Nyhetsbrev från Sveriges utsända kulturråd, 4 oktober 2007

Nyhetsbrev från Sveriges utsända kulturråd - Fördjupning om Dans i Litauen

Nyhetsbrevet informerar om och ger exempel på internationell kulturverksamhet i de länder där Sverige har ett utsänt kulturråd. Kulturråden i Berlin, Bryssel, London, Moskva, Paris, Tokyo, Vilnius och Washington skriver här kontinuerligt både om aktuella svenska kulturutbytesprojekt samt om övrigt inom kulturområdet. Ansvarig huvudman för kulturråden är Kulturdepartementet. Kulturrådet i Paris är dock kopplat till Svenska kulturhuset i Paris som är Svenska institutets filial i Paris.

Nyhetsbrevet där alla råden kommer till tals varvas med specialnummer med fördjupningar från respektive kulturråd där de får mer plats att utveckla sina tankar och information om just sitt stationeringsland.

I detta nummer presenterar kulturrådet i Vilnius, Torsten Schenlaer, den litauiska samtida dansens historia som startade 1935. Under världskrig och sovjetiskt totalförbud av professionell samtida dans, för den en tynande tillvaro på amatörnivå i femtio år. Maurice Béjart skakar om den litauiska balettpubliken 1986. Den första moderna dansfestivalen äger rum i Kaunas 1989. Den internationella dansfestivalen New Baltic Dance startar 1996. Den första utbildningen av moderna dansare startar 1998. Hur ser samtiden och framtiden ut för en av Litauens yngsta konstformer?

Dans i Litauen

Under 50 år hade man i stort sett inga kontakter med den utveckling av dansen som danspublik i Västeuropa tar för given. Ingen Birgit Cullberg. Ingen Birgit Åkesson. Ingen Pina Bausch. Det var censuren i sovjetsystemet som såg till att man hölls ovetande och som stoppade eventuell medvetenhet från den enskilda konstnären att sippra ut till folk i allmänhet.

Vår åtskilda historieskrivning i Sverige och Litauen gör ibland att vi inte förstår varandra. När jag en kväll i Vilnius lyssnar till svenska Marika Hedemyrs föredrag om Den moderna dansens historia, sitter många av de litauiska åhörarna tysta, begrundande. Har ni sett den här föreställningen?, frågar Hedemyr och får då och då någon att nicka. Det mesta av det min generation i Sverige har upplevt i första hand har de bara sett på video. Samtidigt upptäcker flera av de yngre att de också har sett en hel massa internationell dans på New Baltic Dance.

Liksom i ambassadens övriga arbete med kultur blir det intressant att placera även dansen i ett samhällsperspektiv. Ni kan läsa den här texten som en specifik historia om den samtida dansens framväxt i Litauen. Man kan också se den som en berättelse om en konstform bland andra som vill komma ikapp och bygga sitt eget uttryck efter den återvunna självständigheten i ett samhälle med seglivade sovjetiska traditioner.

Jag har intervjuat fem personer med anknytning till dansen, Audronis Imbrasas, Vita Mozuraite, Birute Baneviciute, Goda Dapsyte och Petras Lisauskas. Ibland talas det i texten om modern dans och ibland om samtida. Oftast betyder termen modern en sorts utvecklingsled mellan ballett, neo-klassisk balett och det som idag oftast kallas samtida dans. Det betyder att modern dans oftast är äldre än samtida.

- Audronis Imbrasas är chef för Lithuanian Dance Information Centre sedan starten 1996 och också ledare för Arts Printing House (Menu Spaustuve) om ska öppna senare i höst som hus för nyskapande litauisk scenkonst.
- Vita Mozuraite undervisar blivande bibliotekarier vid Institutionen för Kommunikation vid Vilnius Universitet och blivande skådespelare/dansare i danshistoria och något som hon själv beskriver som konsten att läsa dans vid Musik- och Teaterakademin.
- Goda Dapsyte är ung, nyutbildad teaterkritiker och har just avslutat sin BA-uppsats om Teater och censur. Fallet med regissören Jonas Jurasas, dvs om censuren under sovjetperioden.
- Birute Baneviciute är dansare och koreograf. Hon är en av de ledande i skapandet av en Lithuanian Dance Association. Hon har också medverkat i arbetet med det litauiska Dans i Skolan-programmet på Utbildningsministeriet och skriver just nu en doktorsavhandlingen med namnet Utvecklingen av dansfärdigheter i tidig ungdom.
- Petras Lisauskas är ung nyutbildad koregraf från Musik- och Teaterakademin. Han har redan under sin studietid gjort två koreografier som väckt uppmärksamhet.

För korrekt stavning av litauiska namn och ord hänvisar vi till faktablocket längst ner (Det litauiska språket) samt till pdf-dokumenten här intill.

Texten nedan är uppdelad enlig följande kapitel:
- Litauens första dansmatta
- Första stegen - Dantue Nasvytyte och Sonata
- Birute Letukaite och Aura
- Elena Joudisiene, Jurijus Smoriginas och Polekis
- Den sovjetiska censuren
- Censurens dubbla effekt
- De första stegen mot förändring runt 1990
- Lithuanian Dance Information Centre (LDIC)- Ett öppet fönster
- Dansutbildning från 1998 - I två olika riktningar
- Utbildad i Litauen - utbildad utomlands
- Dansen i dag
- Framtiden
- Arts Printing House (APH) - Ett kreativt center
- Lithuanian Dance Association
- Svensk-Litauiska samarbeten
- Fakta om Dans i Litauen
- Det litauiska språket

Litauens första dansmatta

- Har du någonsin hört historien om Litauens första dansmatta?, frågar Audronis Imbrasas, när jag intervjuar honom. Imbrasas brukar se lite sliten ut. Det finns de som säger att han är en av det litauiska kulturlivets tio movers and shakers. Det är ett ständigt arbete med att förankra dansen politiskt. Men när han pratar om Litauens första dansmatta skiner han upp.

- Maurice Béjart kom att göra sin allra sista föreställning 1986 med sin Ballet du XXe siècle här innan man omdanade kompaniet. De utländska gästspel som kom inom dansen, ungefär vart tredje år, var organiserade av Goskonsert i Moskva och det brukade vara ett amerikanskt eller ett europeiskt balettkompani, ibland också halvamatörer. Den här gången hade man gjort en överenskommelse med Béjart om föreställningar i dåvarande Leningrad. Men chefen på Mariinskij var i konflikt med Béjart av någon anledning och vägrade ta emot honom.

Någon fick en idé om att skicka gästspelet till Vilnius istället, men för att Goskonsert skulle kunna turnélägga i Litauen var det nödvändigt med en form av samarbete. Samarbetet bestod i att tre manliga dansare från Vilniusoperans balett fick gå i vad som kanske kan beskrivas som "egyptisk profil", fram och tillbaka på förscenen under de sista takterna av Bolero. Béjart kom till Litauen och visade föreställningar både på Operan och i det numera öde sporthallskomplexet i grå betong vid floden Neris i centrala Vilnius. 5000 personer trängdes i hallen och efter Bolero blev det dödstyst i flera sekunder. Sedan exploderade publiken och skrek ut sin glädje och förtjusning. Aldrig tidigare hade man fått se något sådant i mörka Sovjetunionen.
- Det kanske inte precis var modern dans, säger Imbrasas, men det skakade om oss.

