Kvardröjande "Palme-effekt" ger goodwill i Pakistan

Ann Wilkens svarar:

Pakistans relation till dagens USA är ambivalent. Jag har under drygt tre år här aldrig hört någon utanför det officiella protokollet säga något positivt om regeringen (eller regimen, som de flesta skulle säga) i Washington. Ändå gläder man sig som ett litet barn när Pakistan blir utnämnt till MNNA ("Major Non-Nato Ally") av Washington och blir arg som en treåring när Indien får något - ett avtal om kärnenergisamarbete till exempel - som småsyskonet Pakistan förvägras.

Hatkärleken förstärks av att USA upplevs som en nyckfull förälder, benägen att överge sina telningar. Så skedde sedan Sovjetunionen 1989 drivits ut ur Afghanistan med hjälp av Pakistan-stödda frihetskrigare, "jihadis". Amerikanarna tappade då intresset för regionen och lämnade Pakistan (och Afghanistan för den delen) med den ur flaskan utsläppta jihadi-anden på halsen. Det är inte lätt att stoppa tillbaka andar i flaskor. Dagens kritik att Pakistan inte gör tillräckligt för att stävja talibanerna och al-Qaida upplevs mot denna bakgrund som djupt dubbelmoralisk. I själva verket, anser man, gör Pakistan mer än något annat land för att bekämpa terrorismen - och för detta får man mest otack.

Pakistaniernas relation till USA är mer renodlat fientlig, ambivalent fientlig. Även universitetsprofessorer och pensionerade generaler torgför på fullt allvar upplysningen att 9/11 var ett resultat av en antimuslimsk konspiration, företrädesvis judisk. Men ändå är USA fortfarande det land man helst sänder sina barn till för högre studier (även om Europa, inte minst Sverige, nu seglar upp som ett alternativ). Jag talar alltså här om överklassen, som i Pakistan utgör ett alldeles särskilt fenomen. Man skulle kanske kunna säga att överklassen befinner sig på Venus och de fattiga på Mars (eller tvärtom). Hur som helst befinner de sig mycket långt från varandra och det som chockerat mig mest under åren här, vid sidan av kvinnornas situation, är hur lite de rika bryr sig om de fattiga.

Vad gäller de fattiga, är det ju ur deras led som kanonmaten hämtas i såväl terrorismen som kriget mot terrorismen. Men vad tycker de egentligen? En bekant som i februari hamnade mitt i upploppen i Lahore med anledning av Muhammed-karikatyrerna ställde frågan till demonstranterna vad saken gällde och fick svaret att det var sockerpriserna man protesterade mot. Det finns här en uppdämd frustration över usla livsvillkor och bristande framtidsutsikter, som blandas med ideologiska inslag av muslimsk, förödmjukad stolthet till en explosiv cocktail, som kan serveras mer eller mindre på beställning av mullorna.

Religionen tar vid, där staten har abdikerat - det är min övertygelse efter åren här. 1900-talets politiska vänsteropposition har ersatts av 2000-talets religiösa högeropposition. När statens samhällsstyrning fallerar, drar predikanterna eller mullorna in på scenen. Det är dåliga nyheter, inte minst för världens kvinnor. Och ett mycket gott skäl att med näbbar och klor värna om den goda samhällsstyrningen - där den fortfarande finns.

Hur ser Sveriges relationer med Pakistan ut?

Sverige har goda relationer med såväl Pakistan som Afghanistan och det finns en kvardröjande "Palme-effekt" som ger oss lite extra goodwill hos många pakistanier. Annars verkar vi, vad gäller den politiska dialogen, frågor om mänskliga rättigheter med mera, främst som en del av EU. Bilateralt har vi under de senaste åren noterat en stark tillväxt av handeln, främst i form av svensk export till Pakistan. Även migrationsärendena har ökat kraftigt. Avsaknaden av ett bilateralt utvecklingssamarbete är en nagel i ögat på den pakistanska regeringen, som dock i viss mån vägdes upp av ett generöst katastrofbistånd efter jordbävningen för drygt ett år sedan. I Afghanistan är de bilaterala satsningarna betydligt större, i form av bland annat ett växande bistånd och ett militärt åtagande inom den Nato-ledda stabiliseringsstyrkan ISAF.

Vilken är den viktigaste uppgiften för ambassaden i Islamabad?

Vi hanterar hela paletten av säkerhetspolitiska, exportfrämjande, biståndspolitiska, konsulära och migrationsfrågor samt frågor om mänskliga rättigheter. Svårt att säga vad som är viktigast - möjligen den politiska bevakningen av denna explosiva region.

Vilken är, enligt dig, Pakistans största utmaning?

Stabilisering. Utvecklingen i Afghanistan under året innebär att det inte längre går att tala om en post-konfliktsituation. Delar av landet befinner sig snarare i regelrätt krig. Detta riskerar att sprida sig i regionen. Denna utveckling måste vändas, vilket inte kan ske utan Pakistans aktiva medverkan.

Stafettfrågan går vidare

Ann Wilkens frågar Staffan Tillander, Sveriges ambassadör i Addis Abeba:

Redan i mitten av 90-talet, då jag tjänstgjorde i Addis Abeba, uttryckte bland annat utrikesminister Seyoum farhågor för att Somalia var i färd med att förvandlas till en fristad för terrorister och religiösa extremister och att det skulle påverka den relativt oproblematiska religiösa samexistens som präglade Etiopien. Håller Du med om att utvecklingen i Somalia bekräftar min tes ovan att religionen tar vid, när staten gett upp? Kan inte dagsläget rent av betraktas som en parallell till talibanernas maktövertagande i Afghanistan i mitten av 90-talet - en befolkning som länge lidit under total brist på lag och ordning betraktar mullornas maktutövning som ett, trots allt, bättre alternativ, som i alla fall tillhandahåller viss säkerhet och förutsägbarhet? Och hur påverkas det spända förhållandet mellan Etiopien och Eritrea av denna utveckling?

Publiceringsdatum

Artikeln publicerad 20 februari 2007.