Nyhetsbrev från Sveriges utsända kulturråd, 13 november 2007

Nyhetsbrev från Sveriges utsända kulturråd - Fördjupning om Konsten och det verkliga livet: ryska ögonblicksbilder

Nyhetsbrevet informerar om och ger exempel på internationell kulturverksamhet i de länder där Sverige har ett utsänt kulturråd. Kulturråden i Berlin, Bryssel, London, Moskva, Paris, Tokyo, Vilnius och Washington skriver här kontinuerligt både om aktuella svenska kulturutbytesprojekt samt om övrigt inom kulturområdet. Ansvarig huvudman för kulturråden är Kulturdepartementet. Kulturrådet i Paris är dock kopplat till Svenska kulturhuset i Paris som är Svenska institutets filial i Paris.

Nyhetsbrevet där alla råden kommer till tals varvas med specialnummer med fördjupningar från respektive kulturråd där de får mer plats att utveckla sina tankar och information om just sitt stationeringsland.

I detta nummer presenterar Lena Jonsson, kulturråd i Moskva, bland annat teatern i Ryssland, den rysk-ortodoxa kyrkans förändrade roll i samhället samt ett tvådagarseminarium på temat "Tabun och samtidskonsten".

Konsten och det verkliga livet: ryska ögonblicksbilder

Scenen är skoltoaletten. Nedsuttna toalettstolar med bruna beläggningar. Över honom står skolans lokale maffiosoledare och tvingar honom att slicka toaletten som varning och straff för att han inte levererat pengar. Miljön är det nedgångna garaget, den nedsupne och svage fadern, den överbelastade mamman och krigstillståndet i relationerna mellan de jämnåriga. Pjäsens hjälte fantiserar, drömmer hur han ger igen på alla de som förödmjukar honom, leker med tanken hur han på olika sätt har ihjäl sin far, skär halsen av sina plågoandar i skolan. Han hittar på hjälteberättelser om sig och den far han drömmer om. Hans fantasier är hans överlevnadsstrategi men som sådan har den ingen framtid och han väljer till slut att lämna livet. Pjäsen "Kulsamlaren" inleder Moskvateatern "Praktikas" barn- och ungdomsfestival. Den är skriven av Jurij Klavdijev, en ung regissör som för drygt ett år sedan fick sitt genombrott i Moskvas teatervärld.

Klavdijev och teater Praktika representerar en viktig underström i dagens Ryssland långt från parlamentsval, presidentval och politisk retorik - en vilja att visa verkligheten som den är och att få folk att ställa sig obehagliga men nödvändiga frågor. Hur lever vi våra liv? Vad gör vi med egna och andras liv? Teater Praktika vill visa det samtida livet utan lögn, förfalskning eller skönskrivning, säger teaterns ledare, Eduard Bojakov. Bojakov har ett mångårigt förflutet som producent och regissör på de stora Moskvateatrarna och är en av grundarna av teaterfestivalen "Gyllene Masken" och "Ny Drama". Han startade Praktika för två år sedan under Moskvas stads kulturkommitté och teatern finansierar sin verksamhet med medel från staden och sponsorer.

Diskussionen efter föreställningen väcker starka känslor. Tonåringarna känner igen det grova språket och tonfallet, det hårda tilltalet och den svart-vita problematiken från sin värld. De vuxna skyggar, förfäras men håller med om att detta är en skildring av samtiden. Pjäsens hjälte väcker blandade känslor. Han öppnar för tolkningar och delar publiken. Detta är barn- och ungdomsteater av ett slag där Sverige redan skapat sig en tradition. Men i Ryssland är detta nytt. Och denna teater har en sprängkraft. Att verkligheten i det ryska samhället innebär tuffa livsvillkor kan väl ingen blunda för men för det etablerade konventionella samhället står frågan alltid om det är lämpligt att återge detta på scen, i tryckt form eller i bild.

Många upplever en tilltagande likgiltighet och känslokyla i det ryska samhället. De senaste årens sociala omvälvningar har inte bara skapat stora sociala skillnader utan ställt tidigare värderingar på huvudet. Fattigdom, utsatthet och alkoholism bidrar till att lyfta fram de värsta sidorna hos människor. Rikedomen uppmuntrar till hyckleri och karriärism som vägar till målet. Den humanistiska grundsyn som sovjetisk kultur alltid propagerade för (oavsett vilken politik staten bedrev) skapade en stark norm för hur människor borde bete sig i förhållande till varandra och hur de borde leva sina liv. En sådan norm finns inte längre. Den marknadsanpassade kulturen har redan sökt sig bort från dessa värderingar vilket TV- seriernas våldsfixering ger tydligt prov på. I en jakt på sensationer testas gränser för vad som kan sägas eller göras.