Och dansmattan då? Eftersom det var sista föreställningen lämnade kompaniet helt enkelt dansmattan kvar i Vilnius. Den där begagnade dansmattan landade i Litauen i slutet av den sovjetiska epoken. 1990 utropade Litauen sin första ensidiga självständighet. Ytterligare ett år senare rullade de sovjetiska tanksen in i Vilnius. Man ockuperade parlamentet, TV-tornet och 14 litauer fick sätta livet till i konfrontationerna om friheten och demokratiska rättigheter. 1991 erkändes Litauen som självständig stat och tog plats i FN.

Nästa dansmatta kom att dröja nästan tio år, till mitten av 90-talet, mitt i den ryska ekonomiska kris som slog undan benen på litauerna en andra gång, när Ungdomsteatern fick några hundra litas (1 litas är 2,70 kronor) för att köpa en linoleummatta, som man sa på den tiden. Man var tvungen att rulla ut den och låta den ligga platt ett dygn innan den kunde användas till dans. Vad hände i Sverige under den här perioden? Vi öppnade Dansens Hus i Stockholm, Dansstationen i Malmö likaså. Vi hade redan Moderna Dansteatern och Atalante. Skånes Dansteater blev ett modernt kompani. Den svenska dansen började organisera sig och bygga nätverk för turnéer.

Första stegen - Dantue Nasvytyte och Sonata

En del av den litauiska moderna har sina rötter i Danute Nasvytytes arbete. Som barn i Kaunas såg hon Musikteaterns balettföreställningar och gick sedan hem och dansade det hon hade sett. Så har nog många börjat. 1935, när hon var 16 år gammal, besökte Nasvytyte Berlin där hon fick möjlighet till utbildning på Jutta Klamts skola, som på den tiden ansågs det vara en av de bästa i mellankrigstidens Tyskland. Nasvytyte gick ut från skolan 1939 och visade samma år sin första föreställning i Kaunas.

- Nasvytyte dansade med bara fötter och i en lång, stor skjorta i stycken som kanske kan beskrivas som exotisk folkdans, men med klara expressionistiska förtecken, säger Vita Mozuraite, som är pratsam, snabb och har massor med drastisk humor.
- Föreställningen chockerade publiken som ju vid den tidpunkten bara var van vid klassisk balett. Samma år startade också Nasvytyte en studio för rytmisk gymnastik och konst i Kaunas, där man vid sidan om dansundervisning också erbjöd eleverna teoretiska klasser och musikstudier och studion blev mycket populär. Studion överlevde första året av sovjetisk ockupation och världskrig. 1943 reste Nasvytyte till Tyskland och 1947 flyttade hon till Australien, där hon kom att starta landets första kompani för expressionistisk dans i Melbourne

Arbetet togs över av Kira Daujotaite efter andra världskrigets slut. Hon hade tagit dansklasser sedan 1939 medan hon studerade gymnastik vid Kaunas Universitet. Hon hade ingen formell utbildning i dans och det blev studions räddning. Vita Muzuraite förklarar:
- Under sovjettiden krävdes ett diplom från en högre utbildning för att man skulle få arbeta med konst. Bara två sorters dans, klassisk balett och återskapad folkdans var tillåtna i Sovjetunionen. Samtida dans ansågs dekadent och amatörmässig och kunde därför bara existera på just amatörnivå. Om alltså Daujotaite haft en professionell utbildning hade studion fått stänga.

Studion hade svårt att hitta fotfäste och stöd och man tvingades flyttade från lokal till lokal. Ibland togs man tillfälligt om hand av teatrar och man mötte ständigt på motstånd från teaterdirektörer som menade att denna nya sorts dans inte kunde accepteras och man vägrade betala Daujotaites lön för sådana där övningar. Bara fötter ansågs helt enkelt vulgärt.

Trots mycket motstånd de första åren överlevde verksamheten genom åren. 1969 firade man sitt 25-årsjubileum. Samtidigt fick gruppen, som nu kallade sig Sonata, status som exemplarisk av staten. Genom en resa till Tyskland och en sommarkurs i expressiv dans fick dansarna inspiration till att utveckla sin teknik, nya arbetsformer och nya uttryckssätt. Gruppen tävlade i olika festivaler och tävlingar - för amatörer - där man som medtävlare bara hade balett- och folkdanskompanier. Daujotaites arbete blev ofta missförstått av den kommitté som skulle godkänna nya scenkonstverk. Man kallade henne och Sonata för apolitiska och västorienterade och man tvingade dem ofta att ändra i koreografin eller scenografin.

Birute Letukaite och Aura

1979 splittrades Sonata när en av kompaniets mest kreativa medarbetare, Birute Letukaite, lämnade kompaniet med tio andra dansare. Letukaite tyckte helt enkelt att Sonatas stil hade blivit mer och mer konservativ genom åren. Året därpå startade hon sitt eget moderna kompani, Aura, också i Kaunas.

Under 1984 fick Daujotaite mycket hård kritik för sina stycken och blev förbjuden att arbeta. Staten kunde inte förbjuda gruppen, eftersom den tidigare fått den officiella titeln exemplarisk. Sonata uppträdde för sista gången på Litauens första moderna dansfestival i Kaunas 1989.

Aura började arbeta med vad som kan beskrivas som en sorts pop-stil med influenser från den expressionistiska dansen, men mer och mer närmade man sig modern dans. Efter den återvunna självständigheten 1991 bjöd man in utländska koreografer, till sin festival, mestadels från USA och England, och det skapade nya sätt att se på kreativitet och rörelse.

Vi stannar upp ett tag i historien. Det verkar hela tiden som att den litauiska moderna dansens utveckling balanserat mellan amatörer och professionella, mellan hopp och förtvivlan, erkännande och utanförskap. Jag frågar dansaren och koreografen Birute Baneviciute hur det kunde komma sig att man ändå såg mellan fingrarna med vissa yttringar av modern dans under sovjettiden.

- Med jämna mellanrum gjorde de revolutionsbaletter också till musik av exempelvis Sjostakovitj, säger Baneviciute. Ledarna var helt enkelt tvungen för att överleva. Många av dem som arbetar med dans idag medverkade själva i sådana revolutionsstycken som barn. Polekis arbetade i balettraditionen och med barn och unga. Sonata och Polekis, som också ibland dansade neo-klassiska balettstycken, var de ständiga toppkonkurrenterna i tävlingssammanhang. Polekis vann alltid, eftersom juryn kort sagt var sovjetisk och höll fast i balettraditionens system.

Elena Joudisiene, Jurijus Smoriginas och Polekis

Det finns alltså en annan litauisk utvecklingslinje vid sidan av den expressiva dansen som uppstod under sovjettiden, Polekis, som startade 1967. Barn och amatörer dansade under ledning av Elena Juodisiene och det handlade om dans med baletten som grund. Juodisiene var tidigare ballerina och det var där Birute dansade på scenen för första gången.
- Jodå, jag var med och dansade i sådana där revolutionsbaletter när jag var barn. Vita Mozuraite också , säger hon och skrattar.

