Debattartikel
Svenska Dagbladet - Brännpunkt 5 mars 2008
Carl Bildt, Utrikesminister

Därför erkänner Sverige Kosovo

Sakta tar nu Kosovo sin plats som en självständig stat med en av det internationella samfundet tills vidare övervakad självständighet och med de begränsningar som ligger i att FN:s säkerhetsråds reso­lution 1244 alltjämt gäller. Sverige välkomnar Kosovo i famil­jen av självständiga nationer.

Självklart hade det varit långt bättre om Kosovos framtid hade kunnat förankras i en överenskommelse eller ett beslut av FN:s säkerhetsråd.

Situationen nu kommer att innebära påfrestningar för såväl Serbien som ­Kosovo och den Euro­peiska Unio­nen.

Men historien går inte att vrida baklänges, och vi hade hamnat i en situation där varje annan lösning skulle ha inneburit än större utmaningar.

Alldeles säkert kommer den rent folkrättsliga diskussionen om detta att fortsätta under år fram­över.

Konflikten mellan stats­suveränitetens och det nationella självbestämmandets princip är sällan enkel.

Meningarna bland FN:s 192 medlemsstater i denna fråga kommer säkert att vara delade under betydande tid framöver. Våra beslut är fattade, men vi skall inte tro att den internationella diskussionen om Kosovos status därmed är avslutad.

Sveriges erkännande av den nya staten går inte omedelbart att härleda ur de principer för er­kännande av nya stater som vi traditionellt har tillämpat. Det gäller inte minst mot bakgrund av att resolution 1244 fortfarande gäller.

Men i unika situationer har vi även tidigare funnit att det är nödvändigt med unika ställningstaganden.

I denna situation skall vårt beslut­ först och främst ses som en del av ett gemensamt europeiskt ansvarstagande för en situation som svårligen kunde hanteras på något annat sätt.

När vi mot slutet av 1995 lyckades att få till stånd det fredsavtal som avslutade kriget i Bosnien var en förutsättning för detta att ­Moskva, Washington och Bryssel i allt väsent­ligt talade samma språk. Vi kunde gemensamt pressa fram en kompromiss.

Men i frågan om Kosovos framtid fanns dessvärre aldrig den enigheten. Och därmed var situationen fundamentalt annor­lunda.

De senaste veckorna har vi sett såväl jublet i Pristina som bitterheten i Belgrad. Men förr eller senare kommer vardagens verklighet att åter infinna sig, och då göra det nödvändigt att söka och acceptera de kompromisser utan vilka regionen i dess helhet knappast kan utvecklas vidare.

Att undervärdera den utmaning som statsbyggandet i Kosovo utgör­ vore oklokt. En ung och dynamisk­ befolkning är på sikt en betydande tillgång, men vägen­ till en ekonomi som kan stå på egna ben och en stat som uppfattas som legitim av alla dess invånare kommer inte att vara kort eller enkel.

Såväl den ekonomiska statistiken som till exempel Europakommissionens utvärdering av Kosovo utgör påtagligt bister läsning. Det gör bland annat Sveriges uppgift som en av medlemmarna i den internationella styrgruppen för Kosovo viktig.

Vi har en skyldighet att under kommande år ge all den hjälp och det stöd vi kan för att den nya staten­ kan utvecklas i riktning mot en fungerande demokrati och en stabil ekonomi.

Sverige har gett betydande bidrag­ till både säkerhet och ekonomisk utveckling i Kosovo under senare år. Sedan 1999 har de direkta kostnaderna på statsbudgeten i snitt legat kring en miljard kronor om året.

Vi kommer att fortsätta att ge stöd. Men alldeles avgörande är de reformer­ som ger Kosovo en ekonomi som kan stå på egna ben. Den uppgiften kan inte lösas snabbt eller­ enkelt, men skulle den misslyckas kommer Kosovo under kommande år att gå mot sociala, ekonomiska och politiska kriser.

Den nödvändiga ekonomiska framgången är knappast möjlig i en region präglad av ny konfrontation och gammal bitterhet. Det är den regionala och parallellt därmed den europeiska regio­nala integrationen som skapar förutsättningarna för en bättre framtid.

Det är inte svårt att förstå att en nation som anser att den orättvist berövats en del av sitt territo­rium reagerar. Dagens Serbien har gång efter gång - senast­ i presidentvalet för en månad sedan - röstat för de euro­peiska reformernas väg, men samtidigt finns hos många käns­lo­mässiga band med ett område som ses som nationens vagga.

Rationella kalkyler visar att Koso­vos självständighet befriar Serbien från en börda som annars skulle riskera att tynga landet än mer. Men vi gör trots detta klokt i att inte räkna med att landet under­ överskådlig tid formellt kommer att acceptera det som nu skett.

Och därmed måste vi söka oss fram till de överenskommelser som gör att bristen på överenskommelse kan hanteras. Det kan förvissa finnas de inom eller utom landet som vill spärra den europeiska reformvägen för Serbien - vår uppgift måste istället vara att ge den nya möjligheter.

Vid sidan av hjälpen till stats­byggande i Kosovo blir vår uppgift framöver att försöka att medverka till den kreativa diplomati som kommer att krävas för att regio­nen i dess helhet skall kunna­ gå vidare. Det kan gälla hur utmaningarna i den mjuka delningens Kosovo på sikt kan över­vinnas, eller hur vi skall undvika en blockering av den så viktiga regionala och europeiska integrationsprocessen.

Till detta kommer utmaningar i olika internationella organisationer. Vi hoppas att det skall vara möjligt för Kosovo att så snart som möjligt komma med i de inter­nationella finansiella organisationerna.

Men det är en realistisk bedömning att Kosovo under lång tid inte kommer att kunna bli medlem i till exempel FN, OSCE eller Europarådet. Hur lång tid de mekan­ismer för internationell övervakning som nu sätts upp kommer att behövas avgörs av Kosovos egen utveckling.

Det jugoslaviska upplösningsdramat har gått genom många faser­ under de senaste 17 åren, och ingen med minsta kunskap om regionen skulle våga påstå att vi har lagt dess utmaningar bakom oss.

Först den dag då regionens alla stater kan räknas in i skaran av medlemmar i den Europeiska Unionen kommer vi att kunna säga att arbetet med att ge en säker fred och en tryggad framtid till alla och envar i denna­ region är avslutat.

Carl Bildt