Tal Stockholm 14 november 2007
Fredrik Reinfeldt, Statsminister

Statsminister Fredrik Reinfeldts tal på Industridagen 14 november 2007

Det talade ordet gäller

Ärade åhörare.

I Sverige är en av de första texterna man lär sig som barn den nationalsång som slutar med orden: "Jag vill leva, jag vill dö i Norden".

Jag inser att den nationalsången är skriven i en annan tid och förmodligen med en annan utgångspunkt. Men jag tror ändå att den beskrivningen fångar någonting som väldigt många av oss som bor i Norden känner; nämligen en stolthet över denna del av världen.

Denna fantastiskt rika miljö som är vårt hem och som byggt en bra framtid för många människor på en ekonomisk modell som släppt fram innovationskraft, företagande och idéer. Och som på det har byggt ett mycket starkt ekonomiskt välstånd.

Det handlar också om folket i sig. Kunniga människor som brett har förmått att ta till sig språk och idéer. Det är en sorts självbild av att är vi inte ett större land än så här - då får vi bli bättre på att lyssna och ta in andras erfarenheter.

Det där har tjänat oss väldigt väl i en tid där det handlar om att förstå influenser. Att ta in dem och utveckla dem också i det egna landet. Det har byggt konkurrenskraft. Det har byggt hög sysselsättningsnivå. Det har lagt grund för starka välfärdssamhällen och det möjliggör också insatser för en globalt hållbar utveckling.

Om vi nu ändå har börjat berömma oss själva så kan vi till det lägga att vi också står upp i världen för andra goda syften; mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. På många sätt har våra strävanden - via politik och via utveckling - lett fram till ett läge där vi erbjuder väldigt goda levnadsförhållanden för våra medborgare som bor i Norden.

Vi är också samlade kring idén att det är bra med frihandel. Sverige utgör ett exempel på ett litet land som via öppen handel med andra har utvecklat vår konkurrensförmåga, och vi har också märkt att detta är en väldigt bra metod för att lära sig bli bra på vissa saker. Att via handel med andra få ett bra utbyte.

Vi är duktiga på detta med handel, det har vi varit under lång tid. Därför bär vi också väldigt ofta frihandelsrösten i en värld där, och låt mig säga det; nästan alla i teorin är för frihandel. Men där det är lite si och så med hur det ska fungera i praktiken.

Vår utgångspunkt är att frihandel är både grundläggande och viktigt. Därför har vi också allt lättare att möta globaliseringen. För globaliseringen är egentligen en del av vad frihandel ger; en känsla av att världen krymper. Handeln för oss samman, utbytet över gränser växer och vi har ökande möjligheter att lära känna varandra, att ta kontakt med varandra.

Kommunikation kan handla om allt från turism till internettrafik. Det kan handla om investeringar. Om ideal som demokrati och marknadsekonomi som sprids över världen. Den värld som förr var mycket sluten är faktiskt i dag väsentligt mer öppen, även om det fortfarande finns exempel kvar på motsatsen. Men nu färdas vi över vår jord. Vi tar in många fler exempel på sätt att leva och hur världen ser ut. Och vi har lärt mycket om detta. Det gör också att känslan av att de här kartböckerna vi hade i skolan som visade gränser mellan länder, gränser som förr var väldigt tydliga hinder, ibland markerade av murar, blir allt oftare någonting som vi obemärkt kan passera. Över en gräns. Från ett land till ett annat. I grunden tycker jag att det är väldigt positivt.

Av allt detta goda följer, det ska vi erkänna, också sådant som inte är lika bra. Det är ofta så; det är aldrig bara bra. Det finns också hot. De växande möjligheterna skapar också möjligheter för det som har andra syften än det goda. Internationell brottslighet och ekonomisk brottslighet får helt nya dimensioner. Klimat- och miljöhot som är gränsöverskridande och där vi bara till mindre del kan påverka vår egen miljösituation - därför att den i så pass hög utsträckning avgörs av vilka beslut andra fattar.