Från 1980 och framåt arbetade Polekis med den unga och progressiva koreografen Jurijus Smoriginas som var mycket framgångsrik inom neo-klassisk och modern balett.
Smoriginas experimenterade och skapade många intressanta stycken för balettdansarna på Litauiska Opera- och Baletteatern, men också för både Polekis och den då nystartade gruppen Aura. De största föreställningarna för Vilniusoperan var Macbeth, Hedningarnas sista riter och Fyra dramer.

- Smoriginas kan kanske beskrivas som en utvecklingslinje som aldrig blev av, säger Audronis Imbrasas. Särskilt de första styckena var mycket bra. Hans miniatyrer (det litauiska uttrycket för småstycken på 5-15 minuter) innebar ett mycket stort steg mot modern dans för Litauen. Och han blev populär hos publiken. Men när han sedan gick till Kulturministeriet för att be om stöd till att starta ett eget kompani, sa ministeriet vi har tillräckligt med kompanier.

Den sovjetiska censuren

Goda Dapsyte säger:
- Jag har en teori om varför den moderna eller samtida dansen var förbjuden. Det fanns inte manuskript. I en beskrivning av dans kan man bara beskriva sina intentioner, inte vad publiken faktiskt kommer att se och uppleva. Det kan tyckas märkligt i sammanhanget att Isadora Duncan faktiskt fick dansa i det tidiga Sovjetunionen, men det kan också bero på att censursystemet inte var "färdigutvecklat".

Kanske har Goda Dapsyte rätt om Duncan. Isadora reste till Sovjet redan 1921 och gjorde danser med namn som Raz Dva Tri och Labor, Famine, Labor Triumphant. De kan nog ses som mycket programmatiska och ideologiskt tillrättalagda. Musiken var sovjetiska arbetarsånger men också kompositioner av bl. a. Skrjabin och visades i till exempel fabriker. Ganska snart ändrades inställningen till den moderna dansen, och egentligen till hela det kultur- och konstliv som lockade många starka personligheter att tro på Sovjetstatens framtid.

- Jo, så var det. Under Sovjettiden skulle varje teaterföreställning först godkännas av teaterns eget konstnärliga råd och sedan skickades manuset vidare i hierarkin, säger Birute Baneviciute. Materialet skulle vara tydligt och inte kunna tolkas på olika sätt av olika individer. I Sovjet skulle den gråa människan vara förhärskande och det individuella stå tillbaka för den uniforma. Baletten existerade, med sina tydliga historier. Jazzmusiken existerade inte, eftersom det hela tiden gick att fråga Vad betyder den? och få flera olika svar. I Moskva var man ständigt orolig över att ett budskap kunde tolkas på flera sätt. Baletten är också ett system och kanske var det därför som Sovjet tillät den?

Goda Dapsyte berättar att censursystemet under Sovjettiden hade många nivåer och många kopplingar mellan dessa nivåer som var svårgripbara. Det ändrades, eller reformerades som det hette, under årens lopp och blev allt krångligare att förstå och genomlysa. De olika delarna av hierarkin kunde inte särskiljas som olika delar av en modern, demokratisk struktur. Det fanns ingen strikt lag som organiserade det hela och personliga kontakter och telefonsamtal mellan instanser var det allt avgörande. På litauiska talade man om telefonine teise (telefonlagen) som det som styrde samhället i stort, också kulturlivet. Ett samtal kunde stoppa eller starta en process.

Högst upp i den litauiska hierarkin fanns Glavlit, som först var en del av det litauiska Ministerrådet (Ministru Taryba) och blev under senare år en del av Kulturministeriet. Det var till Glavlit alla manus, böcker, poesi och skolböcker skulle skickas för godkännande. Glavlit var också den del av systemet som i förekommande fall kommunicerade med Moskva om texter. Under Ministerrådet fanns först Rådet för konstfrågor (Menu reikalu valdybe) och sedan Repertoarkommissionen (Repertoarine komisija).

En annan gren på censurträdet, Kulturavdelningen (Kulturos skyrius), fanns i de större städerna. Den här nivån låg under kommunförvaltningen i Vilnius, Kaunas och Klaipeda och kunde också existera som en sammanslagen avdelning för kultur och idrott, kultur och utbildning etc. På varje teater fanns sedan också en tvådelad censurmekanism, bestående av det Konstnärliga rådet (Menu taryba) och Första partiorganisationen (Pirmine partine organizacija).

- Det konstnärliga rådet bestod av teaterns medlemmar, oftast skådespelare, av någon representant från staden eller kommunen och ibland också en representant från Kulturministeriet. Medlemmarna i gruppen kunde samlas för slutna förhandsvisningar av föreställningar och ibland, i deologiskt tveksamma fall, kunde till och med kulturministern närvara för att ge muntliga tillrättavisningar av enskilda skådespelares tolkningar och framföranden. Kommentarerna framfördes aldrig skriftligt, säger Goda Dapsyte.

Liksom på andra arbetsplatser fanns också Första partiorganisationen på teatrarna. Gruppen bestod bara av medlemmar i kommunistpartiet och på en teater med exempelvis 50 anställda var kanske 8-10 partimedlemmar. Man tog för det mesta hand om arbetsplatsfrågor och organisationsfrågor, men kunde också påverka de konstnärliga besluten. Om Första partiorganisationen ansåg att det fanns ideologiska problem i föreställningar kunde man sammankalla också teaterns konstnärliga råd för beslut.

Det främsta syftet med systemet var att få teatrarna att censurera sig själva och i andra hand syftade man till att få den enskilda att censurera sig.

Censurens dubbla effekt

- Censursystemets dubbla effekt var för det första att individen lärde sig att hålla käft men också att kreativiteten påverkades så att konstnären lärde sig att uttrycka sig utan att riskera att bli censurerad och åka fast, säger Dapsyte. Den litauiska teatern föddes ur just denna dubbla effekt och utvecklade under femtio år alla tänkbara metaforiska uttryck inom censurens ramar. Det är också grunden för dagens litauiska teater även om det naturligtvis inte alltid syns. Det är precis som för samhället i stort. Sovjetmentaliteten finns kvar men det är inte alltid man ser det. Folk klagar i det tysta på dagens regering, men det är ingen som gör något, precis som de lärde sig i Sovjet att det ska vara.

Birute Baneviciute tänker på samma sätt:
- Om man ibland kan säga att litauer har svårt att ena sig, så sa man på den tiden att Litauer enar sig inför faran. Nekrosius som regissör var ett exempel under den här tiden. Hans föreställningar skapade enorma köer hela nätterna utanför Ungdomsteatern. Litauen som land visade genom teatern en sorts tyst motstånd. Birute skrattar till och fortsätter: Filmskaparen Gaidai gjorde en film med namnet Briliantine ranka, som handlar om sovjetmedborgare på semesterbesök i väst. Censuren förhandsgranskade förstås också filmer och för att undvika att själva historien blev sönderklippt, började han medvetet stoppa in riktigt spektakulära sekvenser. I Briliantine ranka sägs det att han lade till en scen med en atombombsexplosion, som censuren genast ville ha bortklippt, och på så sätt fick resten av filmen visas i sin helhet.

