Några frågor till Björn Lyrvall, Sveriges KUSP-ambassadör

Vad gör Kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik (KUSP)?

- KUSP är något förenklat EU:s säkerhetsråd. Det är en kommitté som träffas flera gånger i veckan på ambassadörsnivå. Vi diskuterar hur EU ska förhålla sig till olika kriser i världen och hur EU ska agera på det utrikespolitiska området. KUSP förbereder bland annat underlag till EU:s utrikes- och försvarsministrar, men innan en fråga hamnar hos KUSP-ambassadörerna har den ofta behandlats av någon av rådets regionala arbetsgrupper, eller av Militärkommittén eller Civilkommittén.

KUSP ansvarar för den politiska kontrollen och strategiska ledningen av krishanteringsinsatser. Sådana insatser måste förberedas med omsorg och det är en väl utstakad process som ska ske innan ministrarna kan ge grönt ljus till att inleda en operation. I arbetet ingår också att regelbundet möta EU:s höge representant för GUSP, Javier Solana, och att få återrapporteringar av missionschefer, nu senast från vår insats i Irak.

Hur ser en vanlig mötesvecka ut?

- Då vi lever i en orolig värld är det alltid många aktuella frågor som ska behandlas. Kosovo är en högaktuell fråga. EU kommer att ta en ledande roll i det som ska ersätta FN:s administration, UNMIK, om det blir en uppgörelse om Kosovos fortsatta status. Samtidigt pågår nu arbete med att förbereda en stor rättstatsinsats med cirka 1500 poliser och åklagare. Mellanöstern står alltid högt på dagordningen och Irans nukleära ambitioner är en annan stor fråga där EU nu spelar en viktig roll som samtalspartner med regimen. Situationen i Sudan och i Georgien är andra aktuella frågor som behandlas i KUSP. Förutom detta ska KUSP alltid vara tillgängligt och kunna agera. Om det händer något i ett land ska KUSP, till exempel på initiativ av Javier Solana eller en medlemsstat, snabbt kunna formulera riktlinjer för EU:s fortsatta agerande och förbereda ett formellt beslut.

Vill EU:s medlemsländer verkligen ha en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och hur långt är man beredd att samarbeta?

- Det är viktigt att komma ihåg att det handlar om ett mellanstatligt samarbete som bygger på att beslut fattas med enhällighet. Utrikespolitik är till sin natur väldigt nationellt förankrad. Ibland tar nationella intressen över och det blir omöjligt att komma överens. Det handlar om att ta små steg framåt och att arbeta långsiktigt för att komma fram till en gemensam idé om hur man ska agera. Ett exempel är Balkan där har EU försökt att lära av tidigare misslyckanden. I dag finns det en samsyn bland EU-länderna. Detta gäller även i viss mån för EU:s agerande i förhållande till Mellanöstern. Vad gäller relationerna med Ryssland finns det ofta större åsiktsskillnader mellan medlemsländerna.

Det har varit en dynamisk process och samarbetet har successivt fördjupats, men det betyder inte att vi talar om överstatlighet och en gemensam Europaarmé. Det är inte aktuellt. Även om vi ser en positiv utveckling och detta betraktas som ett av EU:s tillväxtområden, så finns det också en del utmaningar på vägen. Vi kan till exempel behöva att se över hur man mer effektivt kan utnyttja de instrument som står till unionens förfogande.

Är EU en global aktör?

- Det har varit en oerhört dynamisk utveckling på det utrikes- och säkerhetspolitiska området. EU har blivit mer operativt och är numera en aktiv aktör på den internationella scenen. EU har över 500 miljoner medborgare och står för en tredjedel av världens BNP. Det är utan jämförelse världens största biståndsgivare. Det är rimligt att vi agerar som en global aktör.

Det som gör EU unikt är att vi har en kombination av instrument till vårt förfogande. Vi kan agera diplomatiskt genom den höge representanten Javier Solana och EU:s särskilda sändebud i världen. EU kan med kort varsel genomföra civila och militära krishanteringsinsatser, och vi har bistånds- och handelspolitiken. Dessutom brukar man tala om EU:s magnetiska dragningskraft, det vill säga EU-närmande som en kraft för samhällen som är under transformation. EU kan både "pusha och dra" i länder som är i omställning. Det har vi sett under EU:s utvidgning och nu spelar EU en oerhört viktig roll på Balkan. EU är en efterfrågad organisation och andra aktörer, som FN och Afrikanska unionen, förväntar sig att vi ska leverera.

Har Sverige något att säga till om i en union med 27 medlemsländer?

- Genom vårt sätt att bereda frågor kan Sverige leverera tydliga svenska ståndpunkter som vi håller och driver konsekvent i förhandlingar på olika nivåer. Vi har också visat att vi kan omsätta ord till handling genom att vi till exempel har deltagit i alla EU:s krishanteringsinsatser, både med personal och med material. Det gör oss trovärdiga och ger oss ett bra förhandlingskapital när vi vill driva våra frågor. Sverige har bland annat bidragit till att EU kraftfullt utökat sin förmåga när det gäller krishantering på det civila området. EU:s strategi för att motverka spridning av massförstörelsevapen och inrättandet av ett sändebud för mänskliga rättigheter är andra svenska intitiativ. Jag vågar påstå att Sverige rejält har påverkat den utrikes- och säkerhetspolitiska dagordningen.

Vad kommer du att minnas bäst från din tid som KUSP-ambassadör?

- Det har varit en intensiv och mycket minnesvärd tid. Under dessa år har det skett en fantastisk utveckling av EU:s möjligheter att agera konkret för att lösa konflikter. Det har varit ett praktiskt arbete där man kan se konkreta resultat, vilket är mycket tillfredsställande.

Några särskilt minnesvärda händelser är operation Artemis i Kongo under sommaren 2003. EU gick in och stöttade FN i ett mycket kritiskt läge och lyckades stoppa en skenande utveckling som kunde blivit en upprepning av folkmorden i Rwanda. Det var en viktig operation på marken och visade att EU har potential att agera på detta område. Även insatsen i Aceh i Indonesien var betydelsefull där EU spelade en avgörande roll som neutral medlare och övervakare av fredsavtalet. Antagande av den europeiska säkerhetsstrategin under 2003 var också viktigt.

Eftersom KUSP möts så ofta har man mycket täta kontakter med sina kolleger från andra medlemsländer. Det är viktigt för det handlar om att hantera kriser och att snabbt finna lösningar, samtidigt som vi måste ta hänsyn till säkerhet och resurser. Det finns en samsyn om hur det ska göras och man lär sig under resans gång. Jag har fått stor respekt för andra länders positioner och har fått en bredare utblick. Jag har också lärt mig att EU verkligen är en problemlösarorganisation.