Befolkningens energi lyfter Bangladesh ur fattigdom
Britt Falkman Hagström, Sveriges ambassadör i Dhaka, fick följande fråga av ambassadören i London, Staffan Carlsson:
När jag i övergången mellan 70-tal och 80-tal jobbade i Dhaka, ansåg min dåvarande chef att jag var en obotlig pessimist. Om Bangladesh är en ost, sade han en minnesvärd kväll till mig, så verkar det som om du bara ser hålen. Ett kvartssekel senare, när jag hör hur man lyckats med att sedan slutet av 70-talet halvera barnadödligheten i landet, som förvisso alltjämt är hög men långt ifrån så skrämmande som då, undrar jag om min chef, Peter Hegardt, hade rätt. Har något dramatiskt hänt i Bangladesh de senaste tjugofem åren och i så fall varför?
Britt Falkman Hagström svarar:
Staffan, du var säkert inte ensam om att vara pessimist under den period då Henry Kissinger myntade begreppet "basket case" när han beskrev Bangladesh som en bottenlös korg i vilken biståndsgivarna slängde pengar. Men om du kom tillbaka till Dhaka idag skulle du nog inte känna igen dig. Jag hade själv svårt att göra det när jag återvände efter åtta år. Till ytan har huvudstaden fördubblats, likaså befolkningsmässigt. Dhaka har nu runt 15 miljoner innevånare och är en av Asiens snabbast växande metropoler. Den stad som på din tid var en moskéernas stad har förändrats. I stället för minareter domineras dagens skyline av glänsande höghus.
På landsbygden tar sej utvecklingen andra uttryck än i Dhaka. Om du besökte en vanlig by idag så skulle du märka att fler hus hade plåttak, latriner var vanligt förekommande och du skulle kunna hitta små bodar som sålde saris, tvål, coca-cola och plastleksaker. Men fälten ser likadana ut som på din tid - en mosaik i grönt - och största delen av arbetet sker fortfarande för hand.
Det gamla biståndsberoende Bangladesh har i grunden förändrats. Dryga två decennier av imponerande ekonomisk tillväxt (förra året växte BNP med 6,7 procent) har lyft miljoner ur fattigdom. Biståndsmedel står nu för bara några få procent av BNP. Det mesta av detta har skett tack vare bangladeshiernas egna ansträngningar och obändiga energi. Främst beror allt detta på textilindustrins exportframgångar i EU och USA; de pengar som gästarbetande bangladeshier skickat hem från arabvärlden; och en grön revolution inom jordbruket. Textilindustrin har gett flera miljoner fattiga kvinnor försörjning och till köpet emanciperat dem. Det är en fantastisk känsla att se dessa unga landsbygdskvinnors självförtroende växa när de får sin första lön, kanske den första penninglönen i släkten.
Du kommer säkert ihåg Sveriges tidiga stöd till enskilda organisationer i Bangladesh, bland annat till nobelpristagaren Yunus och hans Grameen Bank. Detta har visat sig vara en riktig väg att gå. Vi kan nu tydligt se att det civila samhällets engagemang har varit av avgörande betydelse, särskilt för kvinnornas utveckling. Bangladesh har tagit sig an millenniemålens utmaningar och landet är på god väg avseende barnadödlighet, flickors skolgång, primärutbildning och bekämpning av svält och undernäring.
Men det finns dock fortfarande många hål kvar i osten. Den politiska situationen fortsätter att vara stökig. Återkommande våldsamma upplopp, blockader och en korruption som genomsyrar hela samhället har nu senast lett till undantagstillstånd och uppskjutna val. Mycket utan egen förskyllan hotas vidare det låglänta Bangladeshs själva existens av den globala uppvärmningen. Enligt forskarna kan en fjärdedel av landet komma att läggas under vatten inom en inte alltför avlägsen framtid om klimatförändringarna fortsätter i dagens takt.
Bangladesh är fortfarande ett av världens fattigaste länder och även om fattigdomen minskat i absoluta termer ökar klyftorna mellan de rika och de som inget har. Vad som för mig är mest chockerande är att de rika inte verkar bry sig om sina fattiga medmänniskor.
