Vi behöver ett starkare EU

Sven-Olof Petersson svarar:

EU:s agerande i Demokratiska Republiken Kongo är förvisso ett exempel på den kraft och potential som Unionen kan utveckla. Men det är inte det enda! För närvarande pågår tretton olika militära eller civila insatser runt om i världen, allt från Aceh - där EU fick rycka in på andra sidan jordklotet, eftersom Indonesien vägrade att släppa in FN - till Västra Balkan, Moldavien, Georgien, Palestina, Irak och så vidare. Från och med nästa år tar EU över hela förvaltningen av Kosovo från FN. Med sina möjligheter att kombinera civila med militära och rättsstatliga insatser har EU blivit en efterfrågad problemlösare världen runt. Endast tillgängliga budgetresurser sätter ett tak, dessvärre långt under det som FN och världssamfundet skulle vilja se. Det utrikespolitiska och militära samarbetet har förvisso blivit en av EU:s stora tillväxtsektorer. Men det är ändå bara en liten del av EU-samarbetet!

En annan tillväxtsektor är det juridiska samarbetet, kampen mot internationell brottslighet och hanteringen av växande migrationsströmmar, en av huvudfrågorna under just passerat toppmöte. Det juridiska samarbetet gör framsteg betydligt långsammare än vad bland annat vi från Sverige skulle vilja se, främst på grund av kraven på enhällighet. Byggandet av en gemensam migrationspolitik kommer däremot nu att gå snabbare framåt, eftersom vi sedan en tid fattar beslut med kvalificerad majoritet på i stort sett alla områden, utom legal migration.

Lissabonprocessen fungerar betydligt bättre än vad många känner till och enligt Kommissionen har nu cirka 70 procent av målen uppnåtts. Det nyss antagna tjänstedirektivet - ett viktigt element - kan kritiseras för att inte ha varit tillräckligt radikalt och långtgående, men det kommer att betyda mycket för svenska tjänstehandelsföretag i ett Europa, där på många ställen delar av skråväsendet dessvärre finns kvar.

På miljöområdet har fantastiska insatser gjorts och görs. Under innevarande år har reningen av förbränningsugnar förbättrats så att 99 procent av tungmetallerna försvinner. Bil- och avgasrening har minskat med mellan 50 och 70 procent tack vare EU-direktiv. Floderna i de nya medlemsstaterna tar emot ca 50 procent mindre föroreningar tack vare EU-anpassning.

Amerikanarna avundas oss vår inre marknad, som är betydligt större än deras, med snart i det närmaste 500 miljoner invånare. Därmed väljer andra länder ofta EU-standarder istället för USA-modellen, en stor konkurrensfördel för EU:s företag och en förutsättning för att kunna ställa de höga krav vi gör i fråga om hälsa och miljö, utan att förlora i konkurrenskraft.

Men den allmänna bilden är, som Du säger, en annan!

Vad är då felet?

Knappast utvidgningen, om än den naturligtvis lett till ett i viss utsträckning mera tungrott arbete. Min tyske kollega brukar dock påminna om att jordbruksrådet på den tiden man var sex medlemsländer ofta höll på en vecka! Nu klarar man normalt sina ärenden under högst ett par dagar!

Den fortsatt utvidgningsprocess ger dessutom EU ett fantastiskt inflytande - soft power - i potentiella nya medlemsländer. Omvandlingen av Turkiet är det tydligaste exemplet. Tyvärr förefaller det finnas ett rätt stort och farligt ointresse i en del medlemsländer rörande vad som händer i Turkiet.

Nej! Skälet tror jag är den "malaise" som vi ser i många europeiska länder, inte minst grundad i politikernas oförmåga att förklarar hur globaliseringen ska hanteras. I Frankrike anser enligt opinionsundersökningarna endast 17 procent att globaliseringen har positiva effekter. I Danmark uppemot 70 procent. I Sverige cirka 55 procent.

Ett än allvarligare problem är att man i många av EU:s medlemsländer inte längre verkar veta vad man ska ha EU till?

Freden anses säkrad - man glömmer Balkan!

Demokratin och marknadsekonomin är väl förankrad. Man ser inte hur stort behovet alltjämt är i de nya medlemsländerna av ett "external anchor", som hindrar snabba och radikala kast av ekonomisk/politisk modell eller enskildas rättigheter!

I många av medlemsländerna pågår djupgående politiska kriser med stora politiska omställningar. Det återspeglar sig i EU, som visserligen har en grundläggande stabilitet tack vare sina institutioner, främst Kommission och domstol, men naturligtvis ändå drabbas av detta i Råd och parlament. Dessvärre tror jag att denna europeiska kris kan bli en utdragen process. Det drabbar EU, och därmed oss alla i Europa, och de länder utanför Europa som skulle behöva mera hjälp och stöd.

Efter tre sekler går Europas dominans i världen mot sitt slut. Det är inte givet att de nya maktcentrum vi ser växa fram; Kina, Japan, Indien, Brasilien, Ryssland, kommer att ha identiskt samma politiska agenda som vi i Europa. Kanske är det bra att vi får mera av ett multipolärt system? Jag vet inte! Men vad jag vet är att vi i ett sådant system inte behöver EU-skeptikernas "less EU". Vi behöver ett starkare EU, om vi ska kunna hävda oss och de värden som det europeiska samarbetet står för!

Hur ser Sveriges relationer med EU ut?

Sedan det svenska medlemskapet har Sverige haft en hög och aktiv profil, mycket beroende på en effektiv och högkvalitativ svensk förvaltning och tradition av en aktiv utrikespolitik, egentligen oavsett politiska attitydsvängningar i den inrikespolitiska debatten. Nuvarande regering har höjt den politiska profilen påtagligt och därigenom markerat en vilja att bli en konstruktiv kraft i att driva EU-samarbetet framåt. Statsministern var på ett av sina första utlandsbesök i Bryssel för överläggningar med hela Kommissionen, med den höge representanten, Javier Solana, och med EU-parlamentet. Utrikeminister Bildt och Europaminister Malmström har avlagt särskilda, bilaterala besök för att träffa kollegor i
EU-kommissionen, Rådssekretariat och Europaparlament, liksom svenskar som arbetar i institutionerna.

Vilken är EU-representationens viktigaste uppgift?

EU-representationen är Sveriges största utlandsmyndighet med cirka 110 personer, varav drygt 70 utsända. Varje departement har en eller flera personer vid representationen. I EU finns cirka 200 arbetsgrupper, där förslag från EU-kommissionen förhandlas för att sedan behandlas i Coreper, Kommittén för de permanenta representanterna. Frågorna avgörs slutligen i Rådet, som finns i nio formationer.

Representationen är alltså i första hand ett förhandlingsmaskineri som företräder regeringen på plats. Därtill följer naturligtvis att vi fungerar som rådgivare till regeringen i de frågor som behandlas, genom att vi har en överblick över förhandlingssituationen lokalt.

Stafettfrågan går vidare

Sven-Olof Petersson frågar Staffan Carlsson, Sveriges ambassadör i London:

Gordon Brown som nu är finansminister i Storbritannien ses som trolig efterträdare till Tony Blair vid statsministerskiftet i år. Vilka blir Gordon Browns utrikespolitiska ambitioner? Han har inte mycket till övers för EU-samarbetet och han kan inte ta över Blairs roll som USA:s närmast allierade. Så vad gör han?

Publiceringsdatum

Artikeln publicerad 9 mars 2007.