Tal
Medicinska riksstämman 1 december 2011
Göran Hägglund, Socialminister

Göran Hägglunds tal vid Medicinska riksstämman 2011

OBS. Det talade ordet gäller.

Jag ska försöka svara på frågan om det finns en målkonflikt mellan god vård vid kroniska folksjukdomar och tillgänglighet i svensk primärvård?

Om vår syn är att vi ska göra som vi alltid har gjort samtidigt som vi vill förbättra vården, ja då finns det bara ett sätt: Vården behöver mer pengar för att kunna fortsätta arbeta på de sätt som man redan arbetar. I detta ligger då ett fast antagande om att det inte finns något annat sätt att göra vård på än så som vi gör idag.

God tillgänglighet erhålls genom att arbeta smartare snarare än att springa snabbare. Det handlar om att vara innovativ och hitta nya sätta att få de bästa möjliga resultaten.

Jag tillhör inte dem som tror att vi nått utvecklingens tak och att inget kan göras på bättre sätt, det tror jag inte att ni anser heller.

Svensk hälso- och sjukvård levererar visserligen medicinska resultat i världsklass och det ska vi vara stolta över. Men jag ska ge er några exempel som gör mig ganska säker på att vi kan bli bättre. I en internationell studie som jag låtit Sverige delta i jämförs vår vård med 10 andra västländer.

I Sverige är det 4800 av vårdens "VIP-kunder" , dvs. vuxna med regelbundna kontakter med vården som fått svara på frågor om hur vården fungerar. Jag vet att det är olika sorters sjukvårdssystem som jämförs i vår undersökning. Men det är ändå svårt att påstå att vi inte borde kunna vara lika bra eller bättre än andra länder på många saker.

Följande är ett litet axplock:

* 1 av 2 tycker det är svårt eller mycket svårt att få hjälp på kvällar och helger utan att söka akuten. sex länder är bättre än oss.

* Av de som anger att de har en "fast" läkarkontakt anger en av fyra att den fasta kontakten sällan eller aldrig känner till viktig information om patientens medicinska historia - Sverige är sämsta land.

* 1 av 2 anger att deras läkare sällan eller aldrig ger dem tid att ställa frågor. Bara Norge är sämre.

* 1 av 5 anger att deras läkare sällan eller aldrig förklarar saker för dem på ett sätt så de förstår. Sverige är sämsta land.

* Nästan 1 av 2 (45%) säger att de sällan eller aldrig får hjälp med att koordinera vården som man får från andra läkare eller mottagningar till exempel genom att boka tider

* 3 av 5 säger att ingen läkare eller farmaceut under det senaste året följtupp och diskuterat samtliga läkemedel som patienten tar. Frankrike och Norge är sämre.

* 1 av 2 anger att de under det senaste året använt sig av akuten för att hantera en kronisk sjukdom

* 2 av 5 har under det senaste året diskuterat med vården om de huvudsakliga målsättningar eller prioriteringar som finns i vården av mitt tillstånd, Sverige är sämsta landet.

Detta kanske låter som en väldigt lång lista av förbättringspotentialer, men det gäller att inte låta sig nedslås. Det är lätt att förstå att flera av dessa saker är kommunicerande kärl. Bristande information leder till felaktig medicinering - som leder till intag vid sjukhus - vilket leder till överbeläggningar. Patienter som inte får information blir osäkra och ringer för att vara på säkra sidan, eller bokar ett återbesök eller åker till akuten för något vårdcentralen kanske kunnat lösa.

I måndags släpptes öppna jämförelser av hälso- och sjukvårdens kvalitet och effektivitet, jämförelser mellan landsting. Ett intressant mönster som jag skulle vilja titta mer på är att förbättringstakten för sådana saker som professionerna "äger" själva är mycket högre än de områden som kräver delaktighet från patienterna. Till exempel att sluta röka efter hjärtinfarkt, viktreducering med mera. Det är självklart så att kan vi hålla människor friska längre så minskar ju trycket på vården och vi får mer tid för dem som vi verkligen behöver lägga vår tid på.

