Rennäring
Rennäringen är en viktig del av det samiska kulturarvet. Staten har ett övergripande ansvar för att rennäringen kan fortleva som en del av kulturen. Rennäringen ska bedrivas så att den ger ett rimligt antal samer en tryggad försörjning på ett ekologiskt, ekonomiskt och kulturellt långsiktigt bärkraftigt sätt.
Renskötseln bedrivs i Sverige i stort sett i hela Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län samt i delar av Dalarnas och Västernorrlands län. Renbetesmarkerna omfattar omkring en tredjedel av Sveriges yta.
Det finns cirka 3 500 renägande samer och drygt 900 renskötselföretag i Sverige, enligt Sametingets statistik från 2009. Därutöver finns det ungefär 1 000 personer, med icke-samisk härkomst, som främst har renar i landets koncessionssamebyar i östra Norrbotten. Med renägare menas alla de individer som är upptagna i samebyarnas renlängder.
Renskötsel bedrivs ofta i kombination med andra näringar vilket gör att det är svårt att beräkna hur många som helt eller delvis lever av renskötsel. Vanligtvis brukar anges att cirka 2 500 av 20 000 samer i Sverige har sin utkomst av renskötsel.
Rennäringslagen
Rennäringen regleras i rennäringslagen där samernas rättigheter har fått den sammanfattande beteckningen renskötselrätt. Den ger samer rätt att använda mark och vatten till underhåll för sig och sina renar. Rätten bygger på urminnes hävd och är grundlagsskyddad. Den tillkommer det samiska folket och får utövas av den som är medlem i sameby. För rensskötseln finns 51 samebyar med renskötselberättigade samer som medlemmar. Den som är medlem i en sameby har rätt att jaga och fiska på utmark på renbetesfjällen i Jämtland samt inom lappmarkerna. Denna rätt att jaga eller fiska gäller oavsett vem som äger marken.
En ny rennäringspolitik
Rennäringspolitiska kommittén har i sitt betänkande En ny rennäringspolitik (SOU 2001:101) föreslagit omfattande förändringar bland annat beträffande samebyarnas organisation och rennäringens administration. Betänkandet bereds för närvarande i Regeringskansliet.
Därutöver innehåller Gränsdragningskommissionens betänkandet Samernas sedvanemarker (SOU 2006:14) och Jakt-och fiskeutredningens slutbetänkande Jakt och fiske i samverkan av (SOU 2005:116) förslag på hur förvaltningen och nyttjandet av mark och vatten respektive jakt och fiske kan ske i de traditionellt samiska områdena. Förslagen bereds för närvarande i Regeringskansliet.
Rennäringen främjas genom statligt pristillägg på renkött, ersättning för vissa merkostnader till följd av Tjernobylolyckan med mera. De skador som vilda djur orsakar rennäringen ersätts enligt viltskadeförordningen (2001:724).
Arbetet mot en ny renbeteskonvention
Sedan 1883 har det gränsöverskridande renbetet reglerats genom överenskommelser mellan Sverige och Norge. Den senaste överenskommelsen från 1972 upphörde att gälla 2005. Den dåvarande regeringen ansåg inte att konventionen skulle förlängas utan valde istället att tillämpa den så kallade Lappkodicillen från 1751 som grund för det gränsöverskridande renbetet. En ny renbeteskonvention har förhandlats fram men har ännu inte trätt i kraft.
Sametinget förvaltar rennäringsfrågorna
Från och med 2007 är Sametinget central förvaltningsmyndighet för rennäringen.
