Debattartikel
Publicerad på regeringens webbplats 4 juni 2009
Carl Bildt, Utrikesminister

Samarbete och säkerhet i Europa - en modell för fred och frihet i övriga världen

Denna den 4 juni är det två decennier sedan anti-kommunistiska Solidarnosc segrade i det halvfria valet i Polen och därmed på allvar satte igång den process som inom bara några månader skulle välta en generations sovjetiskt välde över halva Europa över ända.

Och denna 4 juni står USA:s nyvalde president Barak Obama i den egyptiska huvudstaden Kairo och riktar ett budskap om samarbete och försoning till den samlade muslimska världen.

Under mer än en generation definierades mycket av den europeiska - och globala - politiken av Europas delning. Vi levde i skuggan av en övermilitariserad sovjetisk koloss, och även om vi gradvis blev mer och mer medvetna om dess lerfötter var det få som vågade tro att kollapsen skulle bli så snabb och så fredlig som den till större delen ändå blev.

Vår stora politiska uppgift har sedan dess varit att steg för steg bygga en ordning för samarbete och säkerhet i Europa som inte bara kunde säkra fred och frihet här, utan som gradvis också skulle kunna utvecklas till en modell för andra delar av vår värld.

Den transatlantiska säkerhetsdimensionen har varit en viktig förutsättning för detta arbete, men i centrum har den parallella utvidgningen och fördjupningen av den Europeiska Unionen stått. Och även om detta har varit processer som varit långt från enkla finns det nog i dag ingen som förnekar hur framgångsrika och betydelsefulla de varit.

Men uppgiften är inte avslutad, och det vore farligt att stanna upp när vi kommit kanske halvvägs på vägen till en varaktigt stabil europeisk säkerhetsordning.

Att fortsätta att fördjupa samarbetet inom unionen förblir viktigt. Det nya Lissabon-fördraget ger nya möjligheter - inte minst när det gäller freds- och säkerhetspolitiken - men därefter tror jag att krisen i morgon kommer att leda till en ny diskussion om vikten av ett än djupare ekonomiskt samarbete.

Utvidgningen är inte avslutad. I sydöstra Europa står ca 100 miljoner människor och knackar på vår dörr med kontinuerliga reformer, pågående förhandlingar och tydliga ambitioner.

Att integrera även dem kommer att bli en uppgift åtskilligt svårare än många tidigare, men samtidigt är de strategiska vinster som ligger i detta enorma. Att förankra frihet, rättstat och demokrati i dessa områden är att också säkra fred och försoning för kommande generationer med alla de vinster som ligger i detta för hela Europa.

I en tid när de ideologiska konflikterna har tonat bort har vi sett hur nationella, etniska och konfessionella skiljelinjer krävt allt större uppmärksamhet. Allt mer sällan är det ideologier, och allt oftare är det identiteter, som driver åtskilliga av vår tids konfrontationer.

Inte minst mot denna bakgrund är vårt europeiska samarbete så viktigt. Under många generationer var det trettioåriga krigets myter om kampen mot katolicism och "papism" viktiga för den svenska nationens identitet. I dag har vi lagt det försoningsarbetet bakom oss.

På många sätt är det nu relationerna till den muslimska världen som tonar upp som den avgörande utmaningen för framtiden. Denna värld är vår närmaste granne inte bara på världskartan, utan i tilltagande grad i vår egen hembygd. Hur den relationen utvecklas kommer att bli av alldeles avgörande betydelse för vår inre och yttre framtid under kommande generationer.

President Obamas budskap i dag om samarbete och försoning har länge i grunden varit Europas budskap, men det hindrar inte att vi nu har anledning att ge dessa frågor samma betydelse som vi en gång gav frågorna om den nya frihetsordningen efter sovjetimperiets fall.

När vi välkomnar möjligheten att en sekulär turkisk demokrati - där de allra flesta människor har kulturella rötter eller religiös förankring i islam - kan bli en del av vår union handlar det därför inte bara om de politiska eller ekonomiska fördelar som ligger i detta, utan också om den starka signal om vårt Europas möjligheter till förståelse och samarbete som vi därmed sänder till världen i övrigt.

Och samma sak gäller självfallet när vi engagerar oss för att ett Bosnien som för bara ett decennium sedan revs sönder av inre motsättningar och yttre aggressioner skall kunna komma med i det framtida europeiska samarbetet.

Jag tillhör förvisso inte dem som underskattar de svårigheter som ligger i dessa processer. Jag tror att vägen kan bli lång. Och jag vill alls inte utesluta också svåra bakslag under resans gång.

Men inte minst mot denna bakgrund är det viktigt att vi hela tiden rör oss framåt, och att vi vet vart vägen bär. Annars finns risken för att utvecklingen tar vägar som vi sannerligen inte har anledning att önska - oförsonlighetens krafter vilar tyvärr fortfarande under ytan i många delar av vårt Europa.

Mycket av arbetet med det europeiska samarbetet kan ibland framstå som byråkratiskt och svårarbetet - jag om någon vet detta, eftersom jag tillhör dem som tillbringar mer tid i de trista sammanträdesrummen än de flesta.

Men just därför är det så viktigt att vi hela tiden ser den strategiska vision - eller kanske till och med dröm - som bär hela detta historiskt omvälvande samarbete framåt.

Även om vi svenskar kom att förskonas från det mesta av det föregående århundradets fasor får vi aldrig glömma att det var vårt Europa som förstördes av oförsonlighetens ideologier. Idéer som vi dessutom exporterade ut över världen tillsammans med de krig som de ledde till .

Senast under förra veckan i Hanoi, Phnom Penh och Dushanbe har jag slagits av de stigande förväntningar som stora delar av världen har på oss européer och vårt samarbete. Och inte minst gäller det alla de länder som inte tillhör de allra största, och som i vår modell för samarbete och försoning ser nya möjligheter till utveckling.

Under de senaste åren har vi svenskar på ett nytt sätt kommit in i det europeiska samarbetet. Kanske krävdes det ett decennium av anpassning till en ny verklighet. Men nu kan ingen längre tveka om att vi tillhör dem som vill fortsätta att driva detta samarbete vidare - att ständigt föra verkligheten i riktning mot visionen.

Jag tror att det finns mycket som kan och måste göras för att ge oss en starkare gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Det är ett Europa som talar med en röst som kan ha verkligt inflytande i Hanoi, Phnom Penh och Dushanbe, liksom i Beijing, Tel Aviv eller Addis Abeba.

När vi svenskar aktivt är med och gestaltar vårt gemensamma Europa ger vi inte upp mer än när vi hallänningar är med och aktivt formar Sveriges gemensamma politik. Nationalstaten har helt enkelt blivit för liten för vår tids allt större utmaningar.

Jag tror också att vi så småningom måste få en djupgående diskussion om hur Europa efter krisen skall forma sin roll i världen efter krisen - och det trots att jag fruktar att den omedelbara hanteringen av krisen och dess snabbt växande konsekvenser kommer att dominera mycket av vårt kommande ordförandeskap.

I Polen firar man i dag demokratins och frihetens seger över kommunismen och allt det som detta kom att leda till för Europa och världen. Och i Kairo lyssnar man på ett nytt budskap om samarbete och försoning med den muslimska världen.

Jag menar inte att valdebattens diskussioner om Europaparlamentarikers arbetsvillkor eller trätor om gamla kollektivavtal helt skall föras av banan - men det är ändå perspektiv som dessa som det i grunden handlar om när vi tar ställning till vår roll i det europeiska samarbetet.