Debattartikel
Dagens Nyheter 29 november 2006
Jan Björklund, Utbildningsminister, vice statsminister

Vi inför nationella prov i årskurs tre

Skolminister Jan Björklund: Regeringen upphäver förbudet mot kunskapsmål på lågstadiet.

Mätbara kunskapsmål i läsning, skrivning och räkning införs redan i årskurs tre. Regeringen kommer därför i vår att föreslå riksdagen att upphäva förbudet mot kunskapsmål före årskurs fem. De första nationella proven i svenska och matematik för årskurs tre genomförs inför vårterminsavslutningen 2009. Elever som inte uppnår målen kommer att behöva nya stödåtgärder. Men regeringens reformer på detta område räcker inte. En större del av stödinsatserna måste ske i grundskolans tidigaste år i stället för att som i dag koncentreras till gymnasiet, skriver skolminister Jan Björklund.

Resultaten sjunker i den svenska skolan. Många elever lär sig inte de grundläggande baskunskaperna såsom läsning, skrivning och räkning. De har därefter svårt att klara övriga ämnen i skolan.

Klyftorna i resultat mellan barn från olika uppväxtvillkor består. Trots att det helt övergripande målet med svensk utbildningspolitik har varit att öka den sociala jämlikheten, har Sverige totalt misslyckats med att nå detta mål. Elever med högutbildade föräldrar når väsentlig högre resultat i skolan än elever med lågutbildade föräldrar.

I början av 1990-talet gick skolväsendet över från regelstyrning till målstyrning. Tanken med målstyrning är att staten sätter upp mål i läroplanerna som eleverna ska nå upp till. Genom kunskapskontroll granskar man att eleven nått målen och de som inte nått ända fram får mer stöd och hjälp. Denna princip är tämligen enkel.

Målstyrningen leder därigenom till ett ökat fokus på de elever som inte når målen, vilket också är avsikten. Hela syftet med målstyrningen är att frigöra de professionella inom skolväsendet för att sporra dem mot högre resultat. Fokuseringen på de svaga skulle leda till att fler elever skulle lära sig mer.

Frågan som måste ställas är: Vad är det som har gått fel när målstyrning och ökat fokus på de underkända har lett till sämre resultat än på den tid när skolan var detaljstyrd med statliga regler? För något har gått fundamentalt fel, det är dags att erkänna det.

Principen om målstyrning kom att krocka med ett antal föreställningar som funnits djupt rotade i det socialdemokratiska partiet och delar av det pedagogiska etablissemanget i Sverige: dels att man är elak mot skolelever om man utvärderar deras resultat och dels att kunskap inte går att mäta eller utvärdera.

Många har velat tolka målstyrning som att staten ska sätta upp många mål. Så långt har också målstyrningen genomförts. Varje lärare har att ta hänsyn till hundratals mål. Men målstyrning förutsätter också att målen i sig är distinkta och tydliga och att resultaten utvärderas i förhållande till målen.

Rädslan för tydliga kunskapskrav och distinkta utvärderingar har lett till att målstyrningen inte fungerat. Därför har målstyrningen av den svenska skolan hittills blivit en halvmesyr. Kunskapsmål och kunskapskrav har blivit alldeles för luddigt utformade. Nationella prov förekommer sparsamt. Betyg introduceras först när det bara är tre terminer kvar på grundskolan.

Två favorituttryck i den svenska skoldebatten har varit att man ska ha "mjuka övergångar" mellan olika delar av skolväsendet och att elever med låga resultat inte ska "känna sig utpekade". "Mjuk övergång" har betytt att elever ska skickas vidare till nästa moment eller steg i undervisningen oaktat om de har nått målen eller ej. Om man synliggör elever med bristande kunskaper och ger dem extraundervisning har man blivit stämplad för att vilja "sortera" elever.

Den nya regeringen är fast besluten att förändra svensk skolpolitik i dessa avseenden. Kunskapsmål och kunskapskrav ska uttryckas tydligt och utan stora tolkningsutrymmen. Nationella prov ska utvärdera att målen nås.

Trots allt skapades i 1990-talets skolreformer en skarp kontrollstation i övergången mellan grundskola och gymnasium. När elever ska lämna årskurs nio och söka till gymnasiet så måste elevens kunskaper passera fyra kvalitetsprövningar; kunskapsmål i läroplanen, nationella prov som mäter att målen uppnåtts, betyg som tydligt meddelar huruvida målen nåtts och förkunskapskrav till gymnasiet som innebär att eleven måste ha vissa lägsta betyg för att komma in.

När dessa fyra kvalitetsinstrument staplades på varandra i olika reformer under tidigt nittiotal var det ingen som insåg vilken mäktig styrmekanism som skapats. Mer och mer ekonomiska resurser allokeras varje år för insatser runt dessa instrument för att eleverna ska uppfylla kvalitetskriterierna. Gymnasiets individuella program existerar och växer lavinartat på grund av att övergången är skarp och inte mjuk. Nästan alla kommuner i Sverige ordnar sommarkurser för elever som är underkända i åttan och nian.