Så konstnärerna lärde sig att undvika systemet för att uttrycka sig. Och de litauiska teaterbesökarna njöt av det outtalade, medan censuren uppenbarligen inte grep in. Men för många skapade naturligtvis detta intrikata system av förtryck och självförtryck stora problem. Problem som man inte ens visste om att man hade.

De första stegen mot förändring runt 1990

Så långt sovjetisk historia och en hel del teater. Hösten 1991 är Litauen en del av världsamfundet som självständig stat. Hur skulle man handskas med den nya friheten efter Sovjet? En massa politiska partier uppstod, en del säger så många som 50 eller 60. Folk bytte partier hela tiden och skapade nya, man testade demokratin. Litauerna sa skämtsamt om sig själva att har du två litauer så blir det tre partier. Även i dagens Litauen består en del av det politiska fältet av snabbt uppdykande partier, som kanske bryts sönder i fraktioner och återuppstår med nya namn. Man samlas mer kring en person, med tillräcklig karisma och pengar, snarare än kring en ideologi. Det innebär att personen är idébäraren och om det exempelvis inte finns en kulturpolitisk vision från början i partiet, dvs. hos partiledaren, är det svårt att förändra linjen i efterhand och påverka.

Vad var då de stora stegen på väg mot dagens dansliv i Litauen? Man får olika svar beroende på vem man talar med, förstås.

- Den officiella balettens konservatism provocerade fram en önskan om att se och skapa andra dansformer, säger Imbrasas. Inte nödvändigtvis så att man förkastade baletten men man ville se något annat också. Jag frågar om konservatismen inom baletten ser och såg likadan ut i Estland och Lettland, två grannländer med just nu mycket olika situation för dansen.

- Konservatismen är densamma, svarar Imbrasas. Men Estland har funnit sin egen moderna stil, kan man nog säga. Lettland har fortfarande lång väg att gå. Att det ser olika ut i våra länder kan bero på att dansen i Estland dels fick en plats, ett fysiskt rum att utvecklas i från början, dels att Priit Raud, som blev och är en förgrundsfigur, inte själv var dansare eller koreograf. Platsen var Von Krahli Theatre i Tallinn och där skedde en hel massa annat också, teater, musik, det var en klubb och en mötesplats för nya tankar! Och när Raud försvarade dansen försvarade han hela området, inte sin egen konstnärlighet. Så småningom fick man i Tallinn också tillgång till Kanuti Gildi Saal som scen för dans tack vare Raud och det har också inneburit att nästa steg kunde tas i utvecklingen. I Lettland har Olga Zitluhina, som själv är koreograf och dansare, haft det svårare att finna gehör hos politiker, men också svårt med att inte bli ifrågasatt av andra inom dansen och teatern som kanske anser att hon bara talar i egen sak. Även om man har en dansarutbildning, som leds av Zitluhina, verkar det som om den första utexaminerade kullen bara försvann in i teater och teaterkoreografi. Men i den nya gruppen verkar det finnas flera stycken som är intressanta.

Audronis Imbrasas menar också att Estland har haft en mer strukturerad kulturpolitik än Litauen och att man använder mer pengar per capita på kultur än Litauen.
- Och vi har ju ingen scen, ingen studio, säger han. Det finns en enda studio i Vilnius med riktigt dansgolv som man kan hyra per timme. Och det är dyrt! Jag tror att Arts Printing House i framtiden kommer att bli mycket viktigt eftersom det är ett hus som inte tillhör en specifik koreograf eller grupp, eller ens finns till bara för dansen.

Birute Baneviciute pekar gärna på att 1991 var första gången som en utländsk pedagog besökte Vilnius och undervisade i moderna tekniker. Det var engelsmannen Royston Maldoom som gav en öppen dansworkshop i modern dans - för amatörer. Operabalettens dansare mötte aldrig Maldoom. För Baneviciute betydde det också mycket att Aura redan 1989 gästspelade i Tyskland och att ledaren Birute Letukaite också anordnade Litauens allra första moderna dansfestival i Kaunas samma år.

Birute Baneviciute blir allvarlig. 1994 fick hon stipendium för att besöka USA och American Dance Festival där hon fick möjlighet att möta några av den amerikanska dansens stora namn. Nu var hon koreograf! På en workshop där hon visade ett av sina stycken avbröt läraren och sa att det hon visade var fruktansvärt. Vad är det för skit du visar?!, skrek han. Birute blev naturligtvis oerhört provocerad och kände sig utlämnad. Läraren frågade henne inför hela gruppen vad som är de två viktigaste sakerna i hennes liv.
- Jag svarade att det var kärlek och sanning. Dansa det då, och inte den där skiten, sa han åt mig och jag började storgråta. Och plötsligt insåg jag att eftersom jag var uppväxt i Sovjetunionen så kunde jag inte dansa kärlek och sanning. Det var mycket, mycket svårt för mig att inse, men det var en enorm vändpunkt i mitt liv och i min syn på dansen och mitt konstnärskap.

Jag reflekterar över situationen. En amerikan och en före detta sovjetmedborgare. Jag kan tycka att det är naivt av amerikanen att tro att bara för att man har ett pass som gör det möjligt att resa, så får man också automatiskt kunskap om västerländska värderingar om individualism och synen på konstnärens roll som sanningsbärare.

Lithuanian Dance Information Centre (LDIC) - Ett öppet fönster

Vita Mozuraite säger att speciellt Lithuanian Dance Information Centre (LDIC) som invigdes 1996 har givit litauisk dans en knuff framåt, och Baneviciute håller med. Centret hjälpte före detta dansare att prova på koreografi och att utveckla sig själva. Centret blev också ett fönster - öppet åt båda håll - mot Europa och andra länder. Man tog hand om den nya publiken och satsade stor kraft på att skapa ett nytt utbildningsprogram för skådespelare/dansare på Vilnius Musik- och Teaterakademi. Därutöver startade man festivalen New Baltic Dance (Naujasis Baltijos sokis) 1996, den första gången för uteslutande litauiska koreografer. Allt detta hände tack vare chefen för LDIC, Audronis Imbrasas, hävdar Vita Mozuraite.

Lithuanian New Dance Project 1996, dvs. den första dansfestivalen, var det första steget för många från dans- och teatervärlden mot en större självinsikt. Koreograferna Rasa Alksnyte, Birute Baneviciute, Birute Marcinkeviciute (som i dagligt tal förkortat sitt efternamn till Mar), Darius Stankevicius, Rasa Magilaite och Goda Laurinaviciute gjorde sina första stycken till festivalen 1996. För Aira Nagineviciute, som tidigare varit dansare i Sonata i Kaunas och som också startat ett eget kompani, Fluidus, blev den här festivalen också en vändpunkt.

När jag ställer frågan om vad som varit viktigast i dansutvecklingen till LDIC:s chef Imbrasas blir han lite generad.
- Jag är ju en del av det, alldeles mitt i, så det är svårt att svara på. Jag vet att festivalen New Baltic Dance har spelat en viktig roll, men jag har ju arbetat med den. Jag vet inte heller om enskilda evenemang har spelat en avgörande roll. Personligen tycker jag att det finns en hel massa faktorer som har samspelat. Han menar att festivalen 1989 i Kaunas var en faktor. Birute Letukaites och Aira Nagineviciutes beslut att lämna Sonata för att själva skapa modern/samtida dans var en annan. Han talar om LDIC:s synliga och osynliga arbete och han är naturligtvis medveten om att LDIC har spelat en stor roll för Vilnius och därmed för hela landet, för det har synliggjort dansen för politikerna.