Levnadsförhållandena för de allra fattigaste är rent ut sagt miserabla, som hämtat ur någon av de stora 1800-tals författarnas verk. För att komma framåt gäller det att de styrande kombinerar ekonomisk utveckling med satsningar på folket. Att man ser den stora befolkningen som en tillgång i stället för en belastning. Jag är optimist om Bangladesh framtid. Även om det finns hål i osten, så är osten betydligt mer finpipig än på din tid.
Beskriv Sveriges relationer med Bangladesh
Grunden för de goda politiska förbindelserna mellan Sverige och Bangladesh lades redan vid det unga landets födelse. Sverige var ett av de första länderna att erkänna det nybildade Bangladesh år 1972. Relationerna länderna emellan har sedan dess stadigt varit förankrat i vårt betydande utvecklingssamarbete. Under senare tid har de ekonomiska relationerna vuxit i betydelse. Bangladesh har blivit en mycket snabbt växande marknad för svenskt näringsliv. Sedan millennieskiftet har handelsutbytet mer än sexfaldigats.
Vilken är ambassaden i Dhakas viktigaste uppgift?
Utvecklingssamarbetet på cirka 210 miljoner kronor per år dominerar ambassadens verksamhet. Fokus ligger på utbildning och hälsovård. Vi arbetar också mycket med demokrati och mänskliga rättighetsfrågor, exempelvis genom stöd till organisationer som arbetar med kvinnors rättigheter men också genom public diplomacy för att främja demokratiska värderingar. I ett land som Bangladesh får ambassadens offentliga framträdanden vid konferenser, seminarier och medier stort genomslag. En akut utmaning är att skapa lösningar att hantera de många och växande antalet viseringsansökningar som de ökade kontakterna för med sig. Politisk och ekonomisk rapportering har fått större tyngd såväl för ställningstagande inom utvecklingssamarbetet som för ökade näringslivskontakter och migrationshanteringen. I och med "återomvandlingen" av ambassaden kommer vi att kunna lägga mer kraft på näringslivsfrämjandet.
Vilken är Bangladeshs största utmaning?
Stabilisering av politiken. I det korta perspektivet innebär detta att undantagstillståndet snabbt måste lyftas, att de demokratiska fri- och rättigheterna återupprättas och att de uppskjutna valen genomförs på ett hederligt vis. På lite längre sikt handlar det om att förstärka den demokratiska utvecklingen och vaksamheten mot fundamentalistiska tendenser. Landets ledare måste komma tillrätta med den utbredda korruptionen, bekämpa fattigdomen, se allvaret i miljöfrågorna och bygga en hållbar ekonomisk utveckling.
Stafettfrågan går vidare
Britt Hagström frågar Jan Thesleff, Sveriges ambassadör i Riyadh:
En av Bangladeshs viktigaste inkomstkällor är exporten av arbetskraft. Många gästarbetare (legala och illegala) hamnar i arabvärlden, främst i Saudi-Arabien. För många bangladeshier är ett tillfälle att jobba utomlands en dröm; genom hårt arbete skall hela familjen försörjas därhemma och kanske kan pengar till och med läggas undan för en liten landplätt? Tyvärr blir verkligheten ibland mycket fulare. Det saknas inte rapporter om de vidriga arbetsvillkor och övergrepp som vissa av dessa gästarbetare utsätts för. Hur ser man på gästarbetarnas situation i ditt land? Förekommer det en debatt eller är det locket på? Är detta en dialogfråga för Sverige och EU? Vilka åtgärder vidtas av de saudiska myndigheterna för att förbättra villkoren för den utländska arbetskraften? Hur bekämpas till exempel människohandel och HIV/AIDS? Kommer efterfrågan på gästarbetare att vara lika stor de närmaste 10-20 åren?
Publiceringsdatum
Publiceringsdatum 30 mars 2007.
Britt Falkman Hagström
Sveriges ambassadör i Dhaka sedan 2005. Arbetat cirka 30 år på Sida. I sju år ingått i Sidas verksledning, senast som avdelningschef för avdelningen för demokratisk samhällsutveckling och sociala sektorer (DESO). Före chef för avdelningen för personal och organisationsutveckling. Tidigare tjänstgjort i Bangladesh och Sri Lanka samt kortare perioder i Etiopien och Tanzania.

