Debattartikel
Dagens Industri 4 oktober 2008
Maud Olofsson, Näringsminister, vice statsminister
Släpp loss utvecklingskraften i den svenska välfärden!
För den som är sjuk spelar det ingen roll om vården är offentlig eller privat. Det viktigaste är att vården är tillgänglig när du behöver den, att du blir väl mottagen och att du kan lita på den. Men för att vi ska uppfylla det krävs en mångfald av vårdgivare. För det är just bristen på mångfald som har lett till den enfald som ibland märks i synen på både patienter och personal i vården. Varför tvingas annars den äldre kvinnan köa för en hörapparat i åratal, eller det sjuka barnet och den oroliga föräldern sitta timma efter timma i akutens väntrum? Och varför upplever personalen att de har så små möjligheter att påverka sin egen arbetssituation, sin lön eller än mindre förverkliga sina egna idéer.
Många säger att det inte spelar någon roll om vård och omsorg drivs privat eller offentligt. Men vi menar att driftsformen har stor betydelse för att nå bra kvalitet och effektivitet. Erfarenheter visar att den vård som drivs i alternativ regi har stora fördelar både vad gäller att uppvisa en hög kvalitet och en god ekonomi. Vi behöver mycket mer av entreprenörskap och företagande för att utveckla och ta tillvara den svenska välfärden.
Ett av de stora problemen i offentligt driven vård och omsorg är att det är svårt att i praktiken föra ned både makt och ansvar till verksamheterna. När driften sköts av en privat aktör blir villkoren tydligare eftersom både ledning och personal vet att eventuella problem måste lösas om vårdenheten eller äldreboendet ska kunna attrahera patienter och omsorgstagare även i fortsättningen. När personalen känner att de är delaktiga i ansvaret men också har möjlighet att påverka, frigörs mycket kreativitet och arbetsglädje som i sin tur leder till en mer effektiv vård och omsorg.
Det är den insikten som ligger bakom idén att pengarna följer patienten, och förslaget att göra det obligatoriskt för alla landsting och regioner i Sverige att ge patienter valfrihet i vården. Attitydundersökningar i Stockholms läns landsting bland privatiserade verksamheter visar att 70 % av de privatanställda, jämfört med 43 % av de landstingsanställda, ansåg att bemanningen i
förhållande till arbetsbelastningen var mycket eller ganska god. Privatanställda upplevde sig också ha betydligt större möjligheter att påverka sin arbetssituation än sina landstingsanställda kollegor.
Svenskt företagande har en lång tradition av platta och moderna organisationsformer. Svensk vård och omsorg är kända för hög medicinsk kvalitet och kunskapsnivå. När dessa faktorer kombineras blir resultatet ett mycket konkurrenskraftigt välfärdskoncept. Tjänsteintensiva näringar av olika slag kan bli en viktig exportbransch. Med tanke på de framgångar företag som Capio, Carema och Attendo har uppnått på den europeiska marknaden redan under en tid då deras verksamhet på hemmamarknaden närmast motarbetats borde expansionspotentialen hos välfärdstjänster vara mycket stor om den aktivt stöds av landsting och kommuner. På den alltmer gränslösa vårdmarknad som utvecklas i Europa kan vi exportera svenskt välfärdskunnande, locka hit människor som vill ha god vård, och lära oss av de landvinningar som görs i andra sjukvårdssystem. På så vis främjar vi både företagsamheten och finansieringen av den gemensamma välfärden.
Trots decennier av försök att främja jämlika löner och kvinnors möjligheter att avancera på arbetsmarknaden har vi långt kvar att nå. Att välfärdssektorn domineras av offentliga monopol är en viktig förklaring till kvinnors låga löner i Sverige. När exempelvis mer än 90 procent av sjukhusvården i Sverige bedrivs offentligt begränsar det naturligtvis kraftigt vårdpersonalens möjligheter att förbättra sina löner och arbetsvillkor.
På samma sätt som de flesta byggföretag drivs av män är det rimligt att förvänta sig att välfärdsföretagande kommer att bli en företagsbransch där kvinnorna står starka. En större andel privat driven vård är därför avgörande för en ökad jämställdhet i förmögenhetsfördelningen och i makten över ekonomin. Vård- och omsorgsföretagande kan bli en språngbräda för fler kvinnor in i storföretagens bolagsstyrelser.
En större andel privata utförare är också avgörande för att höja välfärdsyrkenas status och därigenom säkra att tillräckligt många vill arbeta med vård och omsorg. För oss är det självklart att ta debatten med mångfaldens öppna eller dolda motståndare. Vi tror att valfrihet för patienterna och entreprenörskap är de viktigaste förändringskrafterna i vården. Fler vård- omsorgs- och utbildningsföretag är till gagn för alla i det långa loppet: Personal, patienter och skattebetalare. Det är hög tid att släppa loss utvecklingskraften i den svenska välfärden.
Maud Olofsson, näringsminister
Gustav Andersson, landstingsråd (c), Stockholms landsting