Den enskilt viktigaste slutsatsen är att när de underkända eleverna synliggörs tvingas kommuner och skolor att göra insatser.

Den avgörande frågan att ställa blir därför: Om en nation ska ha en distinkt kontroll över att skoleleverna kan läsa och skriva och sedan sätta in massiv hjälp för att alla ska nå dit, när ska i så fall en sådan kontrollstation läggas in i skolväsendet? De flesta skulle nog svara i övergången mellan lågstadium och mellanstadium. Men Sverige har valt övergången mellan grundskola och gymnasium. Orsaken är socialdemokraternas vånda inför prov och resultat, särskilt tidigt i skolan. Detta är en grundorsak till det svenska skolväsendets sjunkande resultat.

Under ett årtionde har den skolpolitiska debatten nu handlat om problemen i högstadiet och gymnasiet. Det är här som den förra regeringens fokus har legat. Nya statsbidrag har pumpats in i det individuella programmet.

Den nya regeringen kommer att byta skolpolitisk strategi. Gymnasiet är en viktig skolform som också behöver reformeras. Men sanningen är att den viktigaste förändringen i svensk skolpolitik är att tydligt införa mål- och resultatstyrning i grundskolans tidigaste fas, de tre första årskurserna.

Generationer av lärare kan intyga att de elever som inte lärt sig läsa på lågstadiet får det mycket svårt att komma igen under resten av skolgången. Besluten på nittiotalet att lägga den första kontrollstationen i skolan först i årskurs fem, i form av frivilliga nationella prov, framstår i dag som ödesdigert.

Regeringen kommer därför inom kort att fatta beslut om nya uppdrag till Statens skolverk. Den huvudsakliga innebörden är;

1. Det ska införas ett mätbart kunskapsmål i läsning, skrivning och räkning redan i årskurs tre. Detta mål ska ha samma status som "mål att uppnå" i dagens läroplan och kursplaner i årskurs nio, alltså direkt styrande för undervisningen.

Målet ska utformas så distinkt och tydligt att det inte blir stora möjligheter till olika uttolkning i Sveriges skolor.

Riksdagens tidigare rödgröna majoritet har tidigare avvisat tydliga kunskapsmål före årskurs fem. Riksdagen måste därför fatta beslut att häva förbudet mot kunskapsmål på lågstadiet. Regeringen avser därför att under våren lägga en proposition till riksdagen där dessa förbud hävs.

2. Nationella prov ska införas i årskurs tre i ämnena svenska och matematik. Proven ska avse läsning, skrivning och de fyra räknesätten, alltså de baskunskaper som det alltid varit lågstadiets, och dessförinnan småskolans, huvuduppgift att lära ut.

Proven ska vara så utformade att det ska gå att fastställa om varje elev har nått de nationella kunskapsmålen eller inte.

Med en rimlig tidsplan innebär detta att kunskapsmål för årskurs tre bör kunna fastställas under senare delen av 2007 och att Skolverket därefter har 2008 på sig att utforma de nationella proven.

Det innebär att de första nationella proven i årskurs tre i Sverige kommer att genomföras inför vårterminsavslutningen 2009. De elever som i höst har börjat i årskurs ett blir därmed den första årskull elever som kommer att få skriva nationella prov när de kommer upp i trean.

De nationella målen ska skapa en tydlighet åt både lärare och föräldrar vad eleverna ska kunna när de lämnar årskurs tre. De nationella proven ska identifiera de elever som inte når målen, de elever som i dag osynliggörs. Bara dessa reformer kommer att leda till att skolledningar och lärare ännu mer kommer att fokusera på att eleverna ska nå målen.

Men när elever som inte nått målen upptäcks kommer också behov av nya stödåtgärder att finnas. Regeringen återkommer med reformer på detta område, bland annat en ny speciallärarutbildning som aviserats i regeringsförklaringen. Men inte heller detta räcker.

De som har ansvar för skolan, kommuner och friskolor, måste fundera över resursavvägningen mellan tonåringar i gymnasiet och elever på lågstadiet. Sverige satsar betydligt mer på en elev i gymnasiet än i grundskolans tidigaste år. En delförklaring till denna skillnad är att satsningar görs och kostnader uppstår när elever inte når målen, vilket i dag synliggörs först vid övergången till gymnasiet.

Jag vill därför uppmana Sveriges kommuner att långsiktigt fundera på att förskjuta tyngdpunkten i de ekonomiska satsningarna på skolväsendet. På sikt bedömer jag att en större del av stödinsatserna bör ske i grundskolans tidigaste år, i stället för att som i dag vara koncentrerade till gymnasiets individuella program.

Att ha tydliga kunskapsmål i skolan är inte att vara elak mot eleverna. Förekomsten av tydliga mål och krav, kopplat till stödåtgärder till de som misslyckas, är faktiskt att bry sig om eleverna.