Debattartikel
Dagens Nyheter Debatt 1 mars 2007
Carl Bildt, Utrikesminister
"Sverige redo öka insatserna för ett stabilare Irak"
När vi dessa dagar välkomnar Iraks utrikesminister Hoshair Zebari till Sverige så välkomnar vi en person som arbetat mot diktaturen Saddam Hussein och för en mer demokratisk utveckling för alla delar av sitt land. Och inte minst i dessa för Irak så svåra tider har vi all anledning att diskutera hur Sverige och det övriga Europa kan hjälpa honom i det arbetet.
Just nu går debattens vågor höga om invasionen och avsättningen av Saddam Hussein 2003. Men också de som fundamentalt fördömer det som då hände måste konstatera det faktum att den internationella närvaron i Irak i dag grundar sig på en begäran av Iraks regering och ett beslut av FN:s
säkerhetsråd, nu senast i resolution 1723.
Situationen i landet är i dag svår och synnerligen komplicerad. I ett land som aldrig upplevt annat än diktaturen av en minoritet skall det byggas institutioner för en stat som kan accepteras av landets olika befolkningsgrupper. Sedan terrorattacken mot moskén i Samara för ett år sedan har landet kommit in i en utveckling som ligger det sekteristiska inbördeskriget mycket nära.
Det säger sig självt att vi och det övriga Europa har ett mycket starkt intresse av ett demokratiskt, stabilt och sammanhållet Irak. Skulle landet gå mot ett än mer öppet inbördeskrig, med än väldigare flyktingströmmar, etniska fördrivningar och starkt ökade motsättningar i den vidare regionen, skulle ingen kunna isoleras från konsekvenserna.
Alltför lätt bortser delar av den offentliga debatten från det grundläggande intresse vi har av att statsbyggandet i Irak faktiskt lyckas. Att kritisera är förvisso enkelt - vi kan alla ge våra bidrag - men på en politik med lite högre ambitioner ställs också kravet på att försöka att konstruktivt bidra till en bättre framtid.
Vad Irak behöver är en ny politisk kompromiss reflekterad i en konstitution som accepteras av alla de nationella och religiösa grupperingar som bär upp Irak. Det arbete som nu bedrivs för att se över det konstitutionella ramverket är därför av yttersta betydelse. Till detta hör den decentralisering som ger ett mycket betydande självstyre till de kurdiska områdena i norr liksom mekanismer för att fördela intäkterna från den för landets ekonomi så viktiga oljan.
Även om det i dag är de oerhörda problemen på säkerhetsområdet som dominerar finns det anledning att notera de tecken på vissa framsteg som finns när det gäller den konstitutionella kompromissen. Arbetet med den nya oljelagen förefaller nu ha lett till en överenskommelse. Men utmaningarna är betydande. Frågan om framtiden för den omstridda staden Kirkuk riskerar att leda till nya spänningar.
Samtidigt är det viktigt att intensifiera dialogen i regionen i dess helhet kring de utmaningar som statsbyggandet i Irak innebär. Det är därför glädjande att Irak nu inbjudit till möten med regionens alla länder, liksom de länder som ingår i G8-kretsen, för att initiera den regionala dialog som många efterlyst.
För Sveriges del gäller alldeles självklart att vi inte bara kan iaktta det som händer, utan att vi också måste försöka att ge den hjälp som vi kan.
Inom ramen för det svenska utvecklingssamarbetet ger vi redan i dag ett omfattande ekonomiskt stöd som fram till nästa sommar är planerat till cirka 550 miljoner kronor. I det ingår det rent humanitära stödet, men huvudområdena är hjälp till institutioner för demokrati och mänskliga rättigheter samt infrastruktur. Större delen av detta stöd sker genom två fonder som administreras via FN respektive Världsbanken.
Men till detta kommer hjälp genom IMF till att bygga upp en centralbank, samarbete med elministeriet om utbildning samt stöd till elinfrastruktur på de hårt belastade sjukhusen. Vi har också kommit överens med UNDP om jobbskapande åtgärder och inom den kurdiska regionen finansierar vi vatten- och sanitetsinsatser liksom minröjning. Svenska poliser har i Jordanien hjälpt till med utbildning av irakiska poliser, och vi bidrar också till EU:s insats för att stärka rättsväsendet genom utbildning av irakiska högre befattningshavare.
Det är lätt att säga att såväl vi själva som Europeiska unionen borde ha möjlighet att göra mera. Framtiden för statsbyggandet i Irak påverkar hela den vidare regionen - och därmed också säkerheten för Europa självt. Om säkerhetsläget i Irak skulle förbättras bör vi därför självklart vara beredda att inte minst inom EU diskutera också vidare insatser.
Det starkt tilltagande sekteristiska våldet har nu lett till att landet och regionen drabbas av en ny flyktingtragedi. Efter det att Saddams diktatur drivit miljoner ur landet och tryckt ner dess medelklass i armod och hjälpberoende ser vi nu en ny humanitär katastrof med cirka 2 miljoner människor på flykt i landet och lika många till främst Syrien och Jordanien.
Under förra året sökte cirka 9.000 personer från Irak asyl i Sverige, vilket var hälften av alla irakiska flyktingar som kom till Europeiska unionen. Det är mot den bakgrunden som regeringen driver på för en diskussion inom EU om den utmaning som det ökade antalet flyktingar utgör. Ökat stöd måste också ges till FN:s flyktingkommissarie. Det är också rimligt att diskutera hur vi kan hjälpa de människor som kan finna sin framtid främst i de lugnare norra kurdiska delarna av landet.
Genom de individer och familjer som inte minst under Saddam Husseins tid fick skydd och framtid i Sverige har det skapats band mellan våra två länder som vi har all anledning att se som en tillgång för framtiden. Inte minst gäller det de kurdiska delar av Irak där utvecklingen i dag är en helt annan än den som når oss i mediernas rapportering av våldet i Bagdad.
Ingen har rätt att underskatta de svårigheter som Irak står inför. Inte minst därför har vi anledning att visa uppskattning av de personer som under decennier kämpade mot diktatur och förtryck och som nu under utomordentligt svåra och farliga förhållanden gör sitt bästa för att bygga ett annat Irak.