Globala epidemier får en annan betydelse eller hotbild i en tid där människor lever och rör sig mycket mer gränsöverskridande. I den nya rörlighetens spår finns också de mer otrevliga elementen som flyktingsmuggling och människohandel.

Det finns mörka sidor. Men svaren får inte får bli att backa tillbaka till ett läge som varit - utan snarare ställa krav på att möta både det positiva och negativa med hjälp av gränsöverskridande politiskt beslutsfattande.

Egentligen erkände både det svenska och det finska folket detta behov genom att säga ja till den Europeiska Unionen: det mest starka och kraftfulla exempel vi har på internationellt beslutsfattande där det behövs, och som vi förmodligen kommer att behöva ännu mer.

Tillväxten i Norden är högre än i andra jämförbara regioner i världen. Arbetslösheten ligger på en mycket låg nivå och vi har genomgående mycket starka offentliga finanser. I denna goda konjunktur uppvisar vi några av de bästa resultaten som det finns exempel på. Vi har kommit att allt oftare inta topplaceringar i många internationella mätningar kring olika typer av framgång på flera viktiga samhällsområden: när det gäller investeringsklimat, när det gäller informationsteknologi, när det gäller forskning och utbildning.

Ihop med den starka samhörighetskänsla som finns mellan våra länder tycker jag att detta är en gynnsam utgångspunkt för hur vi ska kunna formera ett gemensamt svar på hur vi möter många av de samhällsutmaningar som vi står inför.

***

Den globala konkurrensen gör att konkurrensen blir hårdare. Vi har ett behov av att stärka vår konkurrenskraft för att vi ska kunna ha möjlighet att utveckla det välstånd som många av oss tar för givet men som bygger just på detta: förmåga att lära i en ny tid och att fortsatt ligga före många andra.

Arbete och företagande är grunden för våra nordiska välfärdsmodeller. Det får vi aldrig glömma bort. Det är just detta; att vi i vår historia och än i dag har haft hårt arbete som utgångspunkt. Att vi har varit duktiga på att skapa förutsättningar för ett företagande som har möjliggjort att bygga våra samhällen starka.

Det är naturligtvis intressant att då ställa sig frågan: Vad kommer att ske i en tid då Kina, Indien och andra delar av världen konkurrerar till lägre pris och till nära nog lika hög kvalitet som det vi har att erbjuda?

Jag minns för några år sedan när jag besökte svensk industri och de meddelade mig att de jobb de hade där var dödsdömda, att de aldrig kunde bli kvar i den konkurrens som nu växte fram. Lite märkligt kan det då tyckas vara att när jag nu reser till samma arbetsplatser berättar de att de nyanställer. Det gick tydligen att upphäva dödsdomen. En hel del av dem har faktiskt sagt att: "Vi har lyckats hålla så pass stark innovationsutvecklingsförmåga, så pass stark konkurrenskraft, att vi faktiskt ser ett läge där produktionen växer".

I flera nordiska länder talar vi nu om brist på arbetskraft mer än vad vi pratar om att jobb försvinner. Jag inser att det här är konjunkturpåverkat, men det är ganska intressant om man minns hur debatten gick bara fem-tio år tillbaka.

Nu ska vi komma ihåg att vi har stor möjlighet att påverka hur vår konkurrenskraft ser ut. Vi kan höja skatter och ersättningssystem. Vi kan påverka arbetsmarknadens funktionssätt. Vi kan påverka drivkrafterna för människor att välja arbete och att själva få uppleva att det finns en lönsamhet. En känsla av att de får någonting tillbaka av att arbeta. Vi styr över vår infrastruktur och hur kommunikationer fungerar. Vi kan hjälpa till att säkerställa att vi håller toppositioner när det gäller forskning och innovationsklimat inom olika områden, inte minst på energi- och miljöområdet där vi ser hur finns ett internationellt intresse.

Jag var och såg på en stor förbränningsanläggning som vi har i Göteborg. För 20 år sedan var avfallsfrågor inte det som stod på toppen av vad man politiskt skulle ägna sig åt om man ville ha en karriär i politiken. I stället var det mer av: lägg soporna på en hög och när högen blir tillräckligt stor blir det en skidbacke. Vi har några exempel på det här i Sverige.

