Ömsesidigt beroende konfliktdämpande
Börje Ljunggren, Sveriges ambassadör i Kina, ställde följande fråga till sin kollega Mikael Lindström, ambassadör i Japan:
Jag vill vända mig till min kollega i Tokyo, Mikael Lindström, och fråga honom hur han förväntar sig att relationerna mellan Japan och Kina skall utvecklas. Historiskt var Kina regionens dominerande land och kultur. Men, under senare delen av 1800-talet inledde Japan en snabb modernisering samtidigt som Kina satt fast i det gamla och 1894-95 besegrade ölandet Kina i krig. Adepten hade blivit överlägsen sin läromästare. Japans uppgång övergick efter hand i andra världskrigets tragedi för att följas av revolution i Kina och ekonomiskt mirakel i Japan. Idag håller Kina på att återta sin plats i världen. Kommer de båda länderna att kunna utveckla sin relation till gagn för hela regionen eller kommer det "power shift" som vi bevittnar att leda till större spänningar än de vi bevittnar idag. Hur viktigt är det för framtiden att de båda ekonomierna blir allt mer beroende av varandra?
Mikael Lindström svarar:
Japan-Kina relationen har utvecklats till en av de viktigaste och mest problemtyngda i Asien idag. Hur Japan ska förhålla sig till Kinas uppgång engagerar i hög grad mitt anställningsland. Relationen mellan länderna präglas av politisk iskyla på högsta nivå och glödheta ekonomiska förbindelser. En lång rad problem tynger relationerna, som till exempel: militära hotbilder, frågor som rör förhållningen till historien, territoriella tvister, konkurrens om naturresurser och Kinas motstånd mot en japansk permanent plats i FN:s säkerhetsråd.
I Japan ser man Kina snarare som en stor ekonomisk möjlighet än en ekonomisk konkurrent, även om farhågorna om ett för stort ekonomiskt beroende också finns där. Men på det säkerhetspolitiska området ser det annorlunda ut. Undersökningar visar att allt färre japaner är vänligt inställda till Kina. Det har blivit allt vanligare att beskriva Kina i termer av utmaning eller till och med som långsiktigt hot. Ett Kina som håller på att "återta sin plats i världen" kan självklart ge andra länder i regionen anledning till oro.
Det ligger i Japans intresse att Kina utvecklas stabilt. Det omfattande japanska biståndet till Kina (som nu fasas ut) har syftat till detta. Kommer Kina att kunna hantera de interna spänningar som uppstår i spåren av den rekordsnabba utvecklingen? En fredlig utveckling i regionen torde vara en förutsättning för att Kinas egen utveckling skall lyckas. Min uppfattning är att det ömsesidiga ekonomiska beroendet mellan länderna verkar konfliktdämpande. Men räcker detta för att etablera långsiktigt stabila relationer?
Japan oroas över Kinas långsiktiga maktambitioner och militära uppbyggnad. Japans fördjupade säkerhetspolitiska samarbete med Förenta Staterna är ett uttryck för detta. Avsaknaden på båda sidor av strategier för förtroendeskapande och långsiktigt förbättrade relationer bekymrar. Vad kan göras? Det är viktigt att dialogen på högsta politiska nivå återupptas så fort som möjligt. Ökat utbyte och öppenhet på det militära området är också viktigt. Dialogen om historien bör fördjupas. Mer bör göras för att utveckla regionala strukturer för dialog. Och varje tillfälle bör utnyttjas för att stimulera det mellanfolkliga utbytet.
Hur ser Sveriges relationer med Japan ut?
Jag har just återkommit från Stockholm och ett lyckat besök av premiärminister Koizumi hos vår statsminister. Det var första gången någonsin som en japansk premiärminister besökte Sverige. Visst ligger våra länder långt från varandra och inte har vi det intensiva vardagsumgänge som äger rum mellan grannar. Men vad som kanske inte är så känt i Sverige är att vårt land har ett ytterligt gott anseende i Japan. Här ligger en del av förklaringen till Koizumis Stockholmsbesök. Som premiärministern framhöll ses vi som en modell i många samhällspolitiska frågor. Svensk livsstil och design beundras. I andra riktningen, hemma hos oss, råder något av en japanvåg inom mat och på kulturområdet. Japan är inne!
Vilken är den viktigaste uppgiften för svenska ambassaden i Tokyo?
Det är att främja svenska intressen, på flera områden. Politiskt har vi intresse av att föra dialog med Japan i en rad globala sammanhang, just nu inte minst om FN-systemets reformering. Inom ekonomi och teknologi har vi starkt intresse av nära relationer med en jätteekonomi som ligger på framkant inom många områden. Ambassaden behöver kraftfullt stödja och komplettera de aktiviteter som drivs av Exportrådet, Invest in Sweden Agency (ISA) och Institutet för tillväxtpolitiska studier (ITPS). Möjligheten till kontakter på hög politisk nivå och en närmast perfekt ambassadanläggning ger oss värdefulla instrument att arbeta med.
Vilka är enligt dig Japans största utmaningar?
Stafettfrågan handlar ju om en viktig utmaning - att bättre komma överens med grannländerna. Men även hemma i Japan finns mycket som behöver göras. Det går just nu bra ekonomiskt. Men det föds alltför få barn, statsbudgeten uppvisar varje år enorma underskott, och många är oroliga för att gapet ökar mellan rika och fattiga. Reformarbetet som börjat under regeringen Koizumi måste fortsätta.
Stafettfrågan går vidare
Mikael Lindström frågar Lars-Erik Wingren, Sveriges ambassadör i Sarajevo:
Den stafettfråga jag själv just svarat på handlar delvis om försoning, om hur länderna i östra Asien förhåller sig till historiens arv och till gamla motsättningar. Även i Europa har vi gamla sår. Många har läkts. I ditt verksamhetsland Bosnien-Hercegovina finns motsättningar som inte ligger mer än några få år bakåt i tiden och som jag föreställer mig fortfarande starkt präglar det dagliga livet. De är etniska och kanske även religiösa mer än rent mellanstatliga, och bör alltså vara särskilt svåra att hantera. Vad tror du om förutsättningarna att skapa långsiktig fred och försoning i din del av Europa? Vilka möjligheter har det stora fredsprojekt som Europeiska Unionen är att bidra?
Publiceringsdatum
Artikeln publicerad 16 maj 2006.
Mikael Lindström
Sveriges ambassadör i Tokyo sedan 2002, även sidoackrediterad i Marshallöarna och Mikronesien. Han har tidigare varit stationerad i Washington, Genève och Jakarta.