Vita Mozuraite säger att situationen för samtida dans i Litauen är mycket bättre än vad man kunde tro och samtidigt sämre än vad den skulle kunna vara. Åtminstone slipper vi höra frågan Vad är det för något? hela tiden, säger hon och fortsätter Det finns ganska många koreografer som skapar, eller tror att de skapar, rätt originella stycken. Det finns kompanier som åtminstone är villiga att prova på samtida dans och tre klasser har redan gått ut från Musik- och Teaterakademin med sina BA i skådespeleri och dans. Hon tillägger att fyra litauiska koreografer, Anzelika Cholina, Aira Nagineviciute, Vytis Jankauskas och Loreta Juodkaite, redan har fått Scenens Gyllene Kors (Auksinis scenos kryzius), den högsta utmärkelsen inom litauisk scenkonst.

• Länkar till andra dansorganisationer, festivaler och kompanier i Litauen på Lithuanian Dance Information Centres webbplats (på engelska)

Dansutbildning från 1998 - I två olika riktningar

Dansträning och utbildning under perioden 1991-1998 var inte organiserad. Folk reste utomlands på egen hand och lärde senare sig själva och varandra.
- Kurserna för skådespelare/dansare som startade 1998 på Musik- och Teaterakademin är en annan milstolpe, säger Imbrasas, även om man inte helt tydligt kan se resultaten ännu. Man kan kanske inte alltid säga att resultatet är bra, men det är oerhört viktigt att utbildningen finns!

Ledare för denna första kurs 1998-2002 med ett tiotal elever var Anzelika Cholina, också ledare för Anzelika Cholina Dance Theater som alltså har nått stora publika framgångar. Själv är Cholina utbildad vid Ciurlionisskolan i Vilnius och hon reste till Moskva i början av 90-talet för vidare studier i koreografi. Ciurlionisskolan har fått namn efter Mikalojus Konstantinas Ciurlionis (1875-1911), en av landets mest kända konstnärer och kompositörer och man utbildar elever i bildkonst, balett och musik på grundskole- och gymnasienivå. Aira Nagineviciute med rötterna i danskompaniet Aura undervisade också denna första kull elever på Musik- och Teaterakademin, men efter konflikter med Cholina, slutade hon.

Birute Baneviciute är kritisk.
- Det sägs att den första moderna dansarutbildningen startade 1998, men det inte är sant. Cholina arbetar i en showtradition och inte med samtida eller modern träning.

Den andra kullen dansare under ledning av Cholina på Musik-och Teaterakademin startade 2002 och gick ut 2006. Ytterligare en kurs startade året därpå, 2003, med en ny intagning av elever. Här återkom Aira Nagineviciute och Birute menar att det är det som kan ses som den egentliga startpunkten för samtida dansträning i Litauen.

Jag hör själv ofta folk tala om den eller den dansaren som har gått Cholinas kurs eller Airas kurs. Man har alltså inte gått på Musik- och Teaterakademin utan ses som formad av sin huvudlärare. På sätt och vis är det som ett eko av gamla balettraditioner, där förgrundsgestalternas tolkningsföreträde var viktigt, ibland viktigare än det personliga uttrycket. Det avspeglar sig också väldigt tydligt i de verk man skapar. Aura anställer dansare från den senare gruppen, Cholina arbetar med sina elever i de föreställningar hon gör. De elever som utexaminerades från hennes kurs 2006 har startat ett eget kompani, KVB (Kurybinio veiksmo bendruomene - Community of Creative Action) och arbetar i samma tradition. Cholina själv behandlar historier som är välkända för publiken och föreställningarna har namn som Carmen, Othello, Romeo och Julia. Meile (Kärlek) och hon arbetar också med teaterkoreografi på institutioner i Litauen.

Baneviciute menar att Cholinas föreställningar är gångbara produkter, som genom sina framgångar i viss mån också bakbinder andra dansutövares önskemål om ökat statsstöd.
- Politiker och tjänstemän säger Om Cholina kan leva på det här, så varför kan inte ni?, suckar Baneviciute. Cholinas föreställningar har en bred publik och kan kallas mycket populära, men Baneviciute invänder
- Om man aldrig har sett dans förut och ser Cholina och 500 personer runtomkring en applåderar och ler, kommer man då att säga att det här var dåligt? Hon menar också att de dansare som utbildas på Musik och Teaterakademin, egentligen är skådespelare. De får mestadels arbete som skådespelare och i deras slutintyg står skådespelare/dansare. Baneviciute menar att icke-danskunniga regissörer höjer deras danskunskaper till skyarna, eftersom de inte känner till dans.

Audronis Imbrasas säger, till skillnad från de andra jag intervjuat, att koreografen Anzelika Cholinas populära - eller som han också säger populistiska - arbete med dans har synliggjort dans och bevisat att den kan existera på marknadsekonomins villkor.

Det är klart att Cholina har ett stort inflytande och ansvar för dansens framtid i Litauen och för publikens bild av dansen, inte minst genom den position hon har på Musik- och Teaterakademin. Det kan vara lätt att vara kritisk mot den showdans som Cholina representerar, men jag tänker också på den medelålders kvinna som efter arvtagarna KVB:s första premiär i våras spontant utbringade en skål till de unga dansarna och utbrast: Vem hade kunnat tro för tio år sedan att det här skulle vara möjligt!.

• Mikalojus Konstantinas Ciurlionis webbplats (på engelska)

Utbildad i Litauen - utbildad utomlands

Vilka är nykomlingarna inom den litauiska dansen, frågar jag. Man kan ju urskilja en första våg, med Aura, som glider över i en andra våg med Cholina, som i sin tur båda har utbildat en tredje generation som nu är verksamma.

Goda Dapsyte delar upp det koreografiska startfältet i två delar: de som har studerat utomlands och de som har studerat i Litauen. I den första finns Agnija Seiko (Klaipeda) och Loreta Juodkaite (Vilnius) och Andrius Katinas (Vilnius/Helsingfors), som alla tre har fått sin utbildning utomlands. De första två har valt att återvända till Litauen, medan Katinas numera arbetar i Helsingfors och visar föreställningar i Litauen.

- Agnija och Loreta är sinsemellan väldigt olika koreografer, men de arbetar båda aktivt på att bredda publiken och att förändra publikens uppfattningar om olika koreografiska genrer. Laura säger sig vilja föra ut dansen till folket och menar det verkligen. Det är inte bara så att jag vill, jag ser det som min plikt, sa Loreta till mig när jag intervjuade henne nyligen, berättar Goda. I september deltar båda i två olika utomhusprojekt som visar modern dans i annorlunda miljöer. Både Loreta och Agnija är också intresserade av att utforska dansfilmens möjligheter.

