Debattartikel
Newsmill.se 27 oktober 2009
Gunilla Carlsson, Biståndsminister

Nu startar jag en stafettdebatt om biståndet!

Den 25 augusti presenterade jag ett 100-dagarsinitiativ för nytänkande kring biståndets förutsättningar att göra nytta i en värld där korruptionen är ett faktum. När femtio dagar nu gått vill jag klargöra att det inte räcker med att öppna debatten - vi ska öppna själva biståndet, skriver biståndsminisern Gunilla Carlsson i ett debattinlägg på Newsmill.

Slutsatsen är att mer måste därför göras för att mottagarländernas regeringar inte bara känner sig ansvariga gentemot biståndsgivare utan också mot sin egen befolkning. Jag väljer att ta fasta på detta, men vill göra ett tillägg. Mer måste också göras för att givarländernas regeringar inte bara känner sig ansvariga gentemot biståndsmottagare utan också mot sin egen och utvecklingsländernas befolkningar.

Insynen i hur biståndsmedel disponeras är som Ag påpekar ofta undermålig. Svenska Missionsrådets Eva Christina Nilsson, Afrikagruppernas Gabi Björnsson, Forum Syds Inger Björk, Världsnaturfondens Lasse Gustavsson och PMU Interlifes Niclas Lindgren, sammanfattar det i en enda mening: Det är genom att arbeta för transparens och ansvarsutkrävande på alla nivåer inom samhället som korruption kan bekämpas. Det gäller både vårt eget samhälle och samhällen långt borta.

Stöd till förändringsaktörer och whistle blowers

Mina allianskolleger i riksdagen, kristdemokraterna Holger Gustafsson och Adina Trunk, betonar behovet av stöd till stärkandet av demokratiska politiska krafter, fria medier och det civila samhället som granskar att makthavarna levererar det medborgarna önskar. Petter, under signaturen qwerty, är inne på samma linje. Även han ser det som angeläget att satsa långsiktigt på att stärka lokala demokratiska politiska krafter och krafter i det civila samhället som granskar makten.

Anna Lekvall på IDEA problematiserar att biståndet kan bidra till det svaga demokratiska systemet i många utvecklingsländer och framhåller även hon att en viktig bidragande faktor är avsaknad av en granskande "fjärde statsmakt" i form av fria, granskande medier.

Bra bistånd och dåligt bistånd

Bo Paulsson, generalsekreterare för Individuell Människohjälp, tycker att det är olyckligt att allt bistånd ofta klumpas ihop. Det håller jag med om. Som Torbjörn Pettersson skriver måste vi välja våra samarbetsformer noggrant och anpassat efter en politisk maktanalys. Men för att det ska vara möjligt krävs att vi inte bara ställer, utan också har förutsättningar att besvara den fråga som Latinamerikagruppernas Francisco Contreras föreslår: Vilka typer av bistånd och vilka metoder är effektivast för att fattiga människors förutsättningar att förbättra sina levnadsvillkor verkligen ska öka?

Många debattörer, till exempel signaturen Svempa, ber om exempel på länder där demokratispridning och fattigdomsbekämpning med hjälp av bistånd lyckats. Signaturen Klas_k frågar om man kan nämna något land som Sidas verksamhet frälst från diktatur och fattigdom?

För att kunna besvara denna typ av grundläggande frågor krävs att vi blir avsevärt mycket bättre på att systematisera information och data om biståndsinsatser och deras resultat. Vi måste också bli bättre på att dra slutsatser av forskning.

När femtio dagar nu återstår innan vi ska summera höstens diskussion vid ett större möte den 9 december ställer jag mig frågan: Hur kan biståndet dra nytta av dagens teknologiska framsteg, i syfte att minska glappet mellan skattebetalare och biståndsmottagare, mellan givare och samarbetspartners i utvecklingsländerna, mellan insatser och resultatuppföljning? Min egen analys är att en stor del av svaret ligger i ökad transparens - vårt bistånd måste helt enkelt öppnas upp. Det räcker inte att öppna debatten, vi måste öppna själva biståndet.

I takt med att allt fler människor fått tillgång till Internet och mobila kommunikationslösningar har nya kanaler öppnats för det fria flödet av information. Ökad tillgång till information leder till en förskjutning av den traditionella makten och stärkta möjligheter för medborgare att hävda sina rättigheter. Välinformerade medborgare kan ställa andra krav än medborgare som hålls utanför beslutsprocesser och politiska skeenden. För den som sätter kampen för människors frihet främst är det en central insikt.

Transparens är inte bara centralt för kampen mot förtryck och fattigdom, utan också för biståndets möjligheter att stödja denna kamp så effektivt som möjligt. Vi vet till exempel att framgångsrikt arbete mot korruption kännetecknas av öppenhet och många kanaler för ansvarsutkrävande, liksom möjligheter för så kallade whistle blowers att anonymt och säkert sprida information. Precis som Bo Forsberg m fl framhåller var det inte minst tack vare enskilda organisationers krav på en utredning av skandalen i Zambia som den överhuvudtaget uppmärksammades. Debattören Sören Lindh föreslår i ljuset av detta satsningar på ökat skydd för meddelare (whistle blowers) och en förstärkning av resurser för internationella korruptionsärenden för att komma till rätta med korruptionsproblematiken.

Maktförskjutningen i den digitala revolutionens spår öppnar också för en ny, mer jämbördig relation mellan givare och mottagare av bistånd. Ett exempel på detta är Rwandas finansdepartements effektivitetsrankning av de biståndsgivare som är aktiva i landet.

