Debattartikel
Göteborgsposten 20 augusti 2008
Carl Bildt, Utrikesminister

Carl Bildt: Början till slutet för Sovjet

I dag är det på dagen 40 år sedan det forna Sovjetunionen trampade in i Tjeckoslovakien och med militärmakt kväste det som kallades Pragvåren. Historien visar att reformrörelsen inte dog utan markerade början på något nytt och bidrog så småningom till att välta kommunismen över ända i Europa, skriver utrikesminister Carl Bildt.

På Ruznye-flygplatsen landade några sovjetiska transportplan som taxade iväg till de bortre delarna av flygfältet. Vi var nybakade studenter. Jag och Staffan Hildebrand, som hade varit utsända av radions familjeredaktion (!), var på väg hem till Stockholm efter några skälvande dagar i ett Prag som kokade av rykten. Jag noterade planen men utan att dra några egentliga slutsatser av att de hade landat där just då.

Senare, när händelseförloppet under dessa dagar började skildras, skulle jag få reda på att i planen satt de ryska specialförband som senare på natten skulle säkra flygplatsen för de sovjetiska invasiontrupperna.
Vi hade lämnat Stockholm några dagar tidigare och mellanlandat i Östberlin. Därifrån transporterades vi i en tvåmotorig Illjusjin-kärra som mödosamt tog oss till Prag och Pragvårens allra sista timmar. Ännu närde de tjeckoslovakiska ledarna förhoppningen att kunna realisera socialismen med "mänskligt ansikte". Fortfarande hoppades det tjeckoslovakiska folket att de nyvunna om än begränsade friheterna hade kommit för att stanna. Att den fredliga omvandlingen som hade startat några månader tidigare inte skulle leda till ett nytt Prag -48, Berlin -53 eller Budapest -56.

Försonande drag

Tre gånger hade sovjetmakten med öppen brutalitet och i skydd av överenskommelsen i Jalta, förkvävt alla frihetsdrömmar i Öst- och Centraleuropa. Inte kunde samma sak upprepas en fjärde gång, trodde man. Inte 1968, i avspänningens tid då vänstern var på marsch i Västeuropa, då kommunismen bland så många i väst möttes av en naiv välvilja och Stalinismens illdåd tycktes bortglömda. Man hoppades på en ny generation sovjetledare som skulle vara mer omsorgsfulla om landets och kommunismens renommé än att de med våld skulle gå in för att kväsa en ny frihetsrörelse.

Inte bara utvecklingen i Tjeckoslovakien utan också Jugoslaviens och Rumäniens alltmer självständiga hållning i östblocket signalerade att det kalla kriget kunde vara på väg att övergå i någon typ av en mera varaktig försoning. Ja, åtskilliga ansåg redan för 40 år sedan att det kalla kriget till och med redan hade upphört.

Frigörelse och liberalisering

Och visst hade de gamla stalinistiska ledarna fått allt svårare att behålla greppet efter Stalins frånfälle 1953. Chrusjtjovs kritik av sin företrädare hade fått många att tro att den nya tidens ledare i Kreml hade ett mera öppet och fredligt sinnelag. I Östtyskland härskade visserligen alltjämt den hårdföre Walter Ulbricht, men han hade passerat de 70 och hade inte många år kvar att leva. Gomulka, som utsetts av Stalin att leda det polska kommunistpartiet, hade mindre än två år kvar vid makten. Och i Tjeckoslovakien hade Alexander Dubcek och Ota Sik lett en framgångsrik revolt mot den gamle stalinisten Novotny. Upproret i det tjeckoslovakiska kommunistpartiets centralkommitté var inledningen till den korta period av frigörelse och liberaliseringar som skulle kallas för Pragvåren.
1968 var de oppositionellas år. I maj hade studenterna revolterat i Paris. På de amerikanska universiteten exploderade kritiken mot kriget i Vietnam och den radikala revolten kom att dominera hela den amerikanska primärvalskampanjen. Och utanför det demokratiska konventet uppstod regelrätta kravaller när polisen sattes in för att skingra antikrigsdemonstranterna.
Också i Sverige var det valår och alla tippade en seger för den borgerliga oppositionen.

Insats för broderfolket

Vägen tycktes vidöppen för förändring på bägge sidor om järnridån. Ända tills de mörka timmarna under natten till den 21 augusti. Då allt förändrades.
Bara några få timmar efter att vi hade lyft från Prags flygplats gick Warszawapaktens arméer från alla håll över den tjeckoslovakiska gränsen och ytterligare några timmar senare rullade stridsvagnarna på Prags gator. Förhoppningen om att det fanns en socialism med mänskliga anletsdrag förbyttes i förvissningen om vad som var kommunismens rätta ansikte.
Själv vaknade jag i Stockholm den 21 augusti till nyhetssändningarna som kungjorde invasionen. I bakgrunden hördes nyhetsbyrån Tass cyniska kommuniké. "Broderfolket bad om vår hjälp", hette det. "... parti- och regeringsledare har bett Sovjetunionen och andra förbundna stater att lämna det Tjeckoslovakiska broderfolket skyndsam hjälp, däribland med väpnade styrkor".

Brutal propaganda

Invasionen var en insats för freden, förklarade man. Utvecklingen i Tjeckoslovakien - den nyligen införda yttrandefriheten och möjligheten att offentligt kritisera kommunistpartiet - var "ett allvarligt hot mot grundvalen för freden i Europa". Utifrån "principen om oskiljbar vänskap och samarbete" hade man därför kommit till broderfolkets hjälp och tryggat "den europeiska freden mot militarismens, aggressionens och revanschismens krafter".
Så lät den sovjetiska propagandan, lögnaktig och brutal.

I dag råder det inget tvivel om att invasionen i Tjeckoslovakien innebar ett katastrofalt vägval också för Sovjetimperiet. Ledarna i Kreml valde att permanenta förtrycket och att bekämpa alla försök till frigörelse från en totalitär samhällsordning. Därmed valde de också förstelning i stället för förändring och slog in på en väg som skulle leda till politisk isolering och ekonomisk ruin.

Både Brezjnev och Kosygin trodde alldeles säkert att Sovjetunionen stod på höjden av sin makt med alla sina kärnvapen, framgångarna i rymdkapplöpningen och med huvudmotståndaren upptagen i Vietnams djungler.
Men i själva verket var Sovjetunionen på väg ner i avgrunden, en färd som skulle pågå i ytterligare ett par decennier och knappast kunde sluta på mer än ett sätt så länge man inte förpassade kommunismen dit där den hörde hemma redan då - i historiens skräpkammare.

Drömmen levde kvar

Invasionen av Tjeckoslovakien var en upprepning av ett stalinistiskt beteendemönster som dödade all reformvilja i Sovjetunionen. Samtidigt bereddes marken för dissidentrörelsen bland ryska intellektuella och för nya reformrörelser i Öst- och Centraleuropa som Solidaritet och Charta 77, vilka skulle ge så viktiga bidrag till att välta kommunismen över ända i Europa.

När vi i dag ser bilderna av de modiga män och kvinnor som protesterade på Prags gator under dessa augustidagar för fyrtio år sedan och med fara för sina liv demonstrerade sin frihetslängtan vet vi att samma sak kan hända igen. Men vi vet också att i längden är det inte förtrycket som segrar. Det var inte slutet på historien när stridsvagnarna rullade mot Prag 1968. Det var i själva verket början på något nytt som skulle föra mycket längre än någon då vågade drömma om.