Jag förstår vad Goda talar om. Alla dessa tre tycks ha frigjort sig från den litauiska historieberättartraditionen. Katinas visade ett stycke kallat The Helsinki Syndrome under vårens New Baltic Dance. Stilla, oändligt långsamt utforskar han tillsammans med sin arbetspartner och fru, Maria Saivosalmi (till vardags också dansare vid Helsinki Dance Company), den finska tystnaden. Loreta Juodkaite har bland annat skapat ett solo där hon undersöker centrifugalkraften i ett mycket hastigt snurrande runt sitt eget centrum, som en snurrtopp. En bedrift som dansare och en mycket omtumlande skulptural upplevelse för åskådaren.

Goda Dapsytes andra gruppering är Edita Stundyte, Brigita Urbilityte och Gytis Ivanauskas, och alla dessa tre är utbildade av Anzelika Cholina och är en del av berättartraditionen.
- De försöker leta efter sin stil, säger Goda och de tror att de har hittat den, men i själva verket är de fast i teatern. De har alla fått sin kombinationsutbildning på Musik och Teaterakademin och har fått diplom som skådespelare/dansare. De tror att de är både och men de är inte skådespelare. Skådespelarutbildningen sker mest på en höft. Men kan de dansa?, blir min nästa fråga. Goda säger att med litauiska mått mätt så blir svaret ja.
- För just de här tre så fungerar det alldeles utmärkt om de arbetar med en bra koreograf. Men de är ju inte utbildade till koreografer, så när de själva skapar blir standarden lägre.

Petras Lisauskas tänkte ursprungligen bli arkitekt men kom in på Musik- och Teaterakademin. De två verk han gjort redan på skolan sticker av från den litauiska teatertraditionen även om han är utbildad i Litauen.
- Det var en slump att jag sökte in där. Det var mina kompisar som tyckte att jag skulle bli skådis, säger han. När jag började visste jag inte ens vad samtida dans var. Men det säger ju också en del om att utvecklingen av dansen i Litauen inte har varit så stark. Men efter att Loreta Juodkaite har fått Scenens Gyllene Kors har dansen fått större uppmärksamhet i media. Det finns nog ett ljus i tunneln. Lisauskas håller med om de starka teatertraditionerna inom dansen och önskar sig att det då och då skulle dyka upp en ologisk rörelse i en koreografi. Jag har kanske inte sett så mycket samtida dans från Västeuropa, säger han och kanske är det så att unga mera känner igen hiphop, R'n'B och jazz.

Dansen i dag

Det finns inte så många olika stilar inom dansen i Litauen, men skillnaderna är tydliga. Vad vi verkligen saknar är riktigt stark dansteater, säger Vita Mozuraite. Men i ett land där dramateatern är så stark och välkänd i Europa känner alla trycket. Den starka sidan av
samtida dans i Litauen är att unga kreatörer har lust att leta efter något nytt, även om de fortfarande saknar en riktigt bra grund och en djupare kunskap om uttrycket. De är i alla fall modiga och optimistiska. Å andra sidan är de inte är tillräckligt modiga och optimistiska för att skapa något särskilt orginellt och annorlunda. Jag tycker personligen att Loreta Juodkaite är mest spännande och hon är utbildad i Österrike. Mozuraite önskar sig också en förstärkning av turnéverksamheten i Litauen. Man kan söka medel från Kulturministeriet, men potten med pengar är liten. Inte många städer har heller en scen som passar för dans. Egenligen är det bara publiken i Vilnius, Klaipeda, Kaunas, Panevezys och Siauliai som kan se dans.

Birute Baneviciute säger att ett stort problem i dagens litauiska samtida dans är att folk dansar det de ser andra göra, inte det som är deras inre nödvändighet. Hon har vid ett annat tillfälle sagt att de flesta gör samma föreställning om och om igen, men kostymerna är olika. Också i ett internationellt perspektiv kan man säga att få litauer har sin egen stil.
- Det är svårt att vara ärlig om man är född i Sovjet, men de flesta förstår inte ens att det är svårt att vara ärlig om man är född i Sovjet, säger Baneviciute. Självanalysen existerar inte för många. Vi är helt enkelt inte utbildade i att vara ärliga och alla försöker utbilda sig själva, utan lärare, eftersom det ju inte heller finns några lärare som har fått lära sig att vara ärliga konstnärer.

Goda Dapsyte menar liksom de andra att dansen i Litauen har starka rötter i den litauiska berättarteater-traditionen av metaforer och dold mening. Hon suckar nästan när hon säger - När man gör en rörelse i dansen så tror folk att den "måste" betyda något. Resultatet är dålig dans helt enkelt! De allra flesta litauiska koreografer försöker alltid säga något. De starkaste dansföreställningarna är oftast av koreografer som är frikopplade från det lineära historieberättandet.

Framtiden

- Framtiden? Ja, den är ju alltid ganska dimmig, säger Vita Mozuraite. Men jag är säker på att dansen kommer att ta ett stort steg framåt när Arts Printing House öppnar och man får möjlighet till billigare repetitionsstudior. Jag hoppas också att fler unga koreografer ska bli en del av danslivet i Klaipeda och Vilnius. Mozuraite menar att bidragssystemet i stort sett fungerar men att man måste se till att samtida dans blir jämställd med musik och teater.

- Vad vi fortfarande saknar är bra danslärare och jag är rädd för att det kommer att ta lång tid innan det förbättras. Vi saknar bra dansare också. Akademin har bara två lärare som undervisar i alla stilar och tekniker!, utropar Vita. Petras Lisauskas håller med henne. Det behövs lärare som är lärare och inte bara koreografer som undervisar för att få mat på bordet, säger han. Vita Mozuraite fortsätter:
- Ett par veckors Summer School kan inte fylla ett sådant tomrum. Och vi saknar studior och daglig träning för dem som redan har utbildning. Det kostar massor att hyra en scen så det är väldigt få koreografer som kan visa sina nya föreställningar. Till och med Aura visar sina premiärer för ett fåtal i sin studio. Och så tillägger hon, nästan som en besvärjelse
- Men ändå, jag är säker på att litauisk samtida dans kommer att utvecklas mycket snabbare än vi tror.

- Alldeles för få av de professionella dansarna kommer till Summer School, menar Goda Dapsyte. Det brukar mest vara de "vanliga amatörerna". Det är som om professionella dansare anser sig vara färdigutbildade. Titta på Loretas utomhusprojekt nu i september! Hon erbjuder lön, även om den inte är hög, och hon hoppades att få med ett fyrtiotal dansare. Totalt tjugotvå dök upp och av dem är bara sex stycken professionella. Varför missar folk en chans att få dansa?

Samma kväll, när jag är på Marika Hedemyrs föreläsning om modern dans som är ett arrangemang under Summer School, hör vi trummorna från Loretas repetitioner inför utomhusföreställningen. Hedemyr beskriver samtida i sin föreläsning som ett konstbegrepp som hämtar kraften ur det som händer nu och det blir en märklig paradox i förhållande till just repetitionen vägg i vägg. Där pågår den chans som en mängd professionella dansare missade: att arbeta i ett nyskapande projekt, att delta i nuet, arbeta utomhus och möta en ny publik.

- Och Anzelika Cholinas nästa föreställning blir Svansjön , suckar Dapsyte.

Juodkaites projekt utomhus och hennes mission att möta publiken får mig att inse att man inte pratar så mycket om publiken. Det handlar mest om att bygga upp dansen. Helt begripligt med tanke på den korta historien för samtida dans. Vem går och ser samtida dans i Litauen?

