Debattartikel
Svd Brännpunkt 21 mars 2012
Gunilla Carlsson, Biståndsminister

"Biståndet ska ha tydliga mål"

Budgetstödet har gjort att Sverige i åratal har pumpat in pengar i korrupta regimer. Vi måste tänka om. För att förtydliga biståndet kommer alliansregeringen under året att presentera en helt ny biståndspolitisk plattform, skriver biståndsminister Gunilla Carlsson (M).

De volymer som det svenska biståndet hanterar är avsevärda. Det råder bred politisk enighet om enprocentmålet för biståndet och alliansregeringen är den första svenska regering som konsekvent har levt upp till det under mer än en mandatperiod. Som budgeteringsprincip är enprocentmålet långt ifrån optimalt, men den ligger fast. Det betyder att vi i år har en biståndsbudget på 35,8 miljarder kronor.

När en procent av BNI läggs på mitt ansvarsområde är min största utmaning som biståndsminister att säkerställa att våra insatser i kampen mot fattigdom och förtryck verkligen ger resultat. Det är jag skyldig såväl den svenska skattebetalaren som dem vi vill hjälpa.

Det finns många exempel på lyckade biståndsprojekt, men ambitionerna med biståndet är större än enskilda insatser. Det övergripande syftet med biståndet är att skapa varaktiga förutsättningar för fattiga människor att förbättra sin livssituation. Tyvärr finns det inga entydiga bevis på att det svenska statliga biståndet har lyckats med detta, trots att det har funnits i 50 år. Det duger förstås inte.

Den som kräver resultat måste vara tydlig med vilken typ av resultat som förväntas. Tyvärr har svensk biståndspolitik kommit att styras av alltför många lager av abstrakta mål, förhoppningar och prioriteringar som har visat sig svåra att omsätta i praktiken.

För att fortsatt förtydliga och fokusera det svenska biståndet kommer alliansregeringen under året att presentera en biståndspolitisk plattform. Plattformen, den första i sitt slag, ska ersätta den vildvuxna skog av fokusområden, ämnespolicyer och ad hoc-beslut som växt fram under ett halvt sekel. Regeringen kommer också att klargöra vad biståndet förväntas leverera i ett enskilt land under en viss period genom att sätta upp så konkreta mål som möjligt.

I min jakt på bättre resultatstyrning hänvisar vissa kritiker till Statskontorets översyn av utvärderingsverksamheten inom Sveriges internationella utvecklingssamarbete (2011/250). De hävdar att rapporten visar att jag ställer för höga krav på resultat. Det är fel. Vad översynen säger är att resultatredovisning måste följas upp av analys och det instämmer jag helt i. Min ambition är att minska återrapporteringskraven och skapa utrymme för gedigna resultatanalyser.

Jag vill även avskaffa det generella budgetstödet inom Sveriges bilaterala utvecklingssamarbete. I alldeles för många år har vi pumpat in pengar i regimer som inte tar ansvar för sina egna befolkningar. Vi måste tänka om. Generellt budgetstöd är svårt att förena med våra höga krav på transparens och spårbarhet i biståndet. Budgetstöd innebär i praktiken ett stöd till en regerings hela politik. Detta går inte ihop med Sveriges krav på mänskliga rättigheter, demokrati och aktivt arbete mot korruption.

I länder med en kraftlös regeringspolitik för fattigdomsminskning, svaga institutioner och bristande parlamentarisk insyn går det inte att försvara överföringar av medel direkt in i statskassan. Jag vill i stället bana väg för nya biståndsformer med ett starkare inslag av stöd via ickestatliga aktörer - ett bistånd som sätter människor snarare än regeringar i fokus.

Sverige ska hjälpa dem som har det sämre ställt. Men vi ska hjälpa dem utifrån deras behov och förutsättningar och inte utifrån vårt eget önsketänkande. Behoven i världen är oändliga, men biståndets möjligheter att hjälpa är begränsade. Just därför är det så viktigt att vi tar reda på och utgår ifrån vad som verkligen gör nytta.