I den bästa av världar skulle jag som biståndsminister likaväl som en medborgare i Bangladesh, Burundi, eller Bolivia med ett klick kunna ta reda på hur mycket pengar Sverige och andra givare bidragit med under en viss period i ett visst land, till vem pengarna har gått och vilka resultat som uppnåtts. Idag krävs flera dagars eller veckors arbete i flera olika system för att få tillgång till sådan information. Tyvärr lever vår egen biståndsvärld i hög grad kvar i skrivmaskinernas tidevarv trots att det mitt framför näsan på oss finns verktyg för idéutbyte, samarbete och innovationer som vi bara hade kunnat fantisera om för några år sedan. Men vi är dåliga, för att inte säga usla, på att ta tillvara dessa verktyg. Det gör också att vi många gånger saknar en faktabaserad bild av verkligheten, vilket i sin tur försvårar utformningen av effektiva insatser.

I egenskap av stor biståndsgivare och ledande IT-nation med en lång tradition av öppenhet har Sverige anledning att höja sin profil ytterligare på detta område, i samspel med näringslivets, forskarsamhällets och det civila samhällets aktörer. Ett led i detta är att förtydliga informations- och kommunikationsteknologins betydelse för frihetsagendan i biståndet. Ett modernt bistånd kräver såväl kablar som kunskap och tillgång till fria, öppna kommunikationsverktyg.

Som ett led i det 100-dagarsinitiativ för ett öppet bistånd som jag presenterade på Newsmill den 25 augusti vill jag berätta om två steg som vi nu tar för att öppna det svenska biståndet i enlighet med många av de synpunkter som lämnats i debatten:

Det första steget handlar om e-bistånd och digital demokratisering. Tanken på att inom biståndet lägga kraft på att främja människors tillgång till information och kommunikation med omvärlden är något som fångats upp av exempelvis Expressens ledarsida (090817) och den nybildade Juliagruppen, som arbetar för ett fritt och öppet Internet. Trots att demokrati och mänskliga rättigheter sedan länge är den största sektorn inom svenskt bistånd, har insatserna inte utvecklats i takt med tekniken. Det är ett faktum att Internet på många sätt förkroppsligar grundläggande demokratiska principer och erbjuder en möjlighet för medborgare att göra sina röster hörda, organisera sig och påverka det samhälle de lever i. På många håll är Internet det enda effektiva kommunikationsmedel som står till buds för människor som vill förändra sin och sina medmänniskors egen situation till det bättre.

Jag är därför stolt över alliansregeringens särskilda biståndssatsning på demokratisering och yttrandefrihet som nästa år ökar till 120 miljoner kronor. Inom denna satsning finns utrymme för innovativa projekt som syftar till att förbättra möjligheten att sprida och erhålla information och åsikter som kan leda till demokratisk förändring. Därmed har jag också besvarat Lena Ags fråga om hur regeringen avser öka det politiska och finansiella stödet till förändringsaktörer som utmanar korrupta ledare.

Men även om vi verkar för öppenhet genom biståndsinsatser, så krävs mer än så. Själva biståndet måste också öppnas. Som Sidas generaldirektör framhåller bedriver Sida redan många insatser för att öka medborgarnas insyn i hur ett lands medel används. Låt oss lära oss av detta och rannsaka oss själva: Hur stor insyn har svenska medborgare och medborgare i våra samarbetsländer i hur svenska biståndsmedel används?

Framåtblickande politiker ser i allt högre grad nyttan i att inbjuda medborgare i politikskapandet och att med ökad transparens stärka förutsättningarna för ansvarsutkrävande och granskning av hanteringen av skattemedel. Det andra steget, inspirerat av bland annat president Barack Obamas arbete för ökad öppenhet, handlar därför om att tillgängliggöra biståndsdata. Människor i utvecklingsländerna är biståndets främsta uppdragsgivare och måste ha möjlighet att söka kunskap om och granska våra biståndsinsatser.

Vi vet att korrekta data är en nyckel till framgångsrikt bistånd. Genom att öppna datakällor och tillgängliggöra material kan transparensen stärkas och bana väg för ökad samverkan mellan olika projekt, givare och mottagare av bistånd. Dessutom skulle forskningen kunna dra stor nytta av en större öppenhet genom att åskådliggöra data på sätt som statliga aktörer aldrig skulle kunna. Professor i internationell hälsa Hans Roslings insatser med sitt projekt Gapminder, som bidrar till en god global utveckling genom att göra statistik lättare att använda och förstå, är det mest tydliga exemplet på detta.

Nu inleds ett arbete på Utrikesdepartementet och Sida med att öppna det svenska biståndet. Jag är inte nöjd förrän vi har ett bistånd som gör det möjligt för vem som helst - och särskilt människor i våra mottagarländer - att enkelt ta reda på vem som gör vad, var de gör det, vad de har lärt sig och varifrån de får sin finansiering. Det är också ett budskap som jag tar med mig i mina samtal med kollegor i samband med European Development Days (EDD) som äger rum i Stockholm den 22-24 oktober.

Dessa två steg är bara de första i en lång resa mot ett modernt svenskt bistånd. Vi som arbetar med bistånd har mycket att lära innan vi kan påstå att vår verksamhet är i takt med tiden.

Därför förnyar jag nu min uppmaning till alla med ett intresse för bistånd - till representanter för näringslivet, kulturen, forskningsvärlden och politiken, att bidra till nytänkandet. Frågan jag nu ställer är: "Hur kan biståndet dra nytta av dagens teknologiska framsteg i syfte att öka öppenheten?"

Min förhoppning är att detta blir ett startskott för en kritisk och öppen debattstafett om det svenska biståndet som ger upphov till idéer och tankar inför vårt stormöte den 9 december. Jag tar mig friheten att räcka över stafettpinnen till en av dem som har tänkt mest kring dessa frågor - professor Hans Rosling. Hans, om du antar utmaningen ger jag dig även i uppgift att skicka frågan vidare till nästa debattör.