Nu har vi lärt oss att vi inte göra behöver göra så. I stället kan vi använda det, bland annat genom att bränna sopor och använda energin för att värma flerbostadsområden. Gör vi det med tillräckligt höga miljökrav och tillräckligt tillslutna processer får vi både fram energi och en minskad negativ klimatpåverkan.

Allt detta kan vi och allt detta finns. Det intressanta är att vi har kinesiska delegationer som kommer hit och tittar på vår förbränningsanläggning och i princip frågar: "Kan vi köpa hela fabriken?". Ungefär som att det är bara att ta med den hem till Kina. Det säger en del om dels vilka behov de upplever finns i Kina, men lite grann också om hur viktigt det är att vi förstår att vi kan mycket om detta.

Det är viktigt att ställa sig frågan - det är en del av den svenska diskussionen - hur vi ska utveckla nya arbetsmarknader. Jobb som ska växa fram för den händelse att vi möter ett läge där en del av de jobb vi har tagit som självklara försvunnit. För det är inte så att det är statiskt. Det är inte så att det enda som kan hända är att jobb försvinner. Det kan också växa fram nya. Det är inte minst viktigt att minnas i den privata tjänstesektor som i Sverige är underutvecklad jämfört med många andra länder. Där finns många jobb att hämta.

Vi är inte många i vårt Norden. Ungefär 25 miljoner människor - och det talar naturligtvis för behovet av att samarbeta och ha stor närhet våra folk och människor emellan. Vi samlas också kring en gemensam värdegrund i syn på hur välfärd ska byggas upp och hur den välfärdsmodellen ska vårdas och utvecklas här i Norden.

Vi ska ha ett Nordiskt globaliseringsmöte i Riksgränsen i svenska Lappland i början på april nästa år där vi ska samla nordiska representanter för politik, forskning och näringsliv för att med den utgångspunkten diskutera våra gemensamma utmaningar. Vi har all anledning att träffas och diskutera hur framtiden ska se ut.

***

Norden åldras, påpekade invigningstalaren. Och så är det ju. Det är i grunden - bara så att vi inte glömmer bort att säga det - ett glädjande faktum. Ibland beskrivs det som att åldrandet är ett problem, men det är ändå rätt bra att vi nu kan leva längre än vad vi tidigare kunde.

Det har berättats för mig att när vi en gång satte pensionsåldern i Sverige till 65 år återspeglade det faktumet att de flesta jobbade hela livet och sedan dog - och då var de ungefär 65 år. Beslutet återspeglade en levnadsfas som bara byggde på jobb och inget mer.

Nu har vi lärt oss att vi lever i en tid där väldigt många efter det att de har slutat arbeta kommer att leva ytterligare 20 till 30 år - kanske fler år därefter. Det tycker jag är den stora nyheten som vi ibland glömmer; att de flesta av de åren kommer vi att vara fullt friska. Inte sjuka eller svaga med små möjligheter att fatta egna beslut. Utan en lång tid efter det att vi har lämnat arbetsmarknaden då är vi fortsatt helt förmögna att fatta egna beslut och förväntar oss att få göra det.

I vår syn på hur välfärd ska byggas ut och hur samhället ska fungera vill var och en ta plats och få ett erkännande för den egna uppgiften. Föreningsliv, omhändertagande av barnbarn - ibland hinns det inte riktigt med för det är så mycket annat. Turistande, resande, deltagande i kulturella institutioners - det är bara några av många exempel på vad äldre fyller vårt samhälle med.

Vi har sagt oss att de äldre som når 65-årsdagen och som känner sig fullt friska ska möta ett samhälle där inställningen är att de gärna får fortsätta arbeta - om de så önskar. Jag tror inte att vi ska underskatta till vilken grad detta lyfter den mentala barriär som har funnits.

Jag har mött många i Sverige som säger att när du blir 65 så börjar alla att tacka. "Tack ska du ha, tack så hemskt mycket". Underförstått att: det är bra om du går nu. Många säger till mig att de upplever att det är väldigt jobbigt. För ofta sker det när människor är mitt i någonting. När de upplever sig helt kapabla i sin roll.