Jag kan fortsätta med olika former av exempel och jämförelser. Men min poäng är antagligen tydlig. Vi har inte det perfekta systemet. Det finns mycket vi kan göra som både leder till en effektivare vård liksom bidrar till en högre kvalitet för patienterna.

Jag säger inte att det är lätt. Men innan vi har arbetat oss igenom alla förbättringsmöjligheter kan vi inte prata om att det kan finnas en konflikt mellan tillgänglighet och vården om kroniker, eller för den delen vilka patienter som helst.

Effektivt genomförd vård skapar i grunden god tillgänglighet. Det handlar om att göra rätt saker på rätt sätt! - första gången!

Jag har flera exempel på utvecklingsområden allt från information, samverkan mellan aktörer, standardisering, bästa effektiva omhändertagande nivån, öppna jämförelser landstingens ersättningssystem med mera. Men tiden låter mig bara fördjupa mig i ett område:

Förmågan att se vården ur patientens perspektiv

Jag talar inte om patienten i centrum eller patientfokuserad vård. Jag talar om att vi måste se vården ur patientens perspektiv, se vården med deras ögon, inte våra professionella glasögon.

Eftersom diabetes är uppe som exempel. Hur gick diabetesvården till för 20 år sedan? Jo, patienten gick till sin läkare. Där togs blodsockervärden. Läkaren såg resultatet och ordinerade hur många internationella enheter som patienten skulle ta av sina insulin. Patienten gick hem och följde ordinationen, förhoppningsvis. Gick något snett hemma fick patienten återigen gå till sin doktor som tog sockervärdet och ändrade ordinationen. Förhoppningsvis kunde man hitta någon sorts balans där patienterna klarade sig okey bara de inte ändrade på något i sin livsföring som till exempel mängden fysik aktivitet.

Idag har vi gett patienterna möjligheter att själva följa sitt blodsocker och att själva styra insulindosen i förhållande till aktivitet, kost och blodvärde. Vi har genom att förskjuta makten och handlingsmöjligheterna till patienterna fått en situation där resultaten är mycket bättre än med det gamla sättet, det är billigare och läkarna har mer tid för de svårare patienterna. Vi har skapat möjligheter för patienterna att styra över sina egna liv i högre grad och därmed slipper springa till vården för något de kan klara själva.
Vi spar en massa läkartid som vi istället kan lägga på de riktigt svåra fallen som verkligen behöver kompetens hjälp. Tänk vad detta gör för individen. Kroniker ser sig ju inte som patienter. De är friska människor som ibland har lite större behov av hjälp. Genom den här förskjutningen av handlingsutrymme har vi gett dessa personer ett stärkt självförtroende och använder också vårdens resurser mer optimalt.

Den här typen av utveckling behöver fortsätta inom fler områden. Vi måste söka nya sätt att med ny teknik hjälpa kroniker och andra patienter att ta ett ökat ansvar för sin egen sjukdom i den mån de kan och vill. för varje person som klarar det och får ett bättre liv får vi mer tid över till de som verkligen är behov av vår hjälp.

Vi måste ta tillvara på den outvecklade kraft och potential som patienterna själva utgör. Många vill vara med, det handlar om deras liv. Vården måste låta dem vara med.

Så åter till frågan finns det en målkonflikt mellan god vård vid kroniska folksjukdomar och tillgänglighet i svensk primärvård?

Det finns ingen konflikt så länge vi inte själva väljer att skapa den genom att tro att dagens system är det effektivaste som finns.

Jag ser det tvärt om. Det finns många saker som talar för att vi har långt kvar att gå vad gäller att utveckla kvalitet och effektivitet på ett sätt som gagnar patienterna. Men vi måste våga göra nytt och släppa gamla föreställningar om tingens tillstånd.