- Det går inte att enkelt säga den unga generationen, säger Dapsyte för så ser det inte ut generellt. Det är bara de bland de unga som är på jakt efter något nytt som också väljer dansen och så professionella dansutövare, konststudenter och folk som på något sätt har kopplingar till kultur, men man kan nog också säga att det mest är medelinkomsttagare eller de som tjänar något mer.

Att se en dansföreställning kostar 10-75 litas (27-200 SEK). Medellönen ligger på cirka 1.700 litas (4.600 SEK) och minimilönen är cirka 600 litas. 35% av arbetsstyrkan tjänar under 960 litas i månaden. Från detta ska dras 24% inkomstskatt. Konsumtionspriserna stiger liksom priserna på bostäder. Om du tjänar 960 litas i månaden betyder det att ett dyrt, utländsk gästspel kostar 10% av din månadsinkomst. Det förklarar en hel del om möjligheterna att sälja styckebiljetter för att få verksamheten att gå runt för dansen.

Birute Baneviciute menar att litauer i allmänhet inte är utbildade i att se scenkonst och att kunna skilja mellan bra konst och dålig. Hon säger
- Att kunna bedöma det man ser är lika viktigt som att skapa och göra! Medvetenheten om kvaliteten hos det man ser skapar en sorts estetisk blick eller bedömningsgrund och i slutänden också en grund för det egna skapandet. Det saknas också en kunskapstörst och diskussion om kultur och konst inom familjen. Det blir en ond cirkel som innebär att främlingskapet för kultur ärvs från generation till generation. Man måste, avslutar hon börja mycket tidigt för att bryta denna trend och arbeta med barnen.

Det är en svår nöt att knäcka i ett land där kultur både för barn och vuxna sällan är en del av vardagen. På landsbygden finns i stort sett inget kulturutbud eftersom turnéer är ovanliga och tillgången på scener dålig. Nätverken saknas. Inkomsterna på landsbygden är också generellt mycket lägre än i städerna. Folk där har helt enkelt inte råd och kommunerna har ofta en minimal kulturbudget. De som bor i huvudstaden har å andra sidan ett överflöd av kultur att välja mellan, men många väljer det lättsmälta och underhållning. Hur utbildar man en publik om denna publik egentligen inte går för att se eller "kan" se utan kanske besöker teatrarna för att synas och för att konst och kultur är grädden på moset för sociala arrangemang?

- Det finns nog mycket som professionella dansare måste göra både för sig själva och för publiken. Man måste ut från teatrarna och ut på gator och torg och bygga upp en publik för sig själv, säger Petras Lisauskas.

Arts Printing House (APH) - Ett kreativt center

Arts Printing House (APH) är ett renoverings- och byggprojekt i Gamla Stan i Vilnius, mitt emot Konstakademin, ett stenkast från Katedralen och presidentpalatset. Det gamla tryckeriet som täcker en stor del av kvarteret var bara en ruinhög. Vägg i vägg ligger scenen Meno Fortas, som startades av Nekrosius, en av litauisk teaters förgrundsfigurer. Bygget finansieras av Vilnius stad, Litauen statliga investeringsfond, EU:s strukturfonder och slutligen holländska Samenwerkende Fondsen (Samverkande Fonder).

Byggprojektet i sig har varit ett äventyr och har tagit mycket längre tid än planerat. Gång efter gång har man hamnat i kläm mellan å ena sidan deadlines för användning av EU-medel och å den andra litauiska byggföretags tidsuppfattning och arbetssätt. Man har också varit indragen i en segdragen juridisk process där en granne helt enkelt stal elektricitet från APH.

APH drivs av en gemensam organisation med representanter från olika konstarter. Huset kommer att innehålla bland annat en stor scen med sidoscen, kontorslokaler och studior. Redan 2006 visade man site-specifics och installationsföreställningar där under festivalerna New Baltic Dance och Sirenos för litauisk och internationell teater. Den lilla tillfälliga experimentscenen med cirka 50 sittplatser visade teater och dans ända fram till i vintras. Under 2007 har man viss verksamhet i och utanför huset och den kommer att öka successivt när man flyttar in på riktigt i oktober. Redan för årets verksamhet har man lyckats hitta 400.000 litas (en dryg miljon i svenska kronor) från medfinansiärer, bland annat Vilniaus Energija. Och sponsorpengarna kommer att behövas. De medel man hittills fått för verksamhet är mycket blygsamma och täcker faktiskt bara administration och uppvärmning. Dock betalar inte organisationen någon hyra.

Planen är att APH ska erbjuda gästspel och aktiviteter från hela scenkonst- och kulturfältet under perioder när inte de stora festivalerna gör det. New Baltic Dance sker i april-maj, teaterfestivalen Sirenos i september, musikfestivalen Gaida i oktober. Men däremellan vill man visa sådant som ännu inte finns i Litauen. Kanske kan man också ge rockkonserter i den största av lokalerna som är ett flexibelt scenrum cirka 14 x 25 meter och 6 meter upp till tak.

Jag frågar Audronis Imbrasas vad han tror att Arts Printing House kan göra för dansen.
- Det handlar inte om att göra speciella saker för att stötta enbart dansen säger Imbrasas som ju också är chef för Lithuanian Dance Information Centre. Det viktigaste är att huset bara finns. Det är ju inte ett kulturhus i ordets traditionella mening, sådana har vi många i Litauen, utan snarare ska man kalla det ett nytt kreativt center. Det finns andra liknande initiativ, i Klaipeda finns Tobaksfabriken och i Siauliai projekterar man också att renovera en gammal fabrik för kulturen. Om vi blir flera hus kan vi samarbeta och också bli en politisk kraft att räkna med.

Jag förstår att Arts Printing House ska fylla ett stort tomrum. Vad kommer de att orka med? Imbrasas fortsätter
- Vi kan erbjuda kontorsplatser, stöd i administration och framför allt plats! I framtiden hoppas vi också kunna skapa ett infolab där man kan se film och video från alla scenkonstarter och vi kanske också kan hjälpa folk att skriva ansökningar. Men det hänger på dansen! Jag ser en sort brist på självkännedom hos dansare. De vet inte hur de ska se på sin egen så kallade professionalism.

Vi kommer tillbaka till det som Goda Dapsyte berörde tidigare. Av 52 deltagare på Summer School är kanske bara 8-10 utbildade vid litauiska professionella skolor eller utomlands.
- Det betyder inte att de amatörer som deltar kommer från gatan säger Imbrasas. De är människor som kanske har dansat sedan de var barn, men de har inte valt att bli yrkesverksamma. Det är konstigt, men de andra proffsen, det är väl 40-50 som utexaminerats från skolorna, de tränar inte! Det är som om de bara går runt och är professionella dansare.

Och jag frågar förstås om APH kan ändra på det?
- Nej, säger Audronis Imbrasas. Det är inte vår uppgift. Om de inte kommer till den dagliga träning som vi tänker starta på APH, så kan vi ju inte fortsätta med den. Husets organisation har inte som särskilt mål att utveckla dansen, men vi hoppas att det händer. Vi hoppas också att APH:s blotta existens kan provocera andra att säga att de vill göra det på ett annat sätt och skapa andra organisationer, andra kompanier. Jag hoppas de säger att Audronis är bara gammal! och att de startar en teater i, vad vet jag, Antakalnis (som är en stadsdel i Vilnius)! Jag hoppas också att verksamheten i APH också föder en insikt hos politikerna att andra teatrar och scener måste öppnas upp för nya, kreativa grupperingar.