Det saknas etiska riktlinjer för hur människor bör leva sina liv och förhålla sig till andra. I denna känsla av etiskt tomrum, som många människor idag upplever i Ryssland, träder den rysk- ortodoxa kyrkan in på bred front. För många är det bara den religiösa tron som kan ge ett svar, d.v.s. ge ett helt paket med svar på existentiella frågor och etiska riktlinjer. I fyra regioner infördes förra året på prov religionsundervisning i form av ämnet den rysk- ortodoxa kulturens grunder och diskussionens vågor gick höga om det lämpliga i att införa konfessionell religionsundervisning i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle.

Det är utan tvekan så att det pågår ett sökande efter etiska riktlinjer. Detta sökande leder ofta den enskilde till den rysk-ortodoxa kyrkan. Det finns en allmän tendens av ett större intresse för andliga och etiska värden. Med detta sökande försöker den rysk-ortodoxa kyrkan spela sina politiska kort på bästa sätt. På motsvarande sätt försöker enskilda aktörer utnyttja intresset för kyrkan för sina politiska syften. I denna rörelse finns en uppenbar risk att pendeln kommer att slå alltför långt. I en förlängning av en strävan att stärka religionens roll i samhället stärks kyrkans inflytande och makt. Om kyrkan som institution vinner ökat inflytande över samhällslivet riskerar grundbulten i det moderna samhället - den sekulära staten som skild från kyrkan - att undergrävas. Det var dessa farhågor som i somras fick tio akademiledamöter att skriva ett öppet brev till president Putin och varna för vad de såg som en pågående "klerikalisering" av utbildningssystemet.

Är det då ett tidens tecken när Grigorij Javlinskij, ordförande för det lilla socialdemokratiska partiet Jabloko, framträdde den 2 november i Frälsarkatedralen inför representanter för rysk-ortodoxa församlingar runt om i världen och talade om hur man ska bekämpa den normlöshet som han anser brett ut sig i det ryska samhället. Javlinskij talade om hur de värderingar vilka under århundraden legat till grund för den kristna civilisationen och utgjort kärnan i den kristnes liv - hur finna vägar till Gud och att därmed visa kärlek till nästan - nu gått förlorade. I den brist på moral som råder i det samtida samhället måste de tio budorden lyftas fram som etiska riktlinjer för individens liv, underströk Javlinskij. Dessa utgör grunden för familjens, samhällets och statens fortbestånd.

Javlinskij betonade de etiska riktlinjerna snarare än den kristna tron. Därigenom balanserade han försiktigt i ett Ryssland med flera religioner. De tio budorden återfinns i samtliga stora religioner och förenar religionerna snarare än skiljer dem. Samtidigt kan man fråga sig om inte Javlinskij tillät sig gå ett steg för långt när han i följande andetag sa att "statstjänstemän blir mycket bättre om de visar andakt för kyrkan" och att "vår erfarenhet säger oss att effektiva och nyttiga reformer är omöjliga i ett ateistiskt samhälle". Dessa två formuleringar blev följande dag föremål för livlig diskussion i radiokanalen "Moskva-ekot".

Om kyrkans roll och inflytande stärks i samhället - blir det då mer av begränsningar för konsten att ställa angelägna frågor och fritt finna konstnärliga uttryck? Svaret tycks redan givet mot bakgrund av domen mot Sacharovmuseet år 2003 för utställningen "Varning religion" och 2007 års åtal för utställningen "Förbjuden konst". I båda dessa fall reagerade kyrkans representanter och hävdade att konstverken var "hädiska" och snart följde åtal. Här kan också nämnas de beslag den ryska tullen gjorde under 2006 och 2007 när tavlor från galleristen Marat Guelman skulle skickas utomlands för visning. Tavlorna ansågs politiskt och moraliskt olämpliga och främst väckte då konstnärsgruppen "Blånäsornas" bilder av Putin, George Bush och bin Laden myndigheternas vrede. Den senaste skandalen av detta slag var när Tretjakovgalleriets tjänstemän nyligen rensade bort "olämpliga" tavlor när de skulle skickas för att ställas ut i Paris. Det är kyrkans representanter som starkast reagerat i samtliga fall men det är statliga myndigheter som ingripit. I det senaste fallet med Sots- Art-utställningen i Paris uttalade sig till och med kulturminister Sokolov att dylik pornografi inte skulle ställas ut och vanära Ryssland.

