USA:s FN-politik inför en viss nystart

Gunnar Lund svarar:

USA:s förhållande till FN har varit minst sagt stormigt under de senaste åren. Tre faktorer har särskilt präglat omvärldens syn på den amerikanska FN-politiken under Bushadministrationen: Det unilaterala agerandet i samband med Irak-invasionen, presidentens kontroversiella utnämning av John Bolton som FN-ambassadör och den skarpa amerikanska kritiken mot FN:s byråkratiska maskineri i efterdyningarna av Oil-for-Food-rapporten. Att USA under flera år på 90-talet höll inne sina FN-utbetalningar finns också i färskt minne. Detta har bidragit till att USA i många delar av världen har utmålats som en förrädisk partner i FN-sammanhang. Är man ärligt intresserad av att finna hållbara multilaterala lösningar, eller handlar det enbart om att åberopa FN när det passar den nationella agendan?

Samtidigt framhåller amerikanska företrädare ofta att FN är plattformen för många av de viktigaste frågorna på den amerikanska utrikespolitiska dagordningen. Säkerhetsrådets betydelse för att bedriva en enad och kraftfull politik i förhållande till Iran, Nordkorea och Sudan är helt central i Washington. Omedelbart efter sitt omval inledde president Bush, med god hjälp av utrikesminister Rice, en aktiv kampanj för att betona brett samarbete och multilaterala lösningar. USA behövde sina vänner, var budskapet. Inte ens världens enda kvarvarande supermakt kunde agera ensam för att skapa fred, stabilitet och tillväxt i världen.

Likaså bemöts anklagelserna om att USA undergrävt FN ofta med förorättad och oförstående attityd. Hur kan man säga så om ett land som står för drygt 22 procent av FN:s reguljära budget och 25 procent av budgeten för de fredsbevarande operationerna? I själva verket är USA FN:s allra bästa vän, och de hårda kraven på administrativ reform är för världsorganisationens eget bästa, heter det.

Kraven att hålla inne utbetalningarna till FN kom framför allt från kongressen, och häromåret lade den republikanske ordföranden i representanthusets utrikesutskott, Henry Hyde, ett uppmärksammat lagförslag enligt vilket utbetalningarna skulle dras in om inte FN vidtog vissa effektiviseringsåtgärder. Administrationen skruvade på sig - uteblivna FN-betalningar sågs som kontraproduktivt och var ingenting man eftersträvade. Och efter det dramatiska mellanårsvalet i förra veckan ser de politiska förutsättningarna för kongressens FN-agerande annorlunda ut. Hyde har pensionerat sig och hans förslag har självdött. Demokraterna, som tagit över båda kamrarna, är av hävd mer positiva till FN, även om det finns förbehåll. De inkommande ordförandena i kamrarnas båda utrikesutskott, Tom Lantos och Joseph Biden, är garvade FN-förespråkare sedan årtionden (Lantos är för övrigt en varm vän av Sverige sedan Raoul Wallenberg räddade honom undan förintelsen).

Ingenting ska tas för givet när det gäller kongressen, men sannolikheten för att den nya demokratiska majoriteten skulle hålla inne FN-utbetalningar torde vara liten. Med en ny FN-generalsekreterare efter årsskiftet, en ny amerikansk FN-ambassadör, Alejandro Daniel Wolff, och ny majoritet i kongressen kan amerikansk FN-politik stå inför en viss nystart. Kraven på effektivisering av FN-byråkratin kommer knappast att tystna, men i konkurrensen av mer akuta utrikespolitiska frågor med nationell bäring, som Irak och kriget mot terrorismen, står FN-reform inte riktigt lika högt på kongressledamöternas åtgärdslistor som den gör på den svenska utrikesförvaltningens.

Hur ser Sveriges relationer med USA ut?

De svensk-amerikanska relationerna är solida. Ekonomi och mycket stora handels- och investeringsflöden i båda riktningarna utgör ryggraden. Intresset för Sverige i USA är betydande och man möter för det allra mesta respekt och beundran. Få kommer ihåg krisen på 1970-talet - den enda allvarligare fnurran i mannaminne - och de som gör det har ofta mer sympati för Palmes uttalande än Nixons reaktion.

Vi delar med resten av världen oro över och kritik av USA:s krig i Irak. Men några knivigare rent bilaterala problem har vi inte för närvarande så vi kan i övrigt koncentrera oss på en positiv dagordning. Något av en vitalisering av relationen har inträtt i och med regeringsskiftet i Sverige. Intresset och förväntningarna här är stora på den nya svenska regeringen, dess roll i Europasamarbetet och inte minst hur den i praktisk handling vill omsätta sin föresats att stärka den transatlantiska relationen.

Till den Sverige-hausse som rått i Washington i höstas har givetvis också bidragit vår nya, fina ambassadbyggnad, House of Sweden. Arkitekturen är en fullträff, läget fenomenalt. Invigningen i närvaro av Kungen och Drottningen var lyckad och uppmärksammades stort i media och bland Washingtons kräsna elit. Samtidigt som intresset ökar för Sverige och vad Sverige vill öppnar vår EU-tillhörighet nya möjligheter att vinna inflytande och påverka amerikanska ställningstaganden i för Sverige och Europa viktiga frågor.

Vilken är den viktigaste uppgiften för svenska ambassaden i Washington?

Att tillvarata Sveriges och Europeiska Unionens intressen i USA och påverka amerikansk politik i för oss gynnsam riktning.

Vilken är, enligt dig, USA:s största utmaning?

Den största utmaningen för USA är att ta sig ur den situation man försatt sig i Irak utan att detta störtar hela regionen ut i kaos eller allvarligt försvagar USA i dess roll av omistlig aktör i dagens internationella system.

Stafettfrågan går vidare

Gunnar Lund frågar Ann Wilkens, Sveriges ambassadör i Islamabad:

Pakistan är ett land som beskrivs som en nära allierad till USA i kampen mot terrorismen. Samtidigt har landet ett komplicerat förhållande både till Afghanistan, vars regering står i stark beroendeställning till USA, och till Indien, som står i begrepp att sluta ett kontroversiellt kärnenergiavtal med USA. Det är också ett land där den islamska fundamentalismen har ett betydande stöd. Hur upplevs relationen till USA i Pakistan, och hur ser landet - de styrande men inte minst befolkningen i stort - på sin egen roll i kampen mot terrorismen?

Publiceringsdatum

Artikeln publicerad 7 februari 2007.