Debattartikel
30 december 2008
Carl Bildt, Utrikesminister

Utrikesminister Carl Bildts årskrönika

"Kanske kan också 2008 bli ett riktigt bra år..." Så avslutade jag min årskrönika 2007. Och året började riktigt hyggligt. Här hemma fortsatte de goda konjunkturerna in på tredje kvartalet. Fortsatt stigande råvarupriser var förvisso ett orosmoment som för min del betydde att matfrågan snabbt hamnade i topp bland på mina möten oavsett var jag befann mig i världen.

UD tog initiativet till en gemensam grupp över departementsgränserna för att punktmarkera frågan och koordinera den svenska policyn. Ett bra exempel på hur vi måste arbeta i en tid då allt fler lösningar måste vara gränsöverskridande.

Årets första stora utrikespolitiska utmaning var självfallet Kosovofrågans lösning. Risken för att självständighetsförklaringen och den åtföljande erkännandeprocessen skulle leda till våldshandlingar var uppenbar. Till detta kom att den folkrättsliga frågan var ytterligt komplicerad och krävde en mer noggrann hantering än åtskilliga nog hade föreställt sig.

Från svensk sida arbetade vi hårt på att "kvalitetssäkra" processen. Syftet var att försöka dämpa motsättningarna och minska risken för att Kosovofrågans lösning användes som förevändning för att starta konflikter på andra håll i världen. Det var inte en alldeles enkel hantering men på det hela taget gjorde vi nog ett ganska bra jobb.

Till det positiva som skedde i början på året får vi väl också räkna Fidel Castros avgång, den siste av det kalla krigets kommunistiska diktatorer. Någon märkbar förbättring av tillståndet på Kuba har vi ännu inte sett och sannolikheten för att Fidels bror Raul inleder en reformprocess värd namnet är inte särskilt stor.

I mars fick Ryssland en ny president men knappast någon ny politik och nyhetsflödet dominerades i övrigt av krisen i Tibet. Det gav ytterligare en anledning för oss att i samband med statsministerns besök i Kina i april fortsätta den bilaterala MR-dialogen med de kinesiska ledarna.

I april var det så dag att börja förberedelserna för den stora internationella Irakkonferensen som skulle hålla här i Stockholm den 29 maj. Det sätt på vilket konferensen genomfördes tillhör utan tvivel årets ljuspunkter. En professionell insats av UD av allra bästa slag.

Det har blivit några resor i Mellanöstern under året: Israel i januari, Egypten, Jordanien och Ramallah på Västbanken i april och Qatar i december. Afghanistan, Pakistan och Indonesien har också funnits med på reseschemat. I Kabul kunde vi äntligen inviga vår nya ambassad och i samband med detta besökte jag också svenskarna i Masar-e Sharif. Årets sista resa gick till Islamabad för diskussioner med den nya pakistanska statsledningen.

Instabiliteten i hela detta område är dessvärre något som vi kommer att ta med oss in också i det nya året 2009.

I augusti bröt så kriget i Kaukasus ut och den krisen följdes bara några veckor senare av den tredje globaliseringsvågens första globala ekonomiska kris den snabbaste och mest dramatiska nedgången i modern tid.

Den ryska invasionen i Georgien och erkännandet av utbrytarregionerna Abchazien och Sydossetien som självständiga stater innebar den allvarligaste krisen för den europeiska freds- och säkerhetsordningen på många år. De säkerhetspolitiska följderna av kriget kommer vi att få leva med under åtskillig tid - samtidigt som det nog finns anledning att fråga sig om man i den ryska ledningen inte överskattat såväl sin interna stabilitet som externa styrka.

Krisen i Kaukasus blev - tyvärr - en tydlig illustration till betydelsen av "Det östliga partnerskapet" som är vårt och Polens gemensamma EU-initiativ. Mycket snabbt blev "Eastern Partnership" samtalsämnet för dagen i Bryssels korridorer.

Finanskrisen som nu övergår i en "real" kris tar vi också med oss in i 2009. Genom dess djup och dess globala omfattning kommer den att sätta sin prägel på hela nästa år, inte minst genom att den av uppenbara skäl kommer att finns högst upp på den blivande president Barak Obamas agenda.

Krisen kommer att få betydande konsekvenser också på vårt område. Samtidigt som den skapar nya motsättningar ställer den ännu större krav på ett fungerande internationellt samarbete. Det är den ekvationen som vi måste försöka bidra till att lösa.

Vi saknar förvisso inte arbetsuppgifter under det Europaår som nu förestår för Sverige.