Utrikesdepartementet - en historisk tillbakablick
Genom åren har Utrikesdepartementet genomgått flera reformer i och med en allt viktigare roll i vår globaliserade värld. Den senaste stora omorganisationen skedde för bara tio år sedan - men Utrikesdepartementets historia sträcker sig mycket längre tillbaka i tiden än så.
Redan från slutet av 1200-talet, när en central statsförvaltning började växa fram i Sverige, kan man tala om en svensk utrikesförvaltning. Under Gustav Vasa utvecklades kungens kansli till det organ som hanterade regeringsärenden.
Med Gustav II Adolfs reformer på 1620-talet genomfördes en specialisering inom kungens kansli så att utrikesärenden fördelades på olika sekreterare. Chef för kansliet var rikskanslern som också fungerade som utrikesminister. Det var framförallt under Axel Oxenstiernas tid som rikskansler som den moderna svenska statsförvaltningen började växa fram. Under frihetstiden (1718-1772) var kungens kansli indelat i expeditioner, bland annat en utrikesexpedition. Det är dessa expeditioner som kan ses som föregångare till dagens departement.
Konungens kabinett för den utrikes brevväxlingen
Gustav III genomförde omfattande förändringar av den centrala statsförvaltningen. Kungen övertog själv ledningen av utrikespolitiken och fungerade i praktiken som sin egen utrikesminister. 1791 inrättade han ett särskilt kansli för utrikesärenden, "Konungens kabinett för den utrikes brevväxlingen", med en kabinettssekreterare som chef.
1809 infördes ett nytt statsskick. Kungen skulle styra landet med hjälp av ett råd bestående av bland andra en utrikesstatsminister. Utrikesärendena behandlades dock fortfarande i "Konungens kabinett för den utrikes brevväxlingen". Där föredrogs ärendena av utrikesstatsministern inför kungen med endast ett annat statsråd närvarande.
Utrikesdepartementet
I och med departementsreformen 1840 bytte kabinettet namn till Utrikesdepartementet. Utrikesstatsministern blev chef för departementet och kabinettssekreteraren blev dess högste tjänsteman. 1876 ändrades utrikesstatsministerns titel till utrikesminister.
1858 delades Utrikesdepartementet in i fyra avdelningar: politiska, handels-, konsulats- och kamerala avdelningen. Då var departementet inrymt i det så kallade mynthuset vid Mynttorget, men flyttade 1906 in i sin nuvarande huvudbyggnad, Arvfurstens palats.
Under 1900-talet har departementet omorganiserats i flera omgångar. 1996 genomfördes den största omorganisationen av verksamheten sedan 1858. De olika avdelningarna ersattes av geografiska och funktionella enheter.
Utrikesrepresentationen växer fram
När Sverige i början av 1600-talet etablerade sig som en europeisk stormakt blev behovet allt större av diplomatisk representation i utlandet. Den första svenska ambassaden öppnades i Haag 1616 och under lång tid var ambassaderna helt koncentrerade till Europa. Först i början av 1800-talet öppnade Sverige en ambassad i Washington och ett sekel senare en i Tokyo. Det ökande internationella utbytet gjorde det allt mer nödvändigt att förstärka utrikesförvaltningen och idag har Sverige cirka 100 utlandsmyndigheter.
Arvfurstens palats
UD flyttade in i Arvfurstens palats vid Gustav Adolfs torg 1906. Byggnaden består egentligen av två palats. Den äldre byggnaden, Torstensonska palatset, uppfördes av fältmarskalk Lennart Torstenson under mitten av 1600-talet. Mot slutet av 1700-talet byggdes palatset, på uppdrag av Gustav III, in i en ny byggnad som stod färdig 1795. Det nya palatset, Arvfurstens palats, uppfördes som bostad åt kungens syster, prinsessan Sofia Albertina. Prinsessan testamenterade palatset till Sveriges arvfurste, det vill säga den prins som stor närmast efter kronprinsen i tronföljden. Fram till 1905 ägde hovet palatset då staten köpte det för UD:s räkning.