• Arts Printing Houses webbplats (på engelska)

Lithuanian Dance Association

Under det gångna året har dansare, koreografer och pedagoger slutit sig samman för att skapa en nationell centrumbildning, Lithuanian Dance Association. Det är en process som tar tid, eftersom varje medlem först måste sända sin meritförteckning till Kulturministeriet och bli godkänd som professionell konstnär och för att starta en sådan typ av nationell organisation behövs minst 25 godkända medlemmar. Det är alltså ministeriet självt som godkänner om individen är professionell eller inte och därmed om man får tillgång till ministeriets särskilda medel för nationella organisationer. Ett nålsöga.

I februari i år skickade danslivet ett gemensamt brev med förslag och synpunkter till Kulturministeriet, däribland förslag på vad en Lithuanian Dance Association skulle kunna göra. Man menar att en sådan organisation bl.a. kan representera den samtida dansens utövare när det gäller att utforma den litauiska kulturpolitiken, utbilda publiken, öka kontakten mellan säljare av dans och köpare (kommuner, teatrar, skolor etc) och företräda det litauiska danslivet i internationella organisationer. Man vill också samverka med ministeriet och föreslår en kartläggning av behov för kommunala och icke-kommunala scener, dokumentation, utrustning, daglig träning, festivaler etc.

Danslivet ser ett behov av en översyn av hur stödsystemet för dans i de olika statliga fonderna ser ut liksom en analys av hela dansområdets situation och de statliga utbildningarna. Och vägen framöver, menar brevskrivarna, kräver också representanter från det samtida danslivet i samtliga delar av Kulturministeriets expertgrupper. Det ligger onekligen en poäng i det sista, inte minst som ministeriet bedömer samtida dansutövares professionalism.

Svensk-Litauiska samarbeten

Ambassadens arbete med kultur är värdebaserat, dvs. det vi gör syftar längre än till det enskilda gästspelet. Vi vill inspirera till vidare samarbeten och också skapa mötesplatser för konstnärer, utövare och publik att mötas för att också diskutera just sådana saker som Lithuanian Dance Association vill arbeta för: förändring, förnyelse och utbyte. Det är inte alltid enkelt för nya konstformer att få fotfäste i ett land där majoriteten av kulturmedlen går till samma institutioner idag som på Sovjettiden, även om man kan se en viss förändring i strukturen under de senaste två åren. Det är heller inte alltid enkelt att åstadkomma långsiktighet i ett kulturliv som inte är van vid modernt samarbete. Efter avståndstagandet från sovjettidens kollektivism kan svenska idéer om samverkan, nätverksbyggen och ibland så enkla saker som att planera i förväg och att dela sina idéer med andra rentav uppfattas som återfall till det sovjetiska.

Inom dansen kan man alltså glädjande nog se en annorlunda attityd växa fram. Under hösten bidrar Sveriges Ambassad med två seminarier om hur en centrumbildning kan fungera. Det är Danscentrum Sverige som med stöd från Statens Kulturråd kommer att fungera som inspiratör. Det känns som en naturlig fortsättning på gästspelen med Birgitta Egerbladhs Händelser i hemmet i maj 2006, Embla Dans & Teater från Göteborg och Dansstationens Turnékompani från Malmö och workshop med koreografen Kajsa Giertz i januari i år och Miss Very Wagner av Charlotte Engelkes i maj.

Ambassaden har medverkat till de första stegen i ett nätverksbyggande inom dans för barn och unga i länderna i regionen liksom litauiska och polska besök på Salto!-festivalen för ung danspublik förra hösten. De litauiska deltagarna ansökte senare - och fick - pengar till Litauens första professionella dansföreställning för ung publik med premiär våren 2008. I höst deltar också Litauen på den allra första svenska Dans i Skolan-biennalen på Operan i Stockholm och Danshögskolan i Stockholm och litauiska dansutbildningar anordnar redan elevutbyte.

Nästa steg på det svensk-litauiska utbytet våren 2008, görs i samverkan med just personerna kring Lithuanian Dance Association. I planerna deltar också Franska Institutet och andra ambassader i Vilnius, Salto!, Drömmarnas Hus, Vilniusbiografen Skalvija, Lithuanian Dance Information Centre och festivalen New Baltic Dance, som också planerar ett Nordic Baltic Dance Meeting med tillhörande festival i april 2008. Här har informationscentra och dansorganisationer i alla nordiska och baltiska länder slutit sig samman i ett EU-projekt för nordiskt-baltiskt utbyte som just har fått finansiering.

Våren 2007 placerar kulturverksamheten dansen i fokus och låter den gränsa till andra konstarter: visningar av svensk och fransk dansfilm för barn och vuxna, workshop för att lära sig att filma dans, ett webbaserat konst och rörelse-projekt för barn i Malmö och Vilnius och turnéer till Klaipeda och Kaunas. Och allt samarbete under våren mynnar ut i Litauens allra första dansfestival för ung publik i månadsskiftet maj-juni 2008.

• Läs information om svenska kulturevenemang på Sveriges ambassads i Vilnius webbplats

Fakta om Dans i Litauen

- Det finns 6 grupper som producerar dans.
- 34 koreografer har varit verksamma genom helaftonsföreställningar och kortare verk under den senaste tioårsperioden.
- Verk från Litauen har presenterats i en rad länder, t ex England, Frankrike, Belgien, Holland, Tyskland, Österrike, Sverige, Estland, Lettland och Ryssland.
- Undervisning sker på fem högre utbildningar: Musik och Teaterakademin i Vilnius, Vilnius Pedagogiska Universitet, Vilnius College (utbildar pedagoger), Kaunas Kultur- och Sportakademi och vid Universitetet i Klaipeda
- 6 koreografer har genomgått utbildningar utomlands.
- Det finns två festivaler: Kaunas Internationella Moderna Festival och New Baltic Dance i Vilnius. De båda dansfestivalerna, trots att de är två av landets äldsta festivaler, får väsentligt mindre statliga bidrag än vad som går till teater- och musikfestivaler av motsvarande storlek.

Det litauiska språket

Litauiska tecken kan inte återges korrekt på webbplatsen. En korrekt stavad version finns därför som pdf-fil här intill. För en svensk läsare kan det ibland vara svårt att veta hur litauiska namn och ord ska uttalas och betonas. I svensk transkription skulle namnen på dem jag intervjuat bli ungefär Audronis Imbrasas [Ådrånis Ímbrassas], Vita Mozuraite [Vita Måssorájte], Birute Baneviciute [Birote Bannevitjóte] och Goda Dapsyte [Gådda Dappsjíte]. Som uttalshjälp kan sägas att bokstaven u uttalas som svenskt [o], y blir ett långt [i,9 -ciute ska uttalas [-tjote] och -cius uttalas [-tjoss]. I vissa fall använder jag de engelska eller svenska orden för litauiska företeelser för att underlätta läsningen.