Debattartikel
Norrköpings Tidningar 24 mars 2012
Gunilla Carlsson, Biståndsminister

Barn, kärlek och hopp

Det fruktansvärda våldet i Syrien har nu pågått i ett år. Med vanmakt och avsky ser vi hur Assads regim med stridsvagnar, krypskyttar och artilleribeskjutning urskillningslöst attackerar sin egen befolkning. Över 8 000 personer har bragts om livet, 30 000 har flytt landet och upp till 200 000 är på flykt inom Syrien. Människor fängslas, misshandlas och torteras.

Det internationella samfundet försöker få slut på våldet. FN:s särskilda sändebud, Kofi Annan, har fått i uppdrag att förhandla fram ett eldupphör. Än så länge vägrar regimen. Kina och Ryssland har blockerat flera resolutioner i FN:s säkerhetsråd, och Ryssland förser dessutom den syriska regimen med vapen. De här länderna har syriskt blod på sina händer.

I veckan som gick var jag i Turkiet och träffade företrädare för den syriska oppositionen. Sedan våldet bröt ut har Sverige bidragit med över 60 miljoner kr i humanitärt stöd, och vi kommer att ge ännu mer. Det är vi skyldiga de modiga syriska män och kvinnor som kämpar för sin överlevnad och sin frihet.

I konflikter och humanitära katastrofer, som i Syrien eller på Afrikas horn, är det ofta barnen som är mest drabbade. Den 10 mars hade jag bjudit in 40 barn till ett barntoppmöte på UD. Jag höll i mötet tillsammans med Milla, som med sin bror och några kompisar har startat Bullhjälpen för att samla in pengar till barn i Afrika. På mötet pratade vi bland annat om hur man kan hjälpa barn i utsatta situationer, och det kom fram många bra och konkreta förslag. Barn vet vad barn behöver.

Ett annat fantastiskt initiativ kommer från Österportskolan i Ystad, som jag besökte för några veckor sen för att prata om bistånd och hållbar utveckling. Nu har tre elever på skolan, Louise, Nicolina och Linn, dragit igång en insamling för att hjälpa barn i Malawi vars föräldrar har drabbats av hiv.

Som biståndsminister tar jag dagligen del av lidande, förtryck och fattigdom. Ett ljus och en inspiration i mitt arbete är den sortens engagemang som Milla, Louise, Nicolina och Linn visar prov på. De vet att det barn och unga behöver mest av allt är kärlek och trygghet, och de gör vad de kan för att hjälpa till.

Samtidigt blir jag så beklämd, eller rättare sagt förbannad, av hur vi så kallade "vuxna" håller på. Vi bråkar, slåss, förorenar och krigar. Vi gör det som känns bra istället för det som är rätt och riktigt. Vi låter idag vara viktigare än imorgon.

Jag önskar att vi kunde vara mer som våra barn. Jag önskar att vi kunde välja bort hatet och våldet och strunta i våra meningslösa skiljaktigheter. Vi är kanske på väg dit, för världen blir ju trots allt bättre. Men det känns alltid som om det går för långsamt.

I Sverige och i många andra länder går gränsen för att få rösta vid 18 år. Ibland undrar jag om vi inte skulle tjäna på att göra det till den övre gränsen istället för den undre?

Gunilla Carlsson