Mot bakgrund av dessa händelser ägde ett tvådagarseminarium rum i Moskva på temat "Tabun och samtidskonsten" i slutet av oktober 2007. Seminariet, som arrangerats av Statliga centret för samtidskonst (NCCA i engelsk förkortning) samt Sacharovmuseet, var det första i sitt slag i Ryssland. Flera utländska talare var inbjudna. Bland dessa var från Sverige teaterregissören Etienne Glaser och Kulturrådets generaldirektör Kristina Rennerstedt. Frågan om tabun av alla de slag och konsten är en het och angelägen fråga inte bara för Ryssland utan för de flesta europeiska länder och ett utbyte av erfarenheter på området är därför viktigt. Frågor som diskuterades var: Vad är ett tabu? Hur identifierar vi ett tabu? För vem och i vilken kontext blir något tabu? Hur långt kan en konstnär gå och bryta ett tabu för att uttrycka det han/hon vill säga? Vilka är de etiska gränserna för brott mot tabun? Aspekterna på problemet var många och åsikterna gick isär.

Även om frågan om tabu återfinns i samtliga länder står frågan på olika sätt. I väst- och centraleuropa uppstår strid idag vanligtvis när en samhällsgrupp reagerar då dess tabun bryts av en annan grupp i samhället (som i fallet med de danska Muhammedkarikatyrerna och den svenska rondellhunden) eller när nyvunna värdemässiga landvinningar kränks (t.ex. vad gäller kvinnans ställning eller sexuella minoriteters rättigheter). I Ryssland däremot blir det skandal och strid snarare när kyrkan och maktens företrädare reagerar då de tycker sig se sin status och sina symboler kränkas. Vissa talare framhöll att utrymmet för fri debatt och fria uttrycksformer i Ryssland blivit snävare under de senaste åren. Andra varnade för att se situationen i svart och vitt och pekade på att det idag inte finns någon statlig censurmyndighet och heller inte förekommer någon censur inom den statliga konstsfären.

Flera pekade på det relativa i vad som räknas som tabu - hur det växlar mellan sociala kontexter och över tid. Språket och dess förändring över tid ger goda exempel - det som tidigare var en svordom blir med tiden enbart ett förstärkande ord. Det förbjudna respektive det vedertagna förändras när den allmänna konventionen förändras. Det villkorliga i tabudefinitioner innebär också att ett konstverk kan visas på konstgalleri i Moskva utan att få myndigheternas ögon på sig men ge upphov till åtal när det visas i ett helt annat sammanhang, som t.ex. på Sacharovmuseet i vad som uppfattas som en samhällskritisk kontext. I detta senare fall är det en fråga om makt - vem definierar vad som är tabu och var går gränsen för det otillåtliga.

När ett konstverk får stämpel att vara hädiskt finns det flera metoder för att straffa och varna utställare. I Sacharovmuseets fall mobiliserades s.k. patriotiska ungdomsorganisationer mot museet. Det ingår i maktens arsenal av politisk teknologi att inte bara se genom fingrarna utan också uppmuntra patriotiska ungdomsorganisationer att gå till aktion genom vandalism, demonstrationer eller bokbål mot vad de ansett vara olämpligt, kränkande eller hädiskt.

Den större politiska kontexten i Ryssland bestäms idag av makthavarnas strävan att skapa en övergripande politisk ideologi för nationell sammanhållning, gemensam värdegrund och politiska riktlinjer genom att betona statens intressen, storhet och styrka och legitimera denna prioritering med hjälp av kyrkan och dess anspråk på att stå som garant för nationella och andliga värden. Mot denna bakgrund blir lätt grupper, vilka försöker att konstnärligt skildra verkligheten och resa angelägna men känsliga frågor för att därigenom tvinga individen att tänka själv, politiskt kontroversiella. Samtidigt är det just dessa grupper som är livsavgörande för samhällets långsiktiga utveckling och demokratisering. Det intressanta är att just sådana grupper finns och verkar i Ryssland idag.