Då bör svaret vara; om du vill och känner att du har kraft, då kan du vara kvar. Om vi lever allt längre är det också naturligt att vi jobbar allt längre. Men då måste vi ställa om våra system för att fånga detta. Göra pensionssystemen mer flexibla i stället för att vara knutna till ett visst årtal. Se till att det också lönar sig att jobba längre upp i åren. Inrätta en ordning som uppmuntrar äldre att arbeta, som regeringen har gjort nu.

Vi lättar beskattningen mer för dem som jobbar på äldre dagar och vi riktar särskilda lättningar till arbetsgivare som fortsätter att anställa dem. Det är en väldigt viktig del av hur vi ska få ett ökat arbetsutbud och matcha det faktum att vi får fler äldre. Det här är inte svaret för alla: men vi måste sluta behandla alla människor som att de har likadana förutsättningar vid samma dag. För så är det inte - det ser väldigt olika ut och då måste vi bli bättre på att möta detta.
***

Vi diskuterar ofta olika välfärdsambitioner i den politiska debatten - diskussioner som förs i högt tonläge. Om skattetryck och hur mycket skatt vi ska ta ut; ska den vara hög eller låg? Ska välfärdssektorn vara stor eller liten?

För mig har den frågan ofta varit felställd mot en konflikt som i sin tur är felaktig.

Jag är beredd att försvara varenda skattekrona som går till en bra skola, som går till bra äldreomsorg, som behövs för att få sjukvården att fungera och som ser till att brottsbekämpningen fungerar.

Jag kommer att ha synpunkter på om det ger effekt. Om det verkligen är så att skattekronan används på allra bästa sätt. På något sätt måste vi alltid ha det kravet på skattemedel. Men att det skulle vara ett självändamål att ha ett högt skattetryck för att finansiera att väldigt många människor står utanför arbetsmarknaden - det tycker inte jag.

Vi måste bli mycket bättre på att genomlysa offentligt finansierade verksamheter. Är det verkligen dit pengarna går? Eller är det så att pengarna försvinner för att väldigt många människor inte jobbar och i realiteten står vid sidan om vårat samhälle? Om det är den typen av utgifter vi har, då är det höga skattetrycket en allvarlig signal om att den samhällsmodell vi värnar om inte riktigt fungerar.

Därför är detta med jobb och företagande grunden för den nordiska välfärdsmodellen. Det bör vara grund för en politik där vi bygger förväntan på att alla - faktiskt, efter förmåga och efter kraft - också får vara med och delta i arbetslivet. Det är en viktig utgångspunkt.

Globaliseringen till sist. Låt oss bara konstatera att aldrig någonsin har så många människor på så kort tid lyfts från fattigdom till välstånd. Aldrig någonsin har så många människor haft tillgång till så mycket som de tidigare inte ens kunnat drömma om. Det är ju det positiva. Det är det vi kallar för globalisering. Det faktum att världshandeln ökar och att ekonomierna integreras och växer samman. Att informationsutbytet växer och att vår möjlighet att kommunicera över gränser förbättras.

De länder som förut var stängda mot sin omvärld är nu antingen mer öppna eller känner trycket av att behöva öppna sig. Exemplen på helt slutna länder i vår värld är nu mycket få till antalet.

Vårt beroende av vår omvärld blir allt större. Möjligheterna blir med det, som jag sagt, mycket större. Men om vi ska dra full nytta av de här nya möjligheterna - då behöver vi förstå vad som händer och naturligtvis också vara redo att anpassa oss till de förändringar som detta för med sig.

Under tiden som globaliseringen kräver att vi finner nya sätt att agera måste vi också svara på dess utmaningar och utnyttja dess möjligheter. Det är hög tid att vi antar den utmaningen. Att vi med det positiva förhållningssättet mellan våra nordiska länder strävar efter att bli allt bättre på att möta de erbjudanden som globaliseringen erbjuder.

Tack!