på barns rättigheter. Projektet har sin egen logo, vilken under projekttiden används av samtliga partners. Nyckelord i logon är "Jag läser, jag vet, jag skapar".
Projektet innefattar litteratur, även i nyöversättning, film, teater, bildkonst, workshops, högläsning på bibliotek och kulturhus i hela Polen, utställningar och tävlingar. Hitintills har närmare 250 evenemang organiserats inom ramen för projektet, varav ca 150 i huvudstaden Warszawa. Projektet har nått ett renommé som gör att vi idag tar emot förfrågningar från institutioner och organisationer om att få använda projektets logo på planerade evenemang. Det svenska barnkulturprojektet kan visa sig bli ett eget självgående tåg!
Två kolliderande "mentala arv"
Svensk barnkultur och svensk ungdomskultur hör till de bästa i världen. Alla internationella undersökningar visar att det är bra att vara barn i Sverige och det är bra att vara ensamförälder i Sverige. Jämställdhet, barns rättigheter, ungdomars rätt att vara annorlunda - på de här områdena har vi något att erbjuda det offentliga samtalet i Polen, som under tvåhundra år och mer har kastats dramatiskt mellan krig, diktaturer, ockupationer och all annan cynisk hantering och förnedring av människan. Ett historiskt arv, som sätter spår. Överlevnadskraft, ja! Det vill säga improvisationsförmåga, fantasi, entreprenörskraft, individualism, snabbhet, mod. Men också misstro mot det mesta och de flesta, inklusive misstro mot samarbete, mot styrande organ och oprövade partners. Med misstron följer övertygelsen att allt löses bäst på mitt eget sätt, oberoende vad lagar och omgivning säger.
Jag som är barn av 200 års fred bär med mig ett helt motsatt bagage, där samarbete, kompromiss, tilltro, öppenhet och därför tillgänglighet är nycklar. Vi svenskar har eller tar oss dessutom alltid god tid för att planera vad än vi vill omforma - vi tar det ju för självklart att tiden finns, eftersom ingen och inget hotar vår tillvaro, vår existens, vår framtid. Att arbeta i kollisionspunkten mellan dessa två i mycket helt motstridiga mentala arv är det roligaste jag har gjort i hela mitt liv. Här tvingas jag spänna bågen maximalt och maximalt tvinna lyhördhet och självanalys.
Varför just nu?
Tiden har i det fria Polen mognat för nytänkande inom barnlitteraturen och barnkulturen i stort. Det offentliga debattklimatet är på plats, liksom en någorlunda fungerande distributionsstruktur för förlagsvärlden. Ett antal förlag finns idag med nya idéer och kompetens för att agera i en marknadsekonomi. Tiden är även mogen för "nätverksbyggande" - en metodik som berövades trovärdighet i det kommunistiska tjallarsamhället, men femton år efter diktaturens sammanbrott vinner allt bredare gehör i det civila samhället.
Femton år drygt efter diktaturens sammanbrott ligger det vi kallar de "svenska mjuka profilfrågorna" i fokus för polsk debatt: barns rättigheter, kvinnans jämställdhet, intolerans mot våld i hemmet, homosexuellas rättigheter mm. Kravet och förväntan på samhällsförändringar har flyttat in i hemmen samt in i vår relation till den okände. Den katolska traditionen har tidigare lagt tabu på öppna kritiska samtal om förhållanden inom familjen, framställd a priori som den goda grundstenen för samhället.
Nu kan vi börja tala om barn som fristående "människor men lite kortare till växten".
Sekler av ockupation, diktatur, feodala system har i samklang med den katolska traditionen skapat ett i grunden starkt hierarkiskt samhälle, där barnen än idag anses av den polska majoriteten behöva såväl smisk som örfilar (om än lätta) för att rätt förstå vägen mot vuxensamhället. Men den attityden ifrågasätts alltmer, såväl av NGO´s som inom (med)styrande politiska skikt, med vilka ambassaden redan har samarbetat i framför allt jämställdhetsprojekt. Effekten är att intresset växer för att bryta med den traditionella, hierarkiskt förankrade barnlitteraturen. Detsamma gäller ungdomslitteratur, som i svensk mening egentligen tidigare inte funnits.
Att invänta ögonblicket och fånga tiden
Ända sen diktaturens sammanbrott 1989 har jag väntat på tillfället att arbeta med barnkultur. Rättighetsfrågorna hade jag drivit länge, framför allt jämställdhet, som i fotoutställningar, teater, medieinslag och andra möten markerat och skaffat sig uppmärksamhet som svensk profilfråga i en tid när Polen diskuterar och bygger en ny identitet som fritt land. Nu när allt ska rivas och allt ska byggas nytt.
Senvåren 2005 kom för första gången känslan att det var dags för barnkulturen. Läkningsprocessen från diktaturens beteendemönster och tänkesätt pågick och pågår oavbrutet, men varje nytt steg tar sin tid. Jag väntade på det ögonblick, när efter 15 års nedbrytning och individualism polska aktörer äntligen visade tilltro till samarbete som redskap i sina ambitioner, även i affärer. Stunden när ordet "samarbete" i första hand skulle stå för positiv kraft, medan dess association till tjallare, säkerhetsagent, diktaturens hantlangare i sin tur skulle förpassas till arkivet för historiska vanställdheter.
Under våren 2005 mötte jag i media och i verkligheten flera fristående initiativ, där kulturarbetare gått samman, med syftet att driva olika rättighetsfrågor. Jag kände igen mig, det doftade svenskt 60-tal, 70-tal, när kampen gick om allt och allt utmanades. Nu var det kanske dags... Sommaren 2005 testade jag tanken och andra veckan i augusti, just återkommen från semestern, tog jag beslutet.
Att en ny syn på barn och barns rättigheter är på framväxt återspeglas i pionjärverksamhet inom alla kulturområden, inte bara litteraturen. (I flera fall har de drivande aktörerna svenska erfarenheter i sin bakgrund.) I Polens huvudstad finns idag en nytänkande teatergrupp, nytänkande filmentusiaster med hemvist hos landets främsta kvalitetsbiograf, eldsjälar inom en fattig och nedsliten biblioteksstruktur och på vissa kulturhus. Här finns Traffic Club, ett mycket spännande fyra våningars bokvaruhus med kaféer, scen, läshörnor, utställningsyta mitt i stan och här finns Fundacja Atelier, ett föredöme för ungdomsarbetet inom bildkonsten. Warszawas kulturchef utgör en av nytänkarna.
Ambassadens roll
Sommaren 2005 stod det klart att Sveriges ambassad genom sin starka medienärvaro och verksamhetens profil hade ett mycket gott utgångsläge för att försöka ta katalysatorrollen i bygget av ett landsomfattande nätverk för god barnkultur i Polen. Vi var och är trovärdiga inför partners med krav och kompetens. Det har vi försökt ta vara på.
Mål och motto
Projektet har två mål. Det första är att i det fria Polen skapa efterfrågan på svensk barnkultur, i första hand svensk barnlitteratur. Det innebär att vi även vill öka polska barns läsande, med hjälp också av film, bildkonst, teater som väckarklocka. Det andra målet är att med svensk barnkultur som redskap delta i den polska demokratiseringsprocessen; att väcka debatt om barnens villkor utifrån Sveriges syn på barn och barns rättigheter, så som den speglas i barnkulturen.
Mottot för projektet blev inte ett citat, men ett förhållningssätt: "Barn är också människor, endast kortare till växten".
Turbostart
Projektet fick på polskt manér en turbostart. Det tog tre veckor från beslutet andra veckan i augusti och fram till det första konstituerande partnermötet, som hölls den 5 september. Vi var då redan över 20 partnerinstitutioner. Avstampen beslöts till den 7 oktober. Vi hade knappt en månad på oss att fylla Polens största mediehus, det fyra våningar höga Traffic Club i Warszawas centrum, med aktiviteter. Egentligen var det ett helt vansinnigt beslut! Men så polskt att satsa allt, nu, här! Att invänta ögonblicket och sen "ge järnet"!
Partnerbygget
Partnerbyggets fundament har tre ben: Sveriges Ambassad, huvudstaden Warszawas kulturförvaltning samt sponsorn Polska Vattenfall. Kulturchefen var från start personligen starkt engagerad och har tillsammans med polska Vattenfall varit avgörande för projektets stora framgångar. Så starkt var kulturchefens engagemang att de tre personer, som 5 och 6 september projektanställdes på heltid för att möjliggöra avstampen en månad senare, fick sina löner året ut betalda av Warszawa stad, som också ställde ett arbetsrum med dator och telefon till förfogande.
Partnerbyggets profil har fokus inställt på litteraturen. Valet var självklart. Astrid Lindgren är en ikon i Polen och "Barnen i Bullerbyn" obligatorisk läsning i de polska skolorna. Det är Astrid Lindgren som öppnar dörrarna och röjer mark. Inte bara för den goda barnkulturen, utan även för samtalet om barn och barns rättigheter. Samtidigt är den rika barn- och ungdomslitteratur som skapats efter Astrid Lindgren häpnadsväckande okänd, praktiskt taget helt okänd i Polen och detsamma gäller andra delar av svensk barnkultur.
Med litteraturen i fokus försökte jag hitta och samla polska bokförlag, som redan nu ger ut bra barnlitteratur eller som jag ville försöka få intresserade av barn- och ungdomslitteratur från Sverige. Översättare blev också en nyckelgrupp. Jag ville vara med och stödja en ny generation översättare, som formats i huvudsak av den nya tiden och som har hela sitt yrkesliv framför sig. Författaren Zbigniew Kruszynski, som sen flera år skolar framtida översättare från svenska till polska vid Södertörns högskola blev här min ledsagare. Vägvisare till eldsjälar och nytänkare på bibliotek och kulturhus blev Warszawas kulturchef Malgorzata Naimska.
Två nyckelaktörer inom bokvärlden har med sitt deltagande i partnerbygget fått stor betydelse för projektets framgång. En är Warszawas Internationella bokmässa, där "Czytam Wiem Tworze" nu i maj fick ett eget stånd och kunde presentera en nytryckt "Liten antologi" med smakprov på nyöversatt svensk barnlitteratur, i samråd med svenska bokförlag. Det har gett napp!
Den andra nyckelaktören är Polens i särklass mest kända fristående rörelse till stöd för barn och barns utveckling. Det är en stiftelse som verkar för att varje familj, varje skola, varje daghem varje dag ska läsa högt under minst 20 minuter för barnen. Idag är närmare 2 000 skolor kopplade till Läskampanjen "Hela Polen Läser för Barnen" och 1 500 "agenter" runt om i landet deltar i rekryteringsarbetet. Det är en fantastisk rörelse, älskad, hyllad, entusiastisk och med snarast magnetisk dragningskraft på konstnärer och mediearbetare. Dess skapare och ledare Irena Kozminska (vars make i nya tiden varit Polens ambassadör i USA) har Astrid Lindgren som förebild och barnkulturprojektets logo ligger på deras hemsida. I maj utlyste stiftelsen en landsomfattande litterär tävling med för Polen kännbara prissummor. Pristagaren ska utlysas på Astrid Lindgrens födelsedag den 15 november i år.
Litteraturen var den enda konstart, som gavs plats för mer än en aktör i partnerbygget. Inom övriga konstarter handplockades en enda partner, som jag gjorde vad jag förmådde för att entusiasmera till att ta på sig en exklusiv och drivande roll. Här finns Kino Muranow, som 2004 i Paris utsågs till Europas främste kvalitetsbiograf. Här finns fristående Teatr Montownia, vars premiär häromveckan på den svenska ungdomspjäsen "LAVV" av Stefan Lindberg av den största dagstidningen betecknades som en vändpunkt i polsk teater. (Översättningen till polska har gjorts av en av barnkulturprojektets unga översättare, som därmed fått sitt genombrott.) Och här finns mångfaldigt prisbelönta Fundacja Atelier, som med sitt unika samarbete med bildkonstnärer har utvecklat en oas för skapande.
Finansiering
Warszawa stad har till dags dato stöttat ambassadens barnkulturprojekt med en årslön (tre anställda under vardera fyra månader) samt 300 000 sek i kontantstöd för ungdomspjäsen "LAVV". I oktober organiserar staden i samarbete med Montownia workshops kring puberteten, pjäsens tema, för polska lärare. Staden har utöver kontantstöd lagt sina marknadsföringsresurser i projektets händer.
Polska Vattenfalls sponsorstöd under projektets första tio månader är 275 000 sek. Företagets polske marknadsföringschef Piotr Kedzierski har från första samtalet förstått syfte, innehåll, potential och utgjort en drömsponsor. Totalt sett har Czytam Wiem Tworze hitintills fått uppemot en miljon i projektstöd, varav 75 000 kommer från Svenska institutet och lika mycket från Stena Line, i form av prisresor.
En nyckelsponsor är även Bukowski Design, som år 2004 fick polska regeringens särskilda utmärkelse för sina internationella framgångar med nallebjörnar i alla tänkbara storlekar och roller. Den spontana och generösa Barbara Bukowska skänkte till projektet gosedjur och "mjuka bokmärken" till ett värde av över 100 000 sek - ovärderliga "redskap" i projektet.
Medverkande polska partners satsar utan krav på ersättning eget arbete, egna lokaler och egna marknadsföringskanaler. En viktig princip är också att alla partners så långt möjligt ska fritt bistå med sin konstart i projekt som drivs av andra medlemmar i nätverket. Så har t ex skådespelare i Teatr Montownia improviserat på olika svenska temata inför workshops hos Fundacja Atelier. Utöver Montownias skådespelare har mer än 30 teateraktörer inom ramen för projektet vid ett eller flera tillfällen läst högt ur böcker för barn på bibliotek, kulturhus, skolor och sjukhus. Ingen har velat ha betalt.
Mångkulturell avstamp
Avstampen den 7 oktober blev en härlig upplevelse. Mellan Gamla Stan och Traffic Club gick Warszawas leksakståg fram och tillbaka, dekorerad med affischer och logos och full av mandolinspelande barn från Astrid Lindgrenskolan. På bottenplanet i Traffic Club stod en liten men naggande god Svenska institutet-utställning på temat Astrid Lindgren och barnens rättigheter, som invigdes av ambassadören. På första våningen höll Fundacja Atelier workshop för barn, som bussats dit från barnhem i stans fattiga kvarter. Över alla våningsplan syntes Margareta Krantz' poetiska filmberättelse om Astrid Lindgrens uppväxt, beställd av Svenska institutet, som bekostat en polsk version. Och högst upp var det presskonferens på Ikeas barnmöbler och med riklig svensk buffet.
Den morgonen invigde också Muranow sin barn- och ungdomsfilmfestival, som möjliggjorts tack var Svenska institutet. Festivalen visade bara filmatiserade berättelser ur böcker. Varje filmvisning föregicks av högläsning av en polsk skådespelare, som stannade kvar för att efter filmen samtala kring berörda temata: olydnad, självständighet, att slå barn, mobbning, rätten att bli hörd, rätten att vara annorlunda osv. Tack vare ett uppbyggt samarbete med skolorna var salongerna under barnfilmerna fulla. Två filmvisningar organiserades uteslutande för barn, som på projektets bekostnad bussades in från barnhem i Warszawa. Och lyckan var stor, både hos barn och arrangörer.
Under hela oktober inledde Muranow på eget initiativ varje filmvisning i båda sina biosalonger med Margareta Krantz' halvtimmeslånga film. En fantastisk reklam för svensk barnkultur.
Rasande tempo
Sen dess har allt gått i ett rasande tempo. Vad som egentligen har hänt inom ramen för det polsksvenska barnkulturprojektet "Jag läser, jag vet, jag skapar" lär vi inte få grepp om förrän efter avslutad, pågående dokumentation och utvärdering av dess inledande fas. Om ens då.
De första fyra månaderna visste vi vad som hände, tack vare en fantastisk koordinator, som snabbt byggde formerna för registrering av evenemangsplanering, kontaktvägar och samspel. Men annat fungerade sämre. Och efter nyår blev det till följd av personalbrist, lokalbrist och sjukdom allt svårare att få överblick över utvecklingen.
Samtidigt märks hur projektet synes ha fått egna vingar, när ambassaden inte längre förmår. Och egentligen, säger jag mig, var detta ju det yttersta syftet. Att vara katalysator, att sätta stenen i rullning för att därefter kunna följa dess rörelse framåt, av egen inneboende kraft.
Ut från huvudstaden och in i Ungkultur 07
Flera stora delprojekt har i dag slutförts eller går nu in i en andra fas, såväl inom teater och film (sex städer har visat svensk barn- och ungdomsfilm) som inom litteraturen. Flera utgivningsbeslut har tagits på polska förlag. Den litterära tävlingen, där uppgiften var att skriva en berättelse på temat "Pippis nya Äventyr" har avgjorts. Fjärde juni samlades 20 finalister från hela Polen i Warszawa, midsommarhelgen reste lycksaliga vinnare till Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby och snart går nästa resa till Junibacken.
Bibliotek på ett antal orter i Polen har planerat sommarens verksamhet i det svenskpolska barnkulturprojektets tecken. Tre städer har lokala projektledare, som tack vare beundransvärd energi och idékraft redan visar upp ett imponerande register. Till hösten kommer den stora satsningen i Gdansk, där Sveriges Generalkonsulat har eget projektansvar i samarbete med det starka Östersjöns Kulturcentrum.
I höst flyttar vi fokus från Warszawa och försöker finna fler städer, där lokala eldsjälar kan ta projektansvar. Tre konferenser alternativt workshops arrangeras, bland annat för att diskutera samverkan mellan bibliotekarier och lärare i arbetet med barn och ungdomar. Samtidigt stärker vi ungdomsprofilen i "Czytam Wiem Tworze" och laddar för nästa år och Ungkultur 07.
Mika Larsson
Kulturråd i